En hållbar och hälsosam formula!

Jag är den förste att försvara allas vår mänskliga rätt att både tycka och tro vad vi vill. Jag står också ofta upp för devisen att ”sanningen” i mångt och mycket är en subjektiv konstruktion, snarare än en objektiv absolut realitet. Detta trots mitt eget vetenskapligt skolade och kritiska tänkande. Så du som läser detta behöver inte känna dig ifrågasatt, om du har en annan uppfattning. Det här är bara min story, mina erfarenheter och mina tillfälliga slutsatser. Och inte minst mitt liv och mitt försök att göra något bra av det rent hälsomässigt. Jag vill inte sitta här med massa ursäkter eller bara stoppa huvudet i sanden. Not my kind of style, liksom.

struts

Jag vill t.ex. orka och kunna vara ute på många fisketurer med min son även i framtiden, tillbringa många år med min älskade make eller varför inte bara få njuta av sköna skidturer, inramade endast av mina egna tankar och naturen. Och jag vill faktiskt även kunna klä mig lite festligt ibland utan att behöva söka på varuhusens tältavdelning – där det ofta är svårt att hitta särskilt mycket fint att välja mellan… Och allt detta utan en ständig kamp som rasar i kropp och knopp.

IMG_9365

IMG_8892

IMG_5577

IMG_7282

Cambridgetågets höghastighets (läs svältkost) och (kropps-)miljövidriga framfart, har därför för länge sedan bytts ut mot ett par mer sunda och slitstarka LCHF-dojjor. Sådana där som man faktiskt kan gå i princip hur länge man vill utan att få skavsår. Dessutom samtidigt som man både hinner njuta av utsikt, frisk luft, (mat-)upplevelser längs vägen och får en starkare och friskar kropp för varje kilometer. Ja, det är vad jag tror och känner i alla fall. Sen kan det ju ändå hända att jag faller död ner i morgon, p.g.a. ett oväntat stup längs vägen? Nåja, inget jag kan gå och tänka på hela dagarna. En dag ska jag dö – men alla andra tänker jag leva!

De senaste månaderna har jag nog befunnit mig lite i ett alplandskap, sprängfyllt av höga ibland hisnande berg och djupa grönskande dalar, de flesta vackra och värda att bestiga, men en del tunga och påfrestande att gå uppför. En del dalgångar har sett lockande ut uppifrån men visat sig ha mycket lite av värde att erbjuda väl där, och då är förstås nästa uppförsbacke extra jobbig. Vikten har pendlat upp och ner +/- 3 kg och kosthållningen har emellanåt halkat över min egen toleransnivå av kolhydrater. En nivå som jag fortfarande håller på att försöka lära mig känna av och förhålla mig till. Eftersom jag inte ägnar tid åt att föra vare sig matdagbok eller väga och räkna kalorier/näringsinnehåll när jag äter, är det så klart inte alltid helt lätt. Men när jag gått över min egen gräns är det åtminstone alltför tydligt. Häxan surtant hälsar på.

IMG_7510

Och tankar som att det där höghastighetståget i Cambridgeland kanske inte var så dumt ändå, kan till exempel dyka upp. Låt vara att jag var instängd i en trång, unken kupé, inte kände mig fullt ut delaktig i livet där utanför och upplevde att tågets resplan egentligen styrde var jag hamnade, istället för vart jag själv ville… Men det var ju på sitt sätt ändå enkelt. Ja, det är sådant sockersuget och den ständiga kampen mot ohälsosam vikt och brist på rätt sorts energi i kroppen, kan leda till. Allt blir liksom förtvivlat svart-vitt och det är lätt att tro att det enda val man till slut har för att hålla vikt och hälsa i styr, är att göra om livet till en tråkigt, svart-vit stumfilm. Eller som Carola på S-H-E rekommenderade, ”att bli mer grå”…mer lagom i allt. Men det går ju inte om man som jag älskar färger och nog även är rätt färgstark själv? Verkligen ingen snygg skådespelare i svart-vitt, liksom. Och att agera stum ligger nog inte heller riktigt för mig…? 😛

Tur då att inget av detta är något jag upplever, så länge jag inte kliver över den gräns där sockersuget börjar dribbla med min hjärnkemi och mina hormoner!  Skönt att veta att jag har massor av möjligheter att fritt unna mig, komponera fantastisk, varierande och god mat, göra tillfälliga avsteg när jag finner det värt det eller helt enkelt bara välja att äta när hungern säger till – men i övrigt inte alls tänka på mat och ändå kunna hålla vikten, bevara energin samt känna allmänt ökat välmående.  Bara jag i tillräcklig grad håller borta det som gör att insulinet triggas igång och sockerdjävulen börjar lägga sig i det hela… Håller mig till det som är både gott och bra för mig.

IMG_4476

IMG_3581

IMG_4376Jag och sambon håller förresten just nu på att testa hur vi reagerar på den kraftigt uppmärksammade 5:2-dieten, som ett komplement. Jag befinner mig visserligen på en hyfsat stadig platå viktmässigt och känner mig absolut tillfreds, men vet att det inte skulle skada med ytterligare 8-10 kg viktnedgång. Förutsatt att det är just fettet som ryker och inte muskler, förstås. Jag är alltså inom definitionen ”hälsosam vikt”, men tror att min individuella idealvikt är något lägre egentligen. Och nu när jag äntligen börjat begripa vad som varit fel sett till hur just jag fungerar, så känns det ju plötsligt inte orealistiskt att se sig själv där. Inget måste, men något peppande att sträva mot, liksom. Ja, vi får väl se. Hur som helst känns 5:2 väldigt enkelt och faktiskt även ”skönt” i kroppen, så långt. Och både jag och sambon har sett en förändring redan efter tredje veckan på ett par kilon.

Jag avslutar här med en länk till Kostdoktorns senaste inlägg som jag tyckte var så himla bra summerat. Han har för övrigt lånat delar av det från vetenskapsjournalisten Ann Fernholms blogg, som också är läsvärd enligt mig.

Hej så länge, nu knatar jag vidare mot mitt måldatum 2014-12-31 – kommentera gärna om du har något att säga eller fråga! 🙂

kram
Annika

Annonser

På topp med kokostoppar…

Jag har nu passerat 1-årsdagen – och därmed halvtid – för mitt projekt ”underbarakilon”.  Alltså mitt försök att en gång för alla få kontroll på vikt och hälsa, innan det är för sent och för svårt. Ja, för svårt i alla fall. Det sägs ju att allt blir så mycket svårare efter 40, och jag är ju redan där…med lite råge. Galet. Hur gick det till, egentligen? Nåja, det är ju naturligt att åldern ökar med åren, men det ska väl inte behöva innebära att även vikten ökar…

Det här blogginlägget borde kanske var en halvtidsutvärdering med tillbakablickar, nulägesbeskrivning och framåtsyftande pepp-talk. Men nope, det ska handla om kokostoppar. Men du som inte varit med mig från början kan ju alltid hoppa till starten på min blogg för att se hur allt började och kanske även läsa om mina tankar när jag tog mig an den så kallade helvetes-veckan. Eller varför inte inspireras av mitt blogginlägg om förr och nu eller dra nytta av mina 10 bästa grundprinciper för god mat och hälsa. Sen kan du återkomma hit och läsa om kokostoppar och andra viktiga saker. 😉

Så här ett år efter att jag drog igång mitt seriösa försök att vända skutan rätt och segla vidare i livet med dumpad barlast, har jag förstås lärt mig ett och annat om mig själv. Ja, det mesta visste jag kanske redan innan, men utan att riktigt ta det på allvar. Ungefär som med blinkersen på bilen. Klart man ska blinka innan man svänger, även på en öde landsväg utan andra bilar i sikte senaste halvtimmen. Men ibland fuskar man ändå och bara vrider på ratten. Toché! Busted! Inte bra. För en dag är kanske den där viktiga ryggmärgsreflexen lite försvagad även när den verkligen hade behövts, och fusket leder till konsekvenser som man verkligen inte hade tänkt sig. BOOM!!! KRASCH!!! BADAAAANG!!!

Och så står man där med sin fjärde kokostopp på väg in i munnen… Och sockerdjävulen viskar förrädiskt i örat – Mums-mums… Mums-mums…ta en till, de är ju så lätta och fluffiga, så betydelselösa! Och vem skulle märka det?

IMG_9104IMG_9098IMG_9100  

Ja, så där kan det också vara i min min hörna av tillvaron, ett år in i mitt lilla projekt. Ingen ko på hal is kanske. Jag menar, vad är väl en kokostopp – eller fyra – att skriva ett blogginlägg om. Inget egentligen.

Anledningen att jag ändå gör det, är för att exponera hur de till synes oskyldiga, och för de flesta helt normala sakerna, kan ställa till det rejält för vissa andra. Och jag vet att det inte beror på bristande karaktär, lättja eller okunskap, utan är en rent biokemisk process. Så med tanke på hur lätt det är att det ena leder till det andra – om man kämpar med sötsug och är känslig för kolhydrater – så vet jag vid det här laget, att jag leker med elden redan när den förta kokostoppen närmar sig läpparna. Jag vet att jag klarar av – åtminstone hittills – att få mig själv på banan igen. Men jag vet även att det egentligen är ytterst sällan det är värt det.

Och tänk dessutom, vad tillvaron vore mycket lättare om det inte fanns hyllrader av ”kokostoppar” överallt när man går och handlar? Samtidigt som man får leta både länge och väl efter många andra bra och nyttiga saker utan tillsatt socker, diverse andra onödiga tillsatser och påhitt eller mystiska ingredienser. Nog är det väl ändå lite bakvänt ordnat i våra livsmedelsbutiker? Nästan lite som om man skulle ha alkohol i hushållskranarna och gömma vattnet och de fräscha och naturliga råvarorna på Systembolaget? Lite överdriven jämförelse kanske, men ibland känns det nästan så. I alla fall i ångestdyningarna efter fyra kokostoppar. Då, när jag desperat försöker hitta något eller någon att skylla på. 😉

Nåja, jag är åter på banan och har dessutom precis påbörjat min första vecka med 5:2-metoden på försök. Får se om den kan bidra med ytterligare hälsovinster. För på topp med kokostoppar lär jag nog aldrig kunna bli. Även om de var förföriskt goda! 🙂

Tjingeling!

8 månader senare…

Ja, nu är det drygt 8 månader sedan jag abrupt hoppade av Cambridgetåget och fortsatte knata på med ett par LCHF-dojjor på fötterna istället. Vardagsfokus har hamnat på annat än att hålla liv i bloggen – och kosten. Kanske är det även därför det stundom varit svårare att hålla mig själv på spåret också?

Vikten är fortsatt stabil men går inte neråt, vilket jag fortfarande vill om min ”målvikt” ska nås. Gissar att jag kanske fuskar för ofta med mörk choklad, rödvin eller bara äter lite mer kalorier än jag behöver och gör av med, egentligen? Kan även beror på att jag haft en och annan period då fettdriften tyvärr brutits helt p.g.a. alltför stora avsteg från kosthållningen. Eller så föredrar min kropp helt enkelt bara att vila på den här nivån ett tag för att vänja sig, vad vet jag?

Men lite frustrerad är jag emellanåt. Saknar känslan av att det händer något som jag själv kan ta åt mig äran av. Men det är i alla fall roligt att prova kläder igen – alltid något! Har hittat en ny favorit-online-butik, Bon Prix! Så fåfäng som jag är just nu, har jag nog faktiskt aldrig varit förrut, haha? Jag har till och med fastnat i fiffa-naglarna-träsket! Herregud…? Nåja, skönhet är förgängligt i alla fall i dess mer ytliga form, så man kan ju se det här som sista chansen, kanske, 42 år och allt som man är! 😛

IMG_7282   IMG_7176

IMG_6906   IMG_7121

Hur som helst är det ju lite svårt att veta varför vikten står still, när man inte håller koll, mäter, väger eller beräknar allt hela tiden, eller väljer en modell likt Cambridge som ger ett givet och exakt intag. Men det var ju å andra sidan också själva vitsen med att välja just LCHF. Ja, bortsett från att jag tror på grundprinciperna förstås.

Jag vill ju inte behöva nojja på siffror och matematik, när det handlar om att äta och leva så att jag mår bra. Det håller inte i längden för mig, och gör att fokus hamnar på annat än det jag vill och tycker är meningsfullt. Vilket ju är själva välmåendet och att ha energi för allt jag vill göra och uppleva här i livet. Och dit hör inte att räkna kalorier, väga varje tugga på guldvåg eller leva på pulverpåsar… Men att åka Vasaloppet gör det, så i våras anmälde jag mig till Öppet spår 2014. Oh, shit…? 😉

Vasaloppet

Men helt lätt är det ändå inte det här med LCHF heller, ska jag erkänna. Gamla invanda beteendemönster, personliga akilleshälar och merparten av övriga samhällets konventioner och syn på ”normalitet”, gör att utmaningarna stundom är många – även sedan man som jag bestämt sig. Inte blir det lättare heller av att ha ett barn i huset som inte gillar mycket av det jag vill tillaga och önskar att även han skulle äta. För att inte tala om hur svårt det blir när skola och fritids förser barnen med snabba kolhydrater och hälsovådligt margarin – även om jag själv skulle orka och lyckas hålla borta onödiga kolhydrater, för mycket socker och de värsta hälsoriskerna… Frågan är bara vad jag ska göra åt det!

Så inspirationen är väl kanske inte helt på topp. Status quo, ger liksom inte heller samma kick eller uppmuntran. Även om jag förstås inser att i förlängningen är det ju precis det allt handlar om – paradoxalt, va? Nåja. Jag får vara lite snäll mot mig själv och inse att våren åter har varit tuff och fylld av oväntade utmaningar och stress på jobbet, så jag har gjort det bra som inte lagt på mig 10 kilo eller mer igen. Det hade ju varit fullt realistiskt om jag återgått till min gamla vanliga kosthållning under samma förutsättningar. Och tappade kilon har en tendens att var extra snabba när det gäller att fastna på nytt  – det är så man kan tro det finns ett fettminne eller en fettmagnet i kroppen. Och i och för sig gör det ju det på sätt och vis…

Som tur var har ju även även min hjärna ett minne, vilket fungerar rätt bra som motvikt! 😛

Tjing!

Om att lära sig gå i ett par LCHF-dojjor

Oooops!? Två månader sedan jag skrev något sist om min skumpiga Cambridge-resa… Eller vad man nu ska kalla det när man avslutat kuren och övergått till att sträva efter att äta en LCHF-kost istället? Men har jag föresatt mig att blogga om detta i 24 månader, ska jag göra det också. Oavsett hur det går med själva projektet…så, skärpning!

Så, hur går det då? Så här snart tre månader efter att jag hoppade av Cambridge-tåget och satte på LCHF-dojjorna, för att lära mig gå på egen hand igen (helst utan att vare sig vricka fötterna eller gå vilse på nytt, förstås)? Jodå, man tackar som frågar, det går väl ömsom upp och ömsom ner. Både bokstavligt och bildligt.

Inga jättekatastrofer har väl skett på viktfronten, men det har verkligen inte fortsatt neråt heller. Vilket jag fortfarande har som mål – åtminstone 5-8 kg till… Jag ligger stadigt och pendlar 1-2,5 kg över lägstanoteringen när jag klev av kuren, och är tacksam att det inte är värre efter jul- och nyårshelgen, då vissa…hrm…host, host…”medvetet oplanerade avsteg” gjordes från lågkolhydratkosten. Om man säger så. Inget hejdlöst frosseri, eller totalt övergivande av den, men lite mindre strikt och ett och annat kalkylerat avsteg. T.ex. för att få åtnjuta syster Malins fantastiska karelska piroger under julhelgen.

Det enda LCHF-lika med karelska piroger, är väl att de doppas i en smör-mjölkblandning innan de gräddas, samt sedan ätes med mängder av smält smör… Tänk att något om ser så oansenligt ut kan vara så ljuvligt gott! Det smakar dessutom barndom för mig – MUMS!

IMG_4218

Så, på själv viktfronten är det rent siffermässigt hyfsat stabilt, vilket förstås är positivt i sig. Men det är ju trots allt bara siffror, och det jag verkligen vill åt är ju välmåendet och en hållbar livsstil som inte innebär alltför mycket kamp i vardagen. Och där är ju ju inte än. Nej. Just det. Här kämpas det på alldeles frenetiskt och varje dag är fylld av utmaningar för att inte halka dit igen och tänka ”ja, men det är väl inte så farligt” eller ”jag kan vara mer noggrann i morgon igen” eller ”bara det här lilla gör väl ingen skillnad” etc etc… Men jag vet att det är precis vad det gör!

Det är det där ”lilla” som får mig ur balans och sätter igång det där ”stora”. Kaoset. Sockerdjävulen. Missmodet. Hopplösheten. Nu skiter jag i det här och tröstäter ihjäl mig… Fy, fan vad gott! Ett överviktigt svullo-lik är ju inte mer död än ett pinnsmalt och tanigt skelett, eller för den delen ett likstelt muskelknippe? Ursäkta mina groteska metaforer men, ja, ni förstår. Eller det kanske inte just Du gör, och då är det bara att gratulera – du har dragit i livets lyckohjul och vunnit! Grattis! Eller så har du alltid levt 100% helt perfekt, alltid hälsosamt, utan tillfälligt osunda vanor med djupdyk i smörgåsar, snabbmat, godis och kakor. Inte heller någonsin satt dig själv i stressiga, pressade situationer eller drabbats av tillfälliga, känslomässiga svackor… För har du gjort det eller drabbats av något av allt detta och ändå har koll på vikten, så måste det ju finnas någon annan mer grundläggande skillnad – eller? Nåja. It is what it is. Jag måste lika fullt ta ansvar för mitt, oavsett orsak och bakgrund.

Så, summa summarum, snart lika långt efter jag avslutade min Cambridgekur som den pågick, så är väl läget instabilt stabilt kan man säga. Jag väntar just nu på att få hämta ut mina nya, fina längdskidor av märket rossignol och funderar på om jag ska våga sätta upp ett mål för mig själv. Det vore roligt att anmäla sig till en mindre delsträcka av årets 7-milalopp. 1,5 mil vore väl inte helt omöjligt även om man är ringrostig och ur form just idag? Hur illa skulle det kunna gå? Hm, tål att tänkas på. 😉

längdskidorSwisch, så länge!

Annika

Utmaningarna hopar sig…

Okej. Två och en halv vecka har nu gått sedan jag tvärt bröt den ”rena kuren” a la Cambridge och hoppade över på naturlig kost enligt LCHF-modellen. Det har varit lite upp och lite ner. Lite halleluja och lite light-ångest. Lite plus och lite minus. Ja, ungefär som jag väntat mig alltså! Det hela började dock i alla fall mycket lindrigare än jag befarat, med tanke på mitt tvära byte av näringskälla. Något jag redan skrivit om i mitt senaste blogginlägg för en vecka sedan…

Rent fysiskt har jag väl klarat mig lindrigt undan, även om jag nog tror att en del av den här veckans huvudvärk, energisvängningar och igår faktiskt någon oväntad form av magknip, eventuellt kan bero på den snabba kostomläggningen. Eller så var det bara ovanligt mycket som krävde fokus på jobbet samt lite ojämnt matintag? Hur som helst, i mina försök att å ena sidan lita på min egen kropps hungersignaler och att maten innehåller det som behövs –  och därmed våga låta bli att räkna och väga eller ”nojja” över gram, kalorier och näringsinnehåll – och å andra sidan se till att det inte rinner iväg i överdrivet ätande bara för att riktig mat nu är tillåten, så har väl tyvärr en viss mental ångest slagit till emellanåt… Och vid några tillfällen faktiskt även ett rejät ”sug”, trots att jag försöker vara försiktig med kolhydrater (dock ej någon fakir-variant a la extrem LCHF).

Ja, igår blev det faktiskt till och med ett rejält första magplask efter att jag, antagligen alltför hungrig när jag handlade, föll för lite mandlar överdragna med mörk choklad…

– Aj, aj, aj. Inte bra, sa sötsuget genast!

– Oj, oj, oj, verkligen inte bra, replikerade humöret och slog upp dörrarna till alla möjliga hjärnspöken på vid gavel!

Så igår kväll, som en blixt från klarblå himmel, smög de första negativa tankarna och känslorna på månader in bakvägen. Det var ett nyttigt uppvaknande om hur enormt mycket som styrs av vad man stoppar i sig… Så för att inte kasta ved på brasan och börja tycka synd om – eller slå på – mig själv som inte hade ”bättre karaktär än att falla dit så snabbt igen”, så drog jag istället idag på mig joggingskorna och gav mig ut på första springturen på nästan ett år! Det har ju tyvärr hindrats av en besvärlig hälsporre, under en längre tid.

Höstsolen och den klarar, friska luften samt känslan av lätt blodsmak i munnen samtidigt som både ben och puls ändå svarade bra, var faktiskt en befriande kombination! Så idag känner jag kände mig åter lätt och hoppfull, och lägger ingen energi på att gräma mig över den oväntade (eller?) reaktionen efter lite för många – men mycket goda – chokladdoppade mandlar. Och inte för en sekund har jag längtat efter att få byta ut prasslet under mina skosulor mot Cambridgetågets ljudvissla… 😉

Prassel, prassel!
Annika

Idag blev allt en enda soppa…

Ja, eller två om jag ska vara helt ärlig.

Men den tredje uteblev p.g.a. att mitt minne svek mig i morse när jag gav mig av till Strömbäcks Folkhögskola, för den andra av två Ledardagar. Just det, jag glömde helt enkelt att ta med min Cambridge-lunch. Ooops!?

Vad skulle jag då göra? Att vänta till kl. 14 när jag kunde räkna med att vara hemma igen kändes inte lockande efter en frukost på si så där 140 kcal vid 07.00. Nej, det fick bli att göra en snabbvisit i de Normalas land igen… Så jag åt helt enkelt lite vanlig mat, med tonvikt på sådant jag skulle satsat på om jag var klar med kuren. Alltså inga kolhydrater, utan bara lite kyckling, grönsaker, smör och någon slags quinoaröra med fetaost och soltorkade tomater. Portionen jag tog var extremt liten, men smakade förstås ljuvligt.

Magen verkar inte ha misstyckt än så länge och det har inte heller varit några problem att äta min Cambridge-middag som vanligt, eller avstå från annat resten av dagen. Eller jo, jag tog en liten bit Wästgöta Kloster till kaffet nu på kvällen. Så i morgon har jag väl gått upp alla kilon igen! 😉

Nä, ärligt talat känns det rätt bra att inte vara alltför ortodox trots att jag valt att följa ”ren kur”. Jag tror min kropp behöver minnas hur det är med riktig mat. Inte minst lite fett då och då, så gallan inte tar semester helt och hållet. Och hittills verkar jag ju ha haft god effekt av kuren ändå. Trots små avsteg ibland. Låt vara att dagens avvikelse var både oplanerad och lite större än tidigare.

Så dagen bjöd på lite ljuvligt retande av mina utsvultna smaklökar. Men inte nog med det! När maken kom hem hade han en kärleksfull överraskning med sig, dessutom. Tio röda rosor. Bara en så’n sak?

Tro, hopp och kärlek från Cambridgetåget!

Annika

Första månaden avklarad

I lördags firade jag 4 veckor på ren Cambridgekur. Jag firade med tre olika påsar soppa/shakes. Nice. Kul med variation! Not.

Men, men det har gett resultat och jag kan inte säga att jag mår särskilt dåligt på något sätt rent fysiskt, heller. Ketondriften fungerar väl, jag är inte nämnvärt hungrig, dricker mitt vatten och gör det jag ska, mestadels i godan ro. Och i måndags hos Carola, min Cambridgerådgivare stod vågen på -10,4 kilo. Lite mer än snittet/månad, sa hon. Ok, det var väl bra kanske.

Särskilt som jag måste erkänna att 100% ren kur har jag inte kört egentligen, för då är inte en microsmula annat tillåtet. Och jag har ju faktiskt slickat lite på smörpaketet, njutit lite små ostflagor, samt svalt någon enstaka körsbärstomat och oliv. Jag har t.o.m. provsmakat en pyttebit av den timjansgrillade lammrostbiff jag hade glädjen att få tillaga tillsammans med en riktig kock och resten av Gröna Navets lag under Älska M-tävlingen uppe i Luleå, just i lördags.

Men några verkliga avsteg eller egentliga snedsteg har det inte blivit. Inget onyttigt, sött eller kolhydratrikt. Däremot har jag både tillagat och serverat en hel del smarriga rätter åt andra. I söndags bjöd jag t.ex. kära pappa/morfar på tournedos, ugnsrostad potatis, palsternacka och zuccini  indränkt med olja, vitlök och kryddor samt lätt gratinerad med lite västerbottensost överst. Till det en härlig sallad på olika gröna blad, körsbärstomater, gul och röd parika samt chevreost. Och så rött vin förstås. Men jag höll mig från rubbet. Eller var det möjligen då den där körsbärstomaten slank ner?

Nåja, de lilla oortodoxa tilltagen verkar inte ha påpekat vare sig mitt mående, viktminskningen eller magen negativt. Så min egen domare har friat mig på alla punkter och åtalet är nedlagt. Vad Carola må tycka i frågan förblir okänt, då hon aldrig kallats in att vittna. Bra så.

Tjing från Cambridgetåget!

Annika

Kostdoktorn besöker Cambridge

Ok. Allvar. Nu är det inte så särskilt roligt, faktiskt. Inte så mycket för att jag lider svältens alla helvetens kval, har onaturliga matnojor eller extremt sötsug, så här efter tre avklarade veckor på Cambridge ren kur. Nej, mer för att jag försöker smälta en viss bok samtidigt. Matrevolutionen – ät dig frisk med riktig mat, av ”kostdoktorn” Andreas Eenfeldt.

Att stålsätta mig mot hunger, mathallucinationer, frusenhet, huvudvärk eller bara helt vanlig längtan efter lite riktig mat, det kan jag klara. Åtminstone för en begränsad tid om syftet känns gott. Men egna tvivel är betydligt jobbigare… Tvivel på om det här är ett bra sätt på sikt, eller om det bara kommer förstöra mina möjligheter till en sund kosthållning längre fram, som passar just min kropp och mitt liv.

Jag har ju redan tidigare tagit till mig mycket av kostråden och argumenten som framkommit i kölvattnet av LCHF-debatten. Och även tidigare själv ätit så under ca ett år, med stort välmående och även viktnedgång som följd. Men av någon anledning tappade jag fokus på det hela under mammas sista halvår i kampen mot sin sjukdom. All praktisk och känslomässig stress puttade tillbaka mig i gamla, invanda mönster och köpvanor. I tidsbristens tecken framstår alltför ofta snabba kolhydrater som lösningen. Särskilt om övriga familjen gärna äter detta. Till en början smyger det sig in i form av alltmer halvfabrikat, smörgåsar och mindre bra charkprodukter, för att så småningom även gå över i fikabröd och godis till helgerna eller sociala tillställningar. Ack, så enkelt och ack så tidigt inlärt och befäst. Men ack, så dumt. Särskilt om man som jag tidigt i livet lärde mig att mat faktiskt är ångestdämpande.

Inte så att jag haft ätstörningar på något uttalat sätt. Om man nu inte vill kalla alla som kan hänfalla åt mer eller mindre omedvetet ”tröstätande” emellanåt, för ätstörda? Egentligen är vi ju kanske det. Även om det inte tar de allra mest sjukliga proportionerna, då man börjar frossa ohämmat i smyg och kanske t.o.m. spyr efteråt. Eller något annat extremt. Men lika fullt, alla som äter av andra anledningar än ren och skär hunger och ett kroppsligt näringsbehov är kanske ätstörda? Kulturella normer och sociala konventioner om hur vi ska förhålla oss till mat är egentligen kanske bara dimråder av normalitet som vi har gått vilse i… Kanske?

Nåja, åter till boken Matrevolutionen. Dess innehåll och vetenskapliga argumentation är inte direkt till min nuvarande diets fördel, om man säger så. Och jag är rädd att övergången till den mat boken förespråkar inte kommer bli helt enkel. I alla fall inte om jag skall göra som rådgivare Carola önskar och proklamerar. Bara en sådan sak som att den fördelning av näring som kuren ligger på, trots svältnivåer, har ett alldeles för högt kolhydratinnehåll egentligen, för att vara bra. Vilket troligen betyder att jag kommer ur ketosen så snart jag trappar upp till vanlig kost igen, eftersom man ska fortsätta äta sopporna parallellt enligt Cambridge-modellen. Suck.

Å andra sidan, undrar jag hur jag skulle må om jag tvärbryter Cambridgeprogrammet och började äta naturligt mat direkt? Min mage är ju för det första antagligen rätt ihopdragen vid det här laget och tarmen troligen lite ”avvand” bearbetning av olika sorters mat. För att inte tala om att gallblåsan knappast har haft något att göra på ett tag… Skulle jag få alla möjliga bekymmer? Skulle kroppen skrika efter den där berömda ”återhämtningen” och leda till omedelbar viktuppgång? Enligt Carola som förespråkar Cambridge och ett förändrat betéende, är det mig det är/varit fel på, och följer man programmet så kan man lära sig hålla vikten. Enligt kostdoktorn är det maten det är fel på, och undviker man socker och stärkelse löser sig resten.

Varför ska något så livsnödvändigt som att äta behöva vara förenat med så många olika tips och råd? Hur kan vi människor vara den enda art som inte tycks veta vad vi bör äta? Och hur ska man som lekman veta vad som blir bäst, när inte ens läkare, professorer och forskare är överens? Och i morgon ska jag på ny träff hos Carola och fatta beslut om jag ska köra vidare med ren kur ett tag till eller inte. Viktnedgången hittills, och att jag tycker jag fixar det hela rätt bra, talar ju för att jag gärna kör på ett tag till. Jag är ju långt från målet. Men de mer långsiktiga målen kanske talar för att jag borde avbryta och lita på den ”långa vägen”…

Suck. Dubbelsuck.

Vecka två

Jag har varit på turistbesök i Cambridge en vecka nu. Idag börjar alltså vecka två på ren kur. Vilka intryck har jag med mig så långt? Finns här några nämnvärda sevärdheter, några mörka gränder att undvika eller kanske några spännande uteställen och lata playor? Några 5-stjärniga restauranger kan vi ju snabbt utesluta i alla fall. Hit åker man ju inte direkt för att uppleva en kulinarisk resa.

Ska jag summera den första veckan på ren kur, kan jag väl konstatera att det gått enligt förväntan. Jag hade höga förväntningar på att det skulle gå bra. Jag hade ju bestämt mig och då brukar det bli så. I alla fall tills jag glömmer bort att jag bestämt mig och tror att saker går av sig själv…hmpf. Nåja, den utmaningen har jag inte nått ännu, även om jag är förvissad om att de kommer även denna gång. Big time. Nej, den första veckan har mer handlat om att stå ut med några dagars trötthet, lite huvudvärk och att komma ihåg att dricka vatten. Just nu, så här i inledningen av andra veckan mår jag precis som utlovat faktiskt rätt bra! Har bra med energi, ser att vågen pekar stadigt nedåt och känner mig fortsatt positiv och beslutsam.

Det här är bara en grej som rör mig, och därför ska det inte heller få förstöra eller hindra andra, eller familjen som helhet, från ett vanligt liv. Är därför väldigt stolt över mig själv som utan problem klarat av att både laga och bjuda på middag två dagar i rad, för att få åtnjuta goda vänners och släktingars trevliga sällskap. I går såg det ut så här när jag stod och förberedde en trerätters middag med en italieninspirerad huvudrätt bestående av mozzarellagratinerad fläskytterfilé med grillad paprika, cashewnötter, vitlök och basilika, serverat med en krispig sallad med lite chevré i och ett lite lättare bag-in-box-rödvin till, Cape Original, Shiraz/Cabarnet Sauvignon (givetvis organic). Gästerna sa att maten var jättegod, i alla fall… 🙂

Det enda orosmoln jag egentligen har just nu, är den där gnagande tanken på att jag i grund och botten har en syn på god kosthållning som jag tror kommer gå lite stick i stäv med min reseguide Carola. Jag tror att hon är lite för ”fettskrämd”, även om hon i alla fall verkade se överätandet av kolhydrater som den stora boven, vilket åtminstone stämmer med min egen uppfattning. Men hon menade att LCHF framför allt passar män med tresiffrig vikt som kan tänka sig att avstå frukt och grönt resten av sitt liv. Typ. Något som få kvinnor vill eller klarar, och därför fungerar det sällan i längden för dem. Varpå hon menade att ISO-dieten nog är det jag borde sikta mot, samt att äta något varannan timme och lära mig Cambridges tallriksmodell. Så min oro är väl, att jag när kuren väl är slut kommer styras in på en extremt fettsnålkost, till fördel för protein och fibrer. Är ju inte så säker på att det är det som är bäst för mig.

Jag lär nog få anledning att koppla på lite alternativ rådgivning här framöver för jämförandets skull, och för att hitta en övergång till naturlig mat som passar mig och det jag tror på i längden. Men det är fruktansvärt svårt att veta vad man som lekman ska tro om alla kostråd och olika teorier, som florerar idag. Även om man som jag, försöker sätta sig in i vetenskapen bakom, genom att läsa forskningsartiklar, jämföra olika skolors retorik och argument så fördomsfritt som möjligt etc. Läkarkåren och den medicinska expertisen i sig, är ju uppenbarligen också ganska splittrad. I alla fall bakom ridåerna av de råd de åläggs att ge utåt…

Men summa summarum, vecka ett i Cambridge har varit tillräckligt bra för att jag nu ska kasta mig in i vecka två. Och på måndag ska jag träffa Carola på nytt, och då får vi se vad hon säger.

Vi hörs! 🙂

Karaktärstest 1

Dag 5 med bara soppor, shakes och vatten. Eller vänta nu, var det inte idag jag stoppade en liten, stackars, halv cashewnöt i munnen som låg och skräpade, innan jag märkte vad jag gjorde? Ooops! Nu är det nog kört, i morgon står vågen på +5 kilo och den eventuella ketosen är brutalt bruten. Scheisse… Nej, allvarligt talat tror jag inte riktigt det fungerar så. I alla fall inte p.g.a. en halv cashewnöt. En fasligt god cashewnöt dessutom. Precis perfekt saltad och rostad, med så där härligt, alldeles lagom tuggmotstånd och ljuvligt god och mogen i smaken…nej, men vänta lite nu? Stopp! Har jag hunnit skriva att jag fortfarande är hungrig rätt stor del av dagen? Och längtar efter att få tugga på något? Nähä, men det kanske framgick ändå.

Ärligt talat går det väl rätt bra egentligen, än så länge. Så där 15 påsar senare och efter en herrans massa toalettbesök, p.g.a. allt vattendrickande. Men jag är lite besviken över att den utlovade ketosfasen inte känns märkbart annorlunda än de första dagarna. Lite piggare är jag väl kanske och hungern är möjligen lite mindre påtaglig, men något nämnvärt ökat välmående och massa ny energi vet jag inte om jag riktigt upplever. Kanske dröjer det ytterligare någon dag? Eller så är det bara ett marknadsföringsknep för att man ska härda ut. Och sån’t kan jag ju. Ja, härda ut alltså, om jag väl bestämt mig för någonting. Det vet jag att jag kan. Sen om det är det som är att ha karaktär vet jag inte, men någon slags viljestyrka bra att ha just nu, är det i alla fall.

Apropå karaktär. Idag genomgick jag karaktärstest 1, för den här pågående utmaningen. Ett tårtkalas. Min vän Sarahs yngste, fyllde två år. För er som inte visste det, så fungerar det utmärkt att fira med vaniljsmakande shake och några munnar svart kaffe. Jag har testat och överlevt. I morgon ska jag genomgå karaktärstest 2 – hembjudna gäster i huset som ska bjudas på såväl lunch som middag. Det betyder ett par timmar vid spisen, bland förföriska ångor och retfulla livsmedel.

Men jag tänker positivt och är glad åt att åtminstone få äta min soppa i extra trevligt sällskap i morgon… Man får välja vad man fokuserar på här i livet, helt enkelt.

På återhörande!