Om att lära sig gå i ett par LCHF-dojjor

Oooops!? Två månader sedan jag skrev något sist om min skumpiga Cambridge-resa… Eller vad man nu ska kalla det när man avslutat kuren och övergått till att sträva efter att äta en LCHF-kost istället? Men har jag föresatt mig att blogga om detta i 24 månader, ska jag göra det också. Oavsett hur det går med själva projektet…så, skärpning!

Så, hur går det då? Så här snart tre månader efter att jag hoppade av Cambridge-tåget och satte på LCHF-dojjorna, för att lära mig gå på egen hand igen (helst utan att vare sig vricka fötterna eller gå vilse på nytt, förstås)? Jodå, man tackar som frågar, det går väl ömsom upp och ömsom ner. Både bokstavligt och bildligt.

Inga jättekatastrofer har väl skett på viktfronten, men det har verkligen inte fortsatt neråt heller. Vilket jag fortfarande har som mål – åtminstone 5-8 kg till… Jag ligger stadigt och pendlar 1-2,5 kg över lägstanoteringen när jag klev av kuren, och är tacksam att det inte är värre efter jul- och nyårshelgen, då vissa…hrm…host, host…”medvetet oplanerade avsteg” gjordes från lågkolhydratkosten. Om man säger så. Inget hejdlöst frosseri, eller totalt övergivande av den, men lite mindre strikt och ett och annat kalkylerat avsteg. T.ex. för att få åtnjuta syster Malins fantastiska karelska piroger under julhelgen.

Det enda LCHF-lika med karelska piroger, är väl att de doppas i en smör-mjölkblandning innan de gräddas, samt sedan ätes med mängder av smält smör… Tänk att något om ser så oansenligt ut kan vara så ljuvligt gott! Det smakar dessutom barndom för mig – MUMS!

IMG_4218

Så, på själv viktfronten är det rent siffermässigt hyfsat stabilt, vilket förstås är positivt i sig. Men det är ju trots allt bara siffror, och det jag verkligen vill åt är ju välmåendet och en hållbar livsstil som inte innebär alltför mycket kamp i vardagen. Och där är ju ju inte än. Nej. Just det. Här kämpas det på alldeles frenetiskt och varje dag är fylld av utmaningar för att inte halka dit igen och tänka ”ja, men det är väl inte så farligt” eller ”jag kan vara mer noggrann i morgon igen” eller ”bara det här lilla gör väl ingen skillnad” etc etc… Men jag vet att det är precis vad det gör!

Det är det där ”lilla” som får mig ur balans och sätter igång det där ”stora”. Kaoset. Sockerdjävulen. Missmodet. Hopplösheten. Nu skiter jag i det här och tröstäter ihjäl mig… Fy, fan vad gott! Ett överviktigt svullo-lik är ju inte mer död än ett pinnsmalt och tanigt skelett, eller för den delen ett likstelt muskelknippe? Ursäkta mina groteska metaforer men, ja, ni förstår. Eller det kanske inte just Du gör, och då är det bara att gratulera – du har dragit i livets lyckohjul och vunnit! Grattis! Eller så har du alltid levt 100% helt perfekt, alltid hälsosamt, utan tillfälligt osunda vanor med djupdyk i smörgåsar, snabbmat, godis och kakor. Inte heller någonsin satt dig själv i stressiga, pressade situationer eller drabbats av tillfälliga, känslomässiga svackor… För har du gjort det eller drabbats av något av allt detta och ändå har koll på vikten, så måste det ju finnas någon annan mer grundläggande skillnad – eller? Nåja. It is what it is. Jag måste lika fullt ta ansvar för mitt, oavsett orsak och bakgrund.

Så, summa summarum, snart lika långt efter jag avslutade min Cambridgekur som den pågick, så är väl läget instabilt stabilt kan man säga. Jag väntar just nu på att få hämta ut mina nya, fina längdskidor av märket rossignol och funderar på om jag ska våga sätta upp ett mål för mig själv. Det vore roligt att anmäla sig till en mindre delsträcka av årets 7-milalopp. 1,5 mil vore väl inte helt omöjligt även om man är ringrostig och ur form just idag? Hur illa skulle det kunna gå? Hm, tål att tänkas på. 😉

längdskidorSwisch, så länge!

Annika

Annonser

Utmaningarna hopar sig…

Okej. Två och en halv vecka har nu gått sedan jag tvärt bröt den ”rena kuren” a la Cambridge och hoppade över på naturlig kost enligt LCHF-modellen. Det har varit lite upp och lite ner. Lite halleluja och lite light-ångest. Lite plus och lite minus. Ja, ungefär som jag väntat mig alltså! Det hela började dock i alla fall mycket lindrigare än jag befarat, med tanke på mitt tvära byte av näringskälla. Något jag redan skrivit om i mitt senaste blogginlägg för en vecka sedan…

Rent fysiskt har jag väl klarat mig lindrigt undan, även om jag nog tror att en del av den här veckans huvudvärk, energisvängningar och igår faktiskt någon oväntad form av magknip, eventuellt kan bero på den snabba kostomläggningen. Eller så var det bara ovanligt mycket som krävde fokus på jobbet samt lite ojämnt matintag? Hur som helst, i mina försök att å ena sidan lita på min egen kropps hungersignaler och att maten innehåller det som behövs –  och därmed våga låta bli att räkna och väga eller ”nojja” över gram, kalorier och näringsinnehåll – och å andra sidan se till att det inte rinner iväg i överdrivet ätande bara för att riktig mat nu är tillåten, så har väl tyvärr en viss mental ångest slagit till emellanåt… Och vid några tillfällen faktiskt även ett rejät ”sug”, trots att jag försöker vara försiktig med kolhydrater (dock ej någon fakir-variant a la extrem LCHF).

Ja, igår blev det faktiskt till och med ett rejält första magplask efter att jag, antagligen alltför hungrig när jag handlade, föll för lite mandlar överdragna med mörk choklad…

– Aj, aj, aj. Inte bra, sa sötsuget genast!

– Oj, oj, oj, verkligen inte bra, replikerade humöret och slog upp dörrarna till alla möjliga hjärnspöken på vid gavel!

Så igår kväll, som en blixt från klarblå himmel, smög de första negativa tankarna och känslorna på månader in bakvägen. Det var ett nyttigt uppvaknande om hur enormt mycket som styrs av vad man stoppar i sig… Så för att inte kasta ved på brasan och börja tycka synd om – eller slå på – mig själv som inte hade ”bättre karaktär än att falla dit så snabbt igen”, så drog jag istället idag på mig joggingskorna och gav mig ut på första springturen på nästan ett år! Det har ju tyvärr hindrats av en besvärlig hälsporre, under en längre tid.

Höstsolen och den klarar, friska luften samt känslan av lätt blodsmak i munnen samtidigt som både ben och puls ändå svarade bra, var faktiskt en befriande kombination! Så idag känner jag kände mig åter lätt och hoppfull, och lägger ingen energi på att gräma mig över den oväntade (eller?) reaktionen efter lite för många – men mycket goda – chokladdoppade mandlar. Och inte för en sekund har jag längtat efter att få byta ut prasslet under mina skosulor mot Cambridgetågets ljudvissla… 😉

Prassel, prassel!
Annika

Avslutad kur

För en dryg vecka sedan och efter 12 långa veckor, bröt jag så till sist den rena Cambridge-kuren jag satte mig själv på i somras. En kur som jag även lyckats hålla mig till, inte i 3 dagar eller 3 veckor utan i 3 MÅNADER alltså, med hjälp av disciplin, fokus, beslutsamhet och faktiskt även ett stort mått av hopp, glädje och tillit! Kanske inte så mycket glädje just över att försaka känslan av normal mat och varierade smakupplevelser, i och för sig. Inte heller glädje över att känna att jag behövde en sådan drastisk åtgärd, som dessutom t.o.m. i mina egna ögon egentligen är lite ”sjuk” och osund.

Nej, det handlar mer om en glädje över att ha ett liv att leva, trots allt jobbigt som hänt under några år! Samt en känsla av genuint hopp och en djup tillit till mina egna möjligheter att faktiskt påverka mitt liv till det bättre – även rent fysiskt och viktmässigt. Särskilt nu när jag äntligen lärt mig värna mina egna gränser och behov, utan att behöva ge avkall på vem jag är i andra avseenden. En del av mina egenskaper, som att jag är ambitiös, omtänksam, generös, kreativ och ständigt nyfiken till exempel, har ibland satt mig i situationer som i förlängningen inte varit enbart av goda. Inte p.g.a. egenskaperna förstås, men i kombination med bristen på det där andra nödvändiga som balanserar det hela. Det där med att ta sig själv på så mycket allvar att man även värnar sina egna behov och gränser, alltså. Ni förstår säkert?

Jag skulle dock aldrig påstå att Cambridge var ett särskilt hälsosamt val, egentligen. Ja, kanske var det på sätt och vis faktiskt ett lite desperat försök att få en snabb nystart. En nystart som på ett tydligt sätt tog avstånd från min egen ”tycka-synd-om-mig-själv-rustning”, i form av stressframkallad övervikt? Eller kanske var det ett väl genomtänkt beslut som helt enkelt sa att nu är det nog, nu förtjänar jag något bättre – och det snabbt? Nu förtjänar jag att sätta mig själv i första rummet ett tag! Även om det innebär på ytan en tillsynes ganska sträng tillvaro… Jag är kanske lite otålig av mig ibland. 🙂

Det spelar faktiskt ingen roll. Nu är den fasen över och jag kan börja vårda resultatet och värna en långsiktigt mer hälsosam och balanserad tillvaro – i såväl knopp som kropp! Och för den som är nyfiken på hur det varit att bryta den rena kuren och introducera riktigt mat på tallriken igen, kan jag här ge en liten redogörelse för min första vecka…

Cambridge-rådgivare Carola på S-H-E kan ju naturligtvis inte göra annat än rekommendera det upptrappningsprogram som hon säljer rådgivning kring, och produkter kopplat till. All respekt för det. Särskilt som hon även visat stor respekt för mig, att som vuxen människa självklart få göra mina egna val och dra mina egna slutsatser utan överdrivna pekpinnar. Så ingen skugga ska falla på henne!

Men…eftersom jag inte vill fastna i ”kostersättningsträsket”, varken fysiskt eller mentalt, så ville jag inte ha någon kombinerad upptrappning som ska balanseras med fortsatt intag av barer och shakes. Jag accepterar att en s.k. ren kur ibland kan vara ett ”bra” sätt att gå ner i vikt – liksom vilken annan kur som helst som skär ner tillräckligt på energiinnehållet, utan att göra avkall på dagsdosen av viktiga näringsämnen i övrigt – men jag är lika fast övertygad om att är man ute efter ett långsiktigt hållbart ätande har dessa produkter inget att tillföra i sammanhanget. Mer än pengar till industrin. Hellre äter jag så här, min första middag efter kuren serverad på en liten assiette!

Så jag nyttjade min goda vän Cecilia Cederlund, licencierad kostrådgivare inom LCHF/paleo, för att få lite råd och tillräckligt med mod att direkt hoppa över till en mer naturlig och sund kosthållning. Inledningsvis med ganska strikt kolhydrattolerans och ett försiktigt prövande av olika livsmedel inom gruppen kött, fisk, bra fetter, mejerivaror, frön och nötter samt ovanjordsgrönsaker i de mängder som mättar utan att överäta. Små portioner på liten tallrik, mellanmål om hungern återkommer innan nästa tillfälle och fortsatt generöst med vatten – gärna med lite citron och salt i. Inga förbud eller nojjor, utan lyssna på kroppen om den behöver/vill ha mer eller om magen tycker det går för fort fram.

Så hur har det gått? Har gallan reagerat, magen lackat ur eller sockerdjävulen och sötsuget gripit tag i mig igen, när nu den stränga skärpan gått förlorad? Nope. Inget av det har inträffat ännu! Istället har jag återfått mina varma händer, kunnat glädjas åt att både laga och njuta av mat tillsammans med andra (förutom av sällskapet som jag alltid njutit av!) samt upplevt en skön energi i kroppen. Dessutom har ytterligare ett kilo lämnat min kropp trots övergången till mat.

Det har förvisso bara gått en dryg vecka ännu och jag är fortfarande helt inställd på att det är NU det verkliga jobbet börjar. Det är nu jag måste se till att hålla mina inre vakter vakna, när det gäller stress, sömn och mental balans i tillvaron. För det är ju då även mathållningen går överstyr, de enkla lösningarna med halvfabrikat, tröst- och belöning med onyttiga alternativ på kvällar och helger etc. riskerar att inträda. Jag har fortfarande siktet inställt på sommaren 2014, när det gäller en utvärdering av hur det här egentligen har gått!

Så för den som är intresserad eller vill följa med ända till dess och kanske låta sig peppas på sin egen resa, är det bara att hänga kvar!

Pling!

Hos kronofogden?

Jag har alltmer börjat tänka på nästa fas i det här Cambridge-projektet. Livet efter Cambridge. Även min rådgivare har börjat fråga vad jag har för mål och om jag orkar köra ett tag till, eller vill börja det hon kallar fas 2. Fasen då vanlig mat skall börja introduceras igen, enligt Cambridges rekommenderade tallriksmodell. Den ser inte riiiiiiiktigt ut som jag tänkt mig min framtida kosthållning. Även om jag köper vissa bitar och resonemang.

Varje vecka hos Carola får jag med mig en liten utskriven broschyr att ta med hem, med information av olika slag och en del övningar. De första fyra broscherna handlade mest om ”grattis”, pep-talk för att köra på ytterligare en vecka, och ytterligare en till…ja, och så uppmaning till lite egen historieskrivning och beteendeanalys för att reda ut vad som lett till att jag nu behövt en resa till Cambridge. Typ. Månad två blev det allt mer fokus på vad som kallas biologilektioner och näringslära a lá Cambridge. Information om hur kroppen fungerar, vad den behöver och inte.

Nu är jag inne på månad tre och har även broschyren vecka 9 i min samling som tar upp lite om intäkter och utgifter när det gäller kalorier. Jag går helt enkelt i Cambridgeskola, med psykologi, biologi, näringslära och ekonomi som skolämnen. Rätt intressant, faktiskt. Ibland till och med smått roande. Även om innehållet till vissa delar ibland känns lite förlegat och inte helt uppdaterat utifrån aktuell kunskap. T.ex. är det ju helt uppenbart att här finns en väl inbyggd fetträdsla, inte minst när det gäller mättat fett som beskrivs som ”farligt”. Även synen på kolesterol känns lite antik. Men, men. Det skall erkännas att det även finns en hel del bra saker, som jag kan ta till mig. Inte minst att det gäller att lyssna på min kropp och inte stirra mig blind på vad andra kan och inte kan.

Och rådgivaren sa något som på ett sätt var både lite roligt och lite tragiskt. Hon använde liknelsen att har man en gång övertrasserat sitt konto rejält och blivit alltför överviktig, så är man sedan förevigt prickad hos kronofogden. Man måste helt enkelt sköta sig resten av livet om man inte ska åka dit igen. Några tillfälliga utsvävningar kanske andra kan klara, men har man en prick i sitt register får man passa sig. Så det gäller att jag lär mig vad som fungerar för mig, i mitt liv.

Och det är ju det jag vill. För jag vet ju att jag i grund och botten är en både hälsosam och välmående individ. Jag har bara varit lite vilse en tid. Förhoppningsvis kommer jag bli en bättre kartläsare, när jag väl klivit av Cambridgetåget och ska börja köra bil på egen hand igen…

Tut tut!

/Annika

Misstag är vägen till framgång

Ja, det må låta som en utsliten klyscha, eller ett ihåligt försök till personligt pep-talk. Lika fullt är det ju precis så det är. Utan misslyckanden, ytterst sällan någon verklig framgång.

Det är ju nämligen så att endast den som provar nya saker, nya sätt och nya vägar får nya resultat. Och just allt detta nya är ju sällan något vi behärskar på en gång – alltså drabbas vi av ett och annat misslyckande eller felspår längs vägen. Och det har sannerligen varken med vare sig intelligens eller utbildningsnivå att göra. Inför det som är nytt och förändrande är vi alla lika. Jag är sannerligen inget undantag. Just därför gillar jag ett uttalande jag läste i en intervju med Henrik Fexeus för nå’t år sedan.

Så länge du kan försöka en gång till med något har du inget misslyckande utan ett resultat. Om det är ett dåligt resultat så dra lärdom av det och gör bättre nästa gång.

Gott så. Vad är det jag har erfarit för misslyckande nu då. Eller snarare, vad har jag upplevt för resultat som jag dragit lärdom av, så att jag gör bättre nästa gång?

Jo, förra veckan under min Cambridge-resa så blev det en del avsteg från det som kallas ”ren kur”. Det började väl med den där missade påsen som gjorde att jag åt en liten lunch med vanlig mat. Men det ena ledde till det andra, och jag tyckte det var så försumbart att jag inte ansåg att det räknades. Jag menar hur farligt kan det vara att knapra några bitar naturgodis, slicka på smörkniven, äta en körsbärstomat, ta en liten ostskiva eller räka o.s.v, när man ligger på ett dagligt kaloriintag om 475 kcal?

Men uppenbarligen satte jag kroppen i ett knepigt mellanläge. Inte nog ”svält” för att bryta ner tillräckligt med mina egna lagrade fettsyror och skjutsa ut i blodet, och inte heller tillräckligt med näringsintag för att må bra. Så viktminskningen bromsade upp en aningen, samtidigt som kroppen led brist på en hel del nödvändigt. Typ. Resultatet var alltså att jag gick på en kur, utan att skörda de ”positiva” effekter som var syftet med den.

Men eftersom ett misslyckande inträffar först när man ger upp, så var detta alltså bara ett tillfälligt lite sämre resultat som jag nu dragit lärdom av! Så den här veckan är jag åter på den helstrikta banan igen, eftersom jag ännu inte är redo att gå över till nästa fas. Snart kanske, men inte riktigt än.

Vi hörs!

/Annika