En hållbar och hälsosam formula!

Jag är den förste att försvara allas vår mänskliga rätt att både tycka och tro vad vi vill. Jag står också ofta upp för devisen att ”sanningen” i mångt och mycket är en subjektiv konstruktion, snarare än en objektiv absolut realitet. Detta trots mitt eget vetenskapligt skolade och kritiska tänkande. Så du som läser detta behöver inte känna dig ifrågasatt, om du har en annan uppfattning. Det här är bara min story, mina erfarenheter och mina tillfälliga slutsatser. Och inte minst mitt liv och mitt försök att göra något bra av det rent hälsomässigt. Jag vill inte sitta här med massa ursäkter eller bara stoppa huvudet i sanden. Not my kind of style, liksom.

struts

Jag vill t.ex. orka och kunna vara ute på många fisketurer med min son även i framtiden, tillbringa många år med min älskade make eller varför inte bara få njuta av sköna skidturer, inramade endast av mina egna tankar och naturen. Och jag vill faktiskt även kunna klä mig lite festligt ibland utan att behöva söka på varuhusens tältavdelning – där det ofta är svårt att hitta särskilt mycket fint att välja mellan… Och allt detta utan en ständig kamp som rasar i kropp och knopp.

IMG_9365

IMG_8892

IMG_5577

IMG_7282

Cambridgetågets höghastighets (läs svältkost) och (kropps-)miljövidriga framfart, har därför för länge sedan bytts ut mot ett par mer sunda och slitstarka LCHF-dojjor. Sådana där som man faktiskt kan gå i princip hur länge man vill utan att få skavsår. Dessutom samtidigt som man både hinner njuta av utsikt, frisk luft, (mat-)upplevelser längs vägen och får en starkare och friskar kropp för varje kilometer. Ja, det är vad jag tror och känner i alla fall. Sen kan det ju ändå hända att jag faller död ner i morgon, p.g.a. ett oväntat stup längs vägen? Nåja, inget jag kan gå och tänka på hela dagarna. En dag ska jag dö – men alla andra tänker jag leva!

De senaste månaderna har jag nog befunnit mig lite i ett alplandskap, sprängfyllt av höga ibland hisnande berg och djupa grönskande dalar, de flesta vackra och värda att bestiga, men en del tunga och påfrestande att gå uppför. En del dalgångar har sett lockande ut uppifrån men visat sig ha mycket lite av värde att erbjuda väl där, och då är förstås nästa uppförsbacke extra jobbig. Vikten har pendlat upp och ner +/- 3 kg och kosthållningen har emellanåt halkat över min egen toleransnivå av kolhydrater. En nivå som jag fortfarande håller på att försöka lära mig känna av och förhålla mig till. Eftersom jag inte ägnar tid åt att föra vare sig matdagbok eller väga och räkna kalorier/näringsinnehåll när jag äter, är det så klart inte alltid helt lätt. Men när jag gått över min egen gräns är det åtminstone alltför tydligt. Häxan surtant hälsar på.

IMG_7510

Och tankar som att det där höghastighetståget i Cambridgeland kanske inte var så dumt ändå, kan till exempel dyka upp. Låt vara att jag var instängd i en trång, unken kupé, inte kände mig fullt ut delaktig i livet där utanför och upplevde att tågets resplan egentligen styrde var jag hamnade, istället för vart jag själv ville… Men det var ju på sitt sätt ändå enkelt. Ja, det är sådant sockersuget och den ständiga kampen mot ohälsosam vikt och brist på rätt sorts energi i kroppen, kan leda till. Allt blir liksom förtvivlat svart-vitt och det är lätt att tro att det enda val man till slut har för att hålla vikt och hälsa i styr, är att göra om livet till en tråkigt, svart-vit stumfilm. Eller som Carola på S-H-E rekommenderade, ”att bli mer grå”…mer lagom i allt. Men det går ju inte om man som jag älskar färger och nog även är rätt färgstark själv? Verkligen ingen snygg skådespelare i svart-vitt, liksom. Och att agera stum ligger nog inte heller riktigt för mig…? 😛

Tur då att inget av detta är något jag upplever, så länge jag inte kliver över den gräns där sockersuget börjar dribbla med min hjärnkemi och mina hormoner!  Skönt att veta att jag har massor av möjligheter att fritt unna mig, komponera fantastisk, varierande och god mat, göra tillfälliga avsteg när jag finner det värt det eller helt enkelt bara välja att äta när hungern säger till – men i övrigt inte alls tänka på mat och ändå kunna hålla vikten, bevara energin samt känna allmänt ökat välmående.  Bara jag i tillräcklig grad håller borta det som gör att insulinet triggas igång och sockerdjävulen börjar lägga sig i det hela… Håller mig till det som är både gott och bra för mig.

IMG_4476

IMG_3581

IMG_4376Jag och sambon håller förresten just nu på att testa hur vi reagerar på den kraftigt uppmärksammade 5:2-dieten, som ett komplement. Jag befinner mig visserligen på en hyfsat stadig platå viktmässigt och känner mig absolut tillfreds, men vet att det inte skulle skada med ytterligare 8-10 kg viktnedgång. Förutsatt att det är just fettet som ryker och inte muskler, förstås. Jag är alltså inom definitionen ”hälsosam vikt”, men tror att min individuella idealvikt är något lägre egentligen. Och nu när jag äntligen börjat begripa vad som varit fel sett till hur just jag fungerar, så känns det ju plötsligt inte orealistiskt att se sig själv där. Inget måste, men något peppande att sträva mot, liksom. Ja, vi får väl se. Hur som helst känns 5:2 väldigt enkelt och faktiskt även ”skönt” i kroppen, så långt. Och både jag och sambon har sett en förändring redan efter tredje veckan på ett par kilon.

Jag avslutar här med en länk till Kostdoktorns senaste inlägg som jag tyckte var så himla bra summerat. Han har för övrigt lånat delar av det från vetenskapsjournalisten Ann Fernholms blogg, som också är läsvärd enligt mig.

Hej så länge, nu knatar jag vidare mot mitt måldatum 2014-12-31 – kommentera gärna om du har något att säga eller fråga! 🙂

kram
Annika

Annonser

På topp med kokostoppar…

Jag har nu passerat 1-årsdagen – och därmed halvtid – för mitt projekt ”underbarakilon”.  Alltså mitt försök att en gång för alla få kontroll på vikt och hälsa, innan det är för sent och för svårt. Ja, för svårt i alla fall. Det sägs ju att allt blir så mycket svårare efter 40, och jag är ju redan där…med lite råge. Galet. Hur gick det till, egentligen? Nåja, det är ju naturligt att åldern ökar med åren, men det ska väl inte behöva innebära att även vikten ökar…

Det här blogginlägget borde kanske var en halvtidsutvärdering med tillbakablickar, nulägesbeskrivning och framåtsyftande pepp-talk. Men nope, det ska handla om kokostoppar. Men du som inte varit med mig från början kan ju alltid hoppa till starten på min blogg för att se hur allt började och kanske även läsa om mina tankar när jag tog mig an den så kallade helvetes-veckan. Eller varför inte inspireras av mitt blogginlägg om förr och nu eller dra nytta av mina 10 bästa grundprinciper för god mat och hälsa. Sen kan du återkomma hit och läsa om kokostoppar och andra viktiga saker. 😉

Så här ett år efter att jag drog igång mitt seriösa försök att vända skutan rätt och segla vidare i livet med dumpad barlast, har jag förstås lärt mig ett och annat om mig själv. Ja, det mesta visste jag kanske redan innan, men utan att riktigt ta det på allvar. Ungefär som med blinkersen på bilen. Klart man ska blinka innan man svänger, även på en öde landsväg utan andra bilar i sikte senaste halvtimmen. Men ibland fuskar man ändå och bara vrider på ratten. Toché! Busted! Inte bra. För en dag är kanske den där viktiga ryggmärgsreflexen lite försvagad även när den verkligen hade behövts, och fusket leder till konsekvenser som man verkligen inte hade tänkt sig. BOOM!!! KRASCH!!! BADAAAANG!!!

Och så står man där med sin fjärde kokostopp på väg in i munnen… Och sockerdjävulen viskar förrädiskt i örat – Mums-mums… Mums-mums…ta en till, de är ju så lätta och fluffiga, så betydelselösa! Och vem skulle märka det?

IMG_9104IMG_9098IMG_9100  

Ja, så där kan det också vara i min min hörna av tillvaron, ett år in i mitt lilla projekt. Ingen ko på hal is kanske. Jag menar, vad är väl en kokostopp – eller fyra – att skriva ett blogginlägg om. Inget egentligen.

Anledningen att jag ändå gör det, är för att exponera hur de till synes oskyldiga, och för de flesta helt normala sakerna, kan ställa till det rejält för vissa andra. Och jag vet att det inte beror på bristande karaktär, lättja eller okunskap, utan är en rent biokemisk process. Så med tanke på hur lätt det är att det ena leder till det andra – om man kämpar med sötsug och är känslig för kolhydrater – så vet jag vid det här laget, att jag leker med elden redan när den förta kokostoppen närmar sig läpparna. Jag vet att jag klarar av – åtminstone hittills – att få mig själv på banan igen. Men jag vet även att det egentligen är ytterst sällan det är värt det.

Och tänk dessutom, vad tillvaron vore mycket lättare om det inte fanns hyllrader av ”kokostoppar” överallt när man går och handlar? Samtidigt som man får leta både länge och väl efter många andra bra och nyttiga saker utan tillsatt socker, diverse andra onödiga tillsatser och påhitt eller mystiska ingredienser. Nog är det väl ändå lite bakvänt ordnat i våra livsmedelsbutiker? Nästan lite som om man skulle ha alkohol i hushållskranarna och gömma vattnet och de fräscha och naturliga råvarorna på Systembolaget? Lite överdriven jämförelse kanske, men ibland känns det nästan så. I alla fall i ångestdyningarna efter fyra kokostoppar. Då, när jag desperat försöker hitta något eller någon att skylla på. 😉

Nåja, jag är åter på banan och har dessutom precis påbörjat min första vecka med 5:2-metoden på försök. Får se om den kan bidra med ytterligare hälsovinster. För på topp med kokostoppar lär jag nog aldrig kunna bli. Även om de var förföriskt goda! 🙂

Tjingeling!

8 månader senare…

Ja, nu är det drygt 8 månader sedan jag abrupt hoppade av Cambridgetåget och fortsatte knata på med ett par LCHF-dojjor på fötterna istället. Vardagsfokus har hamnat på annat än att hålla liv i bloggen – och kosten. Kanske är det även därför det stundom varit svårare att hålla mig själv på spåret också?

Vikten är fortsatt stabil men går inte neråt, vilket jag fortfarande vill om min ”målvikt” ska nås. Gissar att jag kanske fuskar för ofta med mörk choklad, rödvin eller bara äter lite mer kalorier än jag behöver och gör av med, egentligen? Kan även beror på att jag haft en och annan period då fettdriften tyvärr brutits helt p.g.a. alltför stora avsteg från kosthållningen. Eller så föredrar min kropp helt enkelt bara att vila på den här nivån ett tag för att vänja sig, vad vet jag?

Men lite frustrerad är jag emellanåt. Saknar känslan av att det händer något som jag själv kan ta åt mig äran av. Men det är i alla fall roligt att prova kläder igen – alltid något! Har hittat en ny favorit-online-butik, Bon Prix! Så fåfäng som jag är just nu, har jag nog faktiskt aldrig varit förrut, haha? Jag har till och med fastnat i fiffa-naglarna-träsket! Herregud…? Nåja, skönhet är förgängligt i alla fall i dess mer ytliga form, så man kan ju se det här som sista chansen, kanske, 42 år och allt som man är! 😛

IMG_7282   IMG_7176

IMG_6906   IMG_7121

Hur som helst är det ju lite svårt att veta varför vikten står still, när man inte håller koll, mäter, väger eller beräknar allt hela tiden, eller väljer en modell likt Cambridge som ger ett givet och exakt intag. Men det var ju å andra sidan också själva vitsen med att välja just LCHF. Ja, bortsett från att jag tror på grundprinciperna förstås.

Jag vill ju inte behöva nojja på siffror och matematik, när det handlar om att äta och leva så att jag mår bra. Det håller inte i längden för mig, och gör att fokus hamnar på annat än det jag vill och tycker är meningsfullt. Vilket ju är själva välmåendet och att ha energi för allt jag vill göra och uppleva här i livet. Och dit hör inte att räkna kalorier, väga varje tugga på guldvåg eller leva på pulverpåsar… Men att åka Vasaloppet gör det, så i våras anmälde jag mig till Öppet spår 2014. Oh, shit…? 😉

Vasaloppet

Men helt lätt är det ändå inte det här med LCHF heller, ska jag erkänna. Gamla invanda beteendemönster, personliga akilleshälar och merparten av övriga samhällets konventioner och syn på ”normalitet”, gör att utmaningarna stundom är många – även sedan man som jag bestämt sig. Inte blir det lättare heller av att ha ett barn i huset som inte gillar mycket av det jag vill tillaga och önskar att även han skulle äta. För att inte tala om hur svårt det blir när skola och fritids förser barnen med snabba kolhydrater och hälsovådligt margarin – även om jag själv skulle orka och lyckas hålla borta onödiga kolhydrater, för mycket socker och de värsta hälsoriskerna… Frågan är bara vad jag ska göra åt det!

Så inspirationen är väl kanske inte helt på topp. Status quo, ger liksom inte heller samma kick eller uppmuntran. Även om jag förstås inser att i förlängningen är det ju precis det allt handlar om – paradoxalt, va? Nåja. Jag får vara lite snäll mot mig själv och inse att våren åter har varit tuff och fylld av oväntade utmaningar och stress på jobbet, så jag har gjort det bra som inte lagt på mig 10 kilo eller mer igen. Det hade ju varit fullt realistiskt om jag återgått till min gamla vanliga kosthållning under samma förutsättningar. Och tappade kilon har en tendens att var extra snabba när det gäller att fastna på nytt  – det är så man kan tro det finns ett fettminne eller en fettmagnet i kroppen. Och i och för sig gör det ju det på sätt och vis…

Som tur var har ju även även min hjärna ett minne, vilket fungerar rätt bra som motvikt! 😛

Tjing!

Mina 10 bästa grundprinciper för god mat och hälsa

Jag vill gärna undvika diskussioner om rätt och fel när det gäller mat och hälsa. Inte för att jag saknar åsikter, för det gör jag sällan, men för att det här är ett väldigt känsligt och svårt område att ge sig in i. Parametrarna som styr är så oändligt många och orsak och verkan svåra att med säkerhet slå fast. Inte ens det forskande etablissemanget är ju särskilt överens, om vi ska vara ärliga. Och framgångssagor tycks det finnas inom alla läger. Vill man kan man med andra ord hitta stöd för i princip vilken kosthållning som helst!

Jag anser att var och en måste få hitta sin egen väg. Även om den är korkad. Även om den är dömd att misslyckas. Även om den är ett undantag eller ett lyckokast. Vi får helt enkelt leva med både våra egna framgångar och misslyckanden här i livet, oavsett vilken väg vi väljer att gå. Jag har valt LCHF. Om verkligheten och min kropp och mitt mående på sikt skulle säga att det var ett dumt val får jag göra ett nytt och annat, den dagen. Just nu får jag precis den respons och det mående som jag såååå länge har behövt men inte uppnått, trots otaliga försök. Och det är lätt. Bäst av allt är att det är så LÄTT, folks! Ja, i alla fall för mig då. Just nu.

Jag följer mina egna 10 enkla grundprinciper.

1. Dricker regelbundet vatten under dagen, gärna med citron/lime samt lite salt i

2. Undviker mjöl och alla spannmålsprodukter helt

3. Undviker socker (omöjligt att undvika helt då det finns i det mesta)

4. Minimalt intag av ris och potatis samt övriga rotsaker (enstaka undantag görs)

5. Undviker att dricka mjölk samt alla lätta mejeriprodukter (gärna feta dock som grädde, creme fraiche, rysk yoghurt, ostar mm!)

6. Undviker frukt (anser det vara ”godis” som mest triggar blodsockret och saknar det faktiskt inte)

7. Bannlyser margarin, sötningsmedel, smakförstärkare, modifierad stärkelse och onödiga tillsatser av allehanda slag (här får rimligheten råda, vissa handlar faktiskt om matsäkerhet!)

8. Undviker i största möjliga mån halvfabrikat med oidentifierbara ingredienser

9. Börjar varje morgon med ett glas ekologisk vetegräs från Basbalans samt tar dagligt kosttillskott i form av D-vitamin, magnesium och zink

10. Äter när och så mycket jag vill i övrigt – men ser till att NJUTA av varje tugga!

Så med dessa grundregler väl förankrad inombords äter jag mig enkelt nöjd och glad varje dag – och massa god och fräsch mat dessutom! Äter protein ungefär som förr, med omväxlande kött, fisk, skaldjur, fågel, quorn, svamp och inte minst ägg – som ju är ett fantastiskt baslivsmedel enligt mig! Äter rätt sällan rött kött ska erkännas, utan hellre fläsk eller lamm, men det beror nog mest på mina smakpreferenser. Fisk flera gånger i veckan, då jag älskar fisk! Och fågel i form av kyckling eller kalkon är vanligt förekommande. Quorn är ett trevlig vegetariskt alternativ ibland också, både istället för köttfärs och som filér eller grytbitar. Till detta generöst med sallad och ovanjordgrönsaker i alla färger och former samt alltid generöst med något fett tillbehör i form av någon god smakrik röra, sås, dressing eller liknande. Men alltså inget kolhydrat- eller stärkelserikt tillbehör i övrigt på tallriken, och ingen macka bredvid. Och så långt det går väljer jag säsongsbetonade, ekologiska och närproducerade råvaror.

Vill jag ha något extra gott eller lyxa till det lite njuter jag t.ex. av färska, osötade bärefterrätter (fr.a. hallon) med grädde eller rysk yoghurt till, mörk choklad (minst 70%), rött vin och någon enstaka gång en skiva Finn Crisp att lägga brieosten på. Men ärligt talat, har jag ju inte ens det där suget efter ”något gott” kvar längre! Jag njuter däremot enormt av många rena smaker och naturliga kryddor som jag förut aldrig ens la märke till, p.g.a bedövade och förstörda smaklökar av allt sockerätande.

Här kommer lite samlade vardagsbilder från ”restaurang Annika”!

Mums på er, allihopa! 🙂

IMG_4376 IMG_4476 IMG_4844 IMG_2242 IMG_3714 IMG_2245 IMG_3093 IMG_3484

IMG_5349

”Förr och nu” – i ord och bild

Jag tycker det är dags nu. Att låta skam och förnekelse träda fram i ljuset, få sig en kärleksfull kram och ett tröstens ord till lindring. Jag orkar det nu, så här i backspegelns förmildrande perspektiv och i triumfens efterdyningar. Visserligen har jag några kilo kvar till min egen uppsatta ”idealvikt”. Men pratar vi välmående och hälsosam vikt, så är jag där jag behöver vara. Och något egentligt viktmål hade jag faktiskt aldrig satt upp. Det är enligt mig bara siffror, och för mig rätt betydelselöst. Sådant kan läkare och fitnessintresserade få ägna sig åt.

Så just nu mår jag bra i min kropp, trots lite mjukdelar och skrynklor. Men där och då var det hemskt. Fyllt av skam, besvikelse, uppgivenhet och ständiga misslyckanden. Samtidigt som det ibland faktiskt inte var så farligt eller jobbigt då heller, egentligen. Det mesta fungerade ju ändå i livet, på något sätt? Familj, jobb, vänner. Innerst inne var jag ju ändå jag, hela tiden. Och för det mesta har jag alltid tyckt att jag är i stora drag en rätt okej människa. Även om övervikten gjorde att jag inte kände igen mig själv i spegeln alla gånger… Men som tur var har aldrig fåfängan varit särskilt stor hos mig, eller någon avgörande drivkraft. Men det har känslan i, och förmågan att använda, kroppen varit, eftersom jag gillar att göra saker fysiskt. Vilket blir allt svårare med ökad övervikt.

Hur blev det egentligen som det blev? En, aktiv, intelligent, frisk och välutbildad människa, med goda grundförutsättningar på alla sätt för att leva hälsosamt och väl. En sportig uppväxt, förkärlek för fysisk aktivitet och friluftsliv även som vuxen, och påläst i de flesta livsstilsfrågor. Och ändå!? Jag har förstås mina teorier. Och ursäkter. Och säkert är de till stor del även både relevanta och sanna också. Konstaterad PCOS, graviditetskilon, småbarnsstress, gener, karriärstress, stillasittande jobb, livspussel med mindre tid för vardagsmotion och träning, samtidigt som åldern började smyga sig på…ja, du kan säkert lägga till många fler möjliga och klassiska faktorer, du med? Och så det där förädiska att det smyger sig på och man blir liksom van, hemmablind och på något sätt duperad att tro att det måste vara så här nu, finns liksom inget att göra åt det som verkligen fungerar. Inte för mig. Kanske för andra. Men inte för mig. Capisce?

För det är svårt om övervikten väl en gång fått fäste. Helvetiskt svårt. Den som aldrig varit där, tror att det bara är att skärpa sig, inse att läran om + och – i energikalkylen gäller. ”Ät rätt” och motionera mer, typ. Ta lite ansvar för hur du ser ut och mår, människa! Men så när man då verkligen försöker går det bra ett tag, trenden vänder och hoppet börjar växa, men snart är det som om en mystisk osynlig hand är där och vrider tillbaka alla små framsteg igen och man är tillbaka i samma läge på nytt – eller ännu värre. Och hela tiden är det som om precis ALLT måste fokusera kring mat och vikt om det alls skall ge någon slags effekt, ens på marginalen. Räkna, väga, mäta, läsa på, jämföra, stenhård disciplin och fullt fokus på mat och vikt hela tiden… Vem orkar hålla på så i längden? Man blir ju knäpp!

Men nu då? Vad är skillnaden den här gången? Förutom att en betydligt större mängd kilon runnit av och vikten äntligen är helt ok för en idag ganska inaktiv och stillasittande 42-årig mamma… Jo, skillnaden den här gången är att jag hittat en kosthållning som tillåter mig att leva, vara mätt och nöjd samt fylld av energi UTAN att vare sig räkna, väga eller mäta hela tiden! Tack vare LCHF har jag fått lugn i min kropp. Suget och den ständiga fokuseringen på mat är borta – halleluja! Och jag behöver inte ägna all ledig tid till att räkna kalorier eller springa på gym, när jag faktiskt hellre umgås i all stillhet om tid finns, med familjen i lugn och ro – eller tillsammans med goda vänner över lite rött vin… Eller bara helt vanligt vatten. Så för första gången känns det som om det kanske finns en chans att det håller, och inte bara blir ännu ett desperat försök till ”bantning” där kampen rasar, tills jag tvingas ge upp och inser att jag varken har tid eller ork att hålla stånd.

Kalla det sockereberoende, kolhydratberoende eller vad ni vill – men min kropp reagerar defintivt väldigt starkt och negativt på den kosthållning vi rekommenderas av livsmedelsverket idag. Hade jag vetat hur kraftigt det påverkar både mina hormoner och min hjärnkemi, hade jag förstått att vissa typer av livsmedel definitivt behövde bort ur min kost för gott när jag slutade spela fotboll i 25-årsåldern och inte längre tränade lika intensivt som förr. Att bara minska på mängden mat och kalorier var inte tricket. Det trodde jag dock i många år. Samtidigt som vikten ökade och kampen blev svårare och svårare.

Jag har mitt verkliga måldatum 2014-12-31. Då kommer jag utvärdera hur det här har gått. Och då kommer jag skriva bloggens sista inlägg. Jag är ödmjuk inför att jag kan falla dit igen. Men nu vet jag att det i så fall beror på VAD jag väljer att äta, och inte på hur mycket eller om jag motionerar tillräckligt. För på den här kosten verkar det finnas en väldigt naturlig reglering i kroppen, som gör att jag helt enkelt inte äter mer än jag behöver? Helt utan att behöva tänka på det, dessutom. Tränar jag och åker skidor t.ex. ökar aptiten och jag äter lite mer. Är jag lat, slö, slapp och ledig blir jag snabbare nöjd på betydligt mindre. Alltid mätt och lagom med energi, alltså. Det är för mig nästan magiskt!

Så, nu ska jag kärleksfullt återknyta till min egen skam och förnekelse, och låta dig ta del av några privata ”hatbilder”, för att sedan därefter glädjas med mig och fira att det faktiskt gick att ändra – vilket de andra bilderna tydligt visar. Hoppas du blir inspirerad eller i alla fall gläds med mig! 🙂

Tut, tut!

DSC00018 IMG_2358 IMG_2363

Trolig ”toppnotering” 2007…     Alldeles i början av Cambridgekuren aug 2012…

IMG_4724 IMG_4817 IMG_4820

3,5 månader efter avslutad kur med direkt övergång till LCHF-kost. Mår bara prima!

IMG_4867 IMG_4878 IMG_4871

3,5 månader efter avslutad kur med direkt övergång till LCHF-kost. Mår bara prima!

DSC00026 IMG_1799 IMG_4671

2007 även här…                        Precis innan Cambridgekurens start resp 3,5 mån efter övergång till LCHF.

Utmaningarna hopar sig…

Okej. Två och en halv vecka har nu gått sedan jag tvärt bröt den ”rena kuren” a la Cambridge och hoppade över på naturlig kost enligt LCHF-modellen. Det har varit lite upp och lite ner. Lite halleluja och lite light-ångest. Lite plus och lite minus. Ja, ungefär som jag väntat mig alltså! Det hela började dock i alla fall mycket lindrigare än jag befarat, med tanke på mitt tvära byte av näringskälla. Något jag redan skrivit om i mitt senaste blogginlägg för en vecka sedan…

Rent fysiskt har jag väl klarat mig lindrigt undan, även om jag nog tror att en del av den här veckans huvudvärk, energisvängningar och igår faktiskt någon oväntad form av magknip, eventuellt kan bero på den snabba kostomläggningen. Eller så var det bara ovanligt mycket som krävde fokus på jobbet samt lite ojämnt matintag? Hur som helst, i mina försök att å ena sidan lita på min egen kropps hungersignaler och att maten innehåller det som behövs –  och därmed våga låta bli att räkna och väga eller ”nojja” över gram, kalorier och näringsinnehåll – och å andra sidan se till att det inte rinner iväg i överdrivet ätande bara för att riktig mat nu är tillåten, så har väl tyvärr en viss mental ångest slagit till emellanåt… Och vid några tillfällen faktiskt även ett rejät ”sug”, trots att jag försöker vara försiktig med kolhydrater (dock ej någon fakir-variant a la extrem LCHF).

Ja, igår blev det faktiskt till och med ett rejält första magplask efter att jag, antagligen alltför hungrig när jag handlade, föll för lite mandlar överdragna med mörk choklad…

– Aj, aj, aj. Inte bra, sa sötsuget genast!

– Oj, oj, oj, verkligen inte bra, replikerade humöret och slog upp dörrarna till alla möjliga hjärnspöken på vid gavel!

Så igår kväll, som en blixt från klarblå himmel, smög de första negativa tankarna och känslorna på månader in bakvägen. Det var ett nyttigt uppvaknande om hur enormt mycket som styrs av vad man stoppar i sig… Så för att inte kasta ved på brasan och börja tycka synd om – eller slå på – mig själv som inte hade ”bättre karaktär än att falla dit så snabbt igen”, så drog jag istället idag på mig joggingskorna och gav mig ut på första springturen på nästan ett år! Det har ju tyvärr hindrats av en besvärlig hälsporre, under en längre tid.

Höstsolen och den klarar, friska luften samt känslan av lätt blodsmak i munnen samtidigt som både ben och puls ändå svarade bra, var faktiskt en befriande kombination! Så idag känner jag kände mig åter lätt och hoppfull, och lägger ingen energi på att gräma mig över den oväntade (eller?) reaktionen efter lite för många – men mycket goda – chokladdoppade mandlar. Och inte för en sekund har jag längtat efter att få byta ut prasslet under mina skosulor mot Cambridgetågets ljudvissla… 😉

Prassel, prassel!
Annika

Avslutad kur

För en dryg vecka sedan och efter 12 långa veckor, bröt jag så till sist den rena Cambridge-kuren jag satte mig själv på i somras. En kur som jag även lyckats hålla mig till, inte i 3 dagar eller 3 veckor utan i 3 MÅNADER alltså, med hjälp av disciplin, fokus, beslutsamhet och faktiskt även ett stort mått av hopp, glädje och tillit! Kanske inte så mycket glädje just över att försaka känslan av normal mat och varierade smakupplevelser, i och för sig. Inte heller glädje över att känna att jag behövde en sådan drastisk åtgärd, som dessutom t.o.m. i mina egna ögon egentligen är lite ”sjuk” och osund.

Nej, det handlar mer om en glädje över att ha ett liv att leva, trots allt jobbigt som hänt under några år! Samt en känsla av genuint hopp och en djup tillit till mina egna möjligheter att faktiskt påverka mitt liv till det bättre – även rent fysiskt och viktmässigt. Särskilt nu när jag äntligen lärt mig värna mina egna gränser och behov, utan att behöva ge avkall på vem jag är i andra avseenden. En del av mina egenskaper, som att jag är ambitiös, omtänksam, generös, kreativ och ständigt nyfiken till exempel, har ibland satt mig i situationer som i förlängningen inte varit enbart av goda. Inte p.g.a. egenskaperna förstås, men i kombination med bristen på det där andra nödvändiga som balanserar det hela. Det där med att ta sig själv på så mycket allvar att man även värnar sina egna behov och gränser, alltså. Ni förstår säkert?

Jag skulle dock aldrig påstå att Cambridge var ett särskilt hälsosamt val, egentligen. Ja, kanske var det på sätt och vis faktiskt ett lite desperat försök att få en snabb nystart. En nystart som på ett tydligt sätt tog avstånd från min egen ”tycka-synd-om-mig-själv-rustning”, i form av stressframkallad övervikt? Eller kanske var det ett väl genomtänkt beslut som helt enkelt sa att nu är det nog, nu förtjänar jag något bättre – och det snabbt? Nu förtjänar jag att sätta mig själv i första rummet ett tag! Även om det innebär på ytan en tillsynes ganska sträng tillvaro… Jag är kanske lite otålig av mig ibland. 🙂

Det spelar faktiskt ingen roll. Nu är den fasen över och jag kan börja vårda resultatet och värna en långsiktigt mer hälsosam och balanserad tillvaro – i såväl knopp som kropp! Och för den som är nyfiken på hur det varit att bryta den rena kuren och introducera riktigt mat på tallriken igen, kan jag här ge en liten redogörelse för min första vecka…

Cambridge-rådgivare Carola på S-H-E kan ju naturligtvis inte göra annat än rekommendera det upptrappningsprogram som hon säljer rådgivning kring, och produkter kopplat till. All respekt för det. Särskilt som hon även visat stor respekt för mig, att som vuxen människa självklart få göra mina egna val och dra mina egna slutsatser utan överdrivna pekpinnar. Så ingen skugga ska falla på henne!

Men…eftersom jag inte vill fastna i ”kostersättningsträsket”, varken fysiskt eller mentalt, så ville jag inte ha någon kombinerad upptrappning som ska balanseras med fortsatt intag av barer och shakes. Jag accepterar att en s.k. ren kur ibland kan vara ett ”bra” sätt att gå ner i vikt – liksom vilken annan kur som helst som skär ner tillräckligt på energiinnehållet, utan att göra avkall på dagsdosen av viktiga näringsämnen i övrigt – men jag är lika fast övertygad om att är man ute efter ett långsiktigt hållbart ätande har dessa produkter inget att tillföra i sammanhanget. Mer än pengar till industrin. Hellre äter jag så här, min första middag efter kuren serverad på en liten assiette!

Så jag nyttjade min goda vän Cecilia Cederlund, licencierad kostrådgivare inom LCHF/paleo, för att få lite råd och tillräckligt med mod att direkt hoppa över till en mer naturlig och sund kosthållning. Inledningsvis med ganska strikt kolhydrattolerans och ett försiktigt prövande av olika livsmedel inom gruppen kött, fisk, bra fetter, mejerivaror, frön och nötter samt ovanjordsgrönsaker i de mängder som mättar utan att överäta. Små portioner på liten tallrik, mellanmål om hungern återkommer innan nästa tillfälle och fortsatt generöst med vatten – gärna med lite citron och salt i. Inga förbud eller nojjor, utan lyssna på kroppen om den behöver/vill ha mer eller om magen tycker det går för fort fram.

Så hur har det gått? Har gallan reagerat, magen lackat ur eller sockerdjävulen och sötsuget gripit tag i mig igen, när nu den stränga skärpan gått förlorad? Nope. Inget av det har inträffat ännu! Istället har jag återfått mina varma händer, kunnat glädjas åt att både laga och njuta av mat tillsammans med andra (förutom av sällskapet som jag alltid njutit av!) samt upplevt en skön energi i kroppen. Dessutom har ytterligare ett kilo lämnat min kropp trots övergången till mat.

Det har förvisso bara gått en dryg vecka ännu och jag är fortfarande helt inställd på att det är NU det verkliga jobbet börjar. Det är nu jag måste se till att hålla mina inre vakter vakna, när det gäller stress, sömn och mental balans i tillvaron. För det är ju då även mathållningen går överstyr, de enkla lösningarna med halvfabrikat, tröst- och belöning med onyttiga alternativ på kvällar och helger etc. riskerar att inträda. Jag har fortfarande siktet inställt på sommaren 2014, när det gäller en utvärdering av hur det här egentligen har gått!

Så för den som är intresserad eller vill följa med ända till dess och kanske låta sig peppas på sin egen resa, är det bara att hänga kvar!

Pling!

Kostdoktorn besöker Cambridge

Ok. Allvar. Nu är det inte så särskilt roligt, faktiskt. Inte så mycket för att jag lider svältens alla helvetens kval, har onaturliga matnojor eller extremt sötsug, så här efter tre avklarade veckor på Cambridge ren kur. Nej, mer för att jag försöker smälta en viss bok samtidigt. Matrevolutionen – ät dig frisk med riktig mat, av ”kostdoktorn” Andreas Eenfeldt.

Att stålsätta mig mot hunger, mathallucinationer, frusenhet, huvudvärk eller bara helt vanlig längtan efter lite riktig mat, det kan jag klara. Åtminstone för en begränsad tid om syftet känns gott. Men egna tvivel är betydligt jobbigare… Tvivel på om det här är ett bra sätt på sikt, eller om det bara kommer förstöra mina möjligheter till en sund kosthållning längre fram, som passar just min kropp och mitt liv.

Jag har ju redan tidigare tagit till mig mycket av kostråden och argumenten som framkommit i kölvattnet av LCHF-debatten. Och även tidigare själv ätit så under ca ett år, med stort välmående och även viktnedgång som följd. Men av någon anledning tappade jag fokus på det hela under mammas sista halvår i kampen mot sin sjukdom. All praktisk och känslomässig stress puttade tillbaka mig i gamla, invanda mönster och köpvanor. I tidsbristens tecken framstår alltför ofta snabba kolhydrater som lösningen. Särskilt om övriga familjen gärna äter detta. Till en början smyger det sig in i form av alltmer halvfabrikat, smörgåsar och mindre bra charkprodukter, för att så småningom även gå över i fikabröd och godis till helgerna eller sociala tillställningar. Ack, så enkelt och ack så tidigt inlärt och befäst. Men ack, så dumt. Särskilt om man som jag tidigt i livet lärde mig att mat faktiskt är ångestdämpande.

Inte så att jag haft ätstörningar på något uttalat sätt. Om man nu inte vill kalla alla som kan hänfalla åt mer eller mindre omedvetet ”tröstätande” emellanåt, för ätstörda? Egentligen är vi ju kanske det. Även om det inte tar de allra mest sjukliga proportionerna, då man börjar frossa ohämmat i smyg och kanske t.o.m. spyr efteråt. Eller något annat extremt. Men lika fullt, alla som äter av andra anledningar än ren och skär hunger och ett kroppsligt näringsbehov är kanske ätstörda? Kulturella normer och sociala konventioner om hur vi ska förhålla oss till mat är egentligen kanske bara dimråder av normalitet som vi har gått vilse i… Kanske?

Nåja, åter till boken Matrevolutionen. Dess innehåll och vetenskapliga argumentation är inte direkt till min nuvarande diets fördel, om man säger så. Och jag är rädd att övergången till den mat boken förespråkar inte kommer bli helt enkel. I alla fall inte om jag skall göra som rådgivare Carola önskar och proklamerar. Bara en sådan sak som att den fördelning av näring som kuren ligger på, trots svältnivåer, har ett alldeles för högt kolhydratinnehåll egentligen, för att vara bra. Vilket troligen betyder att jag kommer ur ketosen så snart jag trappar upp till vanlig kost igen, eftersom man ska fortsätta äta sopporna parallellt enligt Cambridge-modellen. Suck.

Å andra sidan, undrar jag hur jag skulle må om jag tvärbryter Cambridgeprogrammet och började äta naturligt mat direkt? Min mage är ju för det första antagligen rätt ihopdragen vid det här laget och tarmen troligen lite ”avvand” bearbetning av olika sorters mat. För att inte tala om att gallblåsan knappast har haft något att göra på ett tag… Skulle jag få alla möjliga bekymmer? Skulle kroppen skrika efter den där berömda ”återhämtningen” och leda till omedelbar viktuppgång? Enligt Carola som förespråkar Cambridge och ett förändrat betéende, är det mig det är/varit fel på, och följer man programmet så kan man lära sig hålla vikten. Enligt kostdoktorn är det maten det är fel på, och undviker man socker och stärkelse löser sig resten.

Varför ska något så livsnödvändigt som att äta behöva vara förenat med så många olika tips och råd? Hur kan vi människor vara den enda art som inte tycks veta vad vi bör äta? Och hur ska man som lekman veta vad som blir bäst, när inte ens läkare, professorer och forskare är överens? Och i morgon ska jag på ny träff hos Carola och fatta beslut om jag ska köra vidare med ren kur ett tag till eller inte. Viktnedgången hittills, och att jag tycker jag fixar det hela rätt bra, talar ju för att jag gärna kör på ett tag till. Jag är ju långt från målet. Men de mer långsiktiga målen kanske talar för att jag borde avbryta och lita på den ”långa vägen”…

Suck. Dubbelsuck.