”Förr och nu” – i ord och bild

Jag tycker det är dags nu. Att låta skam och förnekelse träda fram i ljuset, få sig en kärleksfull kram och ett tröstens ord till lindring. Jag orkar det nu, så här i backspegelns förmildrande perspektiv och i triumfens efterdyningar. Visserligen har jag några kilo kvar till min egen uppsatta ”idealvikt”. Men pratar vi välmående och hälsosam vikt, så är jag där jag behöver vara. Och något egentligt viktmål hade jag faktiskt aldrig satt upp. Det är enligt mig bara siffror, och för mig rätt betydelselöst. Sådant kan läkare och fitnessintresserade få ägna sig åt.

Så just nu mår jag bra i min kropp, trots lite mjukdelar och skrynklor. Men där och då var det hemskt. Fyllt av skam, besvikelse, uppgivenhet och ständiga misslyckanden. Samtidigt som det ibland faktiskt inte var så farligt eller jobbigt då heller, egentligen. Det mesta fungerade ju ändå i livet, på något sätt? Familj, jobb, vänner. Innerst inne var jag ju ändå jag, hela tiden. Och för det mesta har jag alltid tyckt att jag är i stora drag en rätt okej människa. Även om övervikten gjorde att jag inte kände igen mig själv i spegeln alla gånger… Men som tur var har aldrig fåfängan varit särskilt stor hos mig, eller någon avgörande drivkraft. Men det har känslan i, och förmågan att använda, kroppen varit, eftersom jag gillar att göra saker fysiskt. Vilket blir allt svårare med ökad övervikt.

Hur blev det egentligen som det blev? En, aktiv, intelligent, frisk och välutbildad människa, med goda grundförutsättningar på alla sätt för att leva hälsosamt och väl. En sportig uppväxt, förkärlek för fysisk aktivitet och friluftsliv även som vuxen, och påläst i de flesta livsstilsfrågor. Och ändå!? Jag har förstås mina teorier. Och ursäkter. Och säkert är de till stor del även både relevanta och sanna också. Konstaterad PCOS, graviditetskilon, småbarnsstress, gener, karriärstress, stillasittande jobb, livspussel med mindre tid för vardagsmotion och träning, samtidigt som åldern började smyga sig på…ja, du kan säkert lägga till många fler möjliga och klassiska faktorer, du med? Och så det där förädiska att det smyger sig på och man blir liksom van, hemmablind och på något sätt duperad att tro att det måste vara så här nu, finns liksom inget att göra åt det som verkligen fungerar. Inte för mig. Kanske för andra. Men inte för mig. Capisce?

För det är svårt om övervikten väl en gång fått fäste. Helvetiskt svårt. Den som aldrig varit där, tror att det bara är att skärpa sig, inse att läran om + och – i energikalkylen gäller. ”Ät rätt” och motionera mer, typ. Ta lite ansvar för hur du ser ut och mår, människa! Men så när man då verkligen försöker går det bra ett tag, trenden vänder och hoppet börjar växa, men snart är det som om en mystisk osynlig hand är där och vrider tillbaka alla små framsteg igen och man är tillbaka i samma läge på nytt – eller ännu värre. Och hela tiden är det som om precis ALLT måste fokusera kring mat och vikt om det alls skall ge någon slags effekt, ens på marginalen. Räkna, väga, mäta, läsa på, jämföra, stenhård disciplin och fullt fokus på mat och vikt hela tiden… Vem orkar hålla på så i längden? Man blir ju knäpp!

Men nu då? Vad är skillnaden den här gången? Förutom att en betydligt större mängd kilon runnit av och vikten äntligen är helt ok för en idag ganska inaktiv och stillasittande 42-årig mamma… Jo, skillnaden den här gången är att jag hittat en kosthållning som tillåter mig att leva, vara mätt och nöjd samt fylld av energi UTAN att vare sig räkna, väga eller mäta hela tiden! Tack vare LCHF har jag fått lugn i min kropp. Suget och den ständiga fokuseringen på mat är borta – halleluja! Och jag behöver inte ägna all ledig tid till att räkna kalorier eller springa på gym, när jag faktiskt hellre umgås i all stillhet om tid finns, med familjen i lugn och ro – eller tillsammans med goda vänner över lite rött vin… Eller bara helt vanligt vatten. Så för första gången känns det som om det kanske finns en chans att det håller, och inte bara blir ännu ett desperat försök till ”bantning” där kampen rasar, tills jag tvingas ge upp och inser att jag varken har tid eller ork att hålla stånd.

Kalla det sockereberoende, kolhydratberoende eller vad ni vill – men min kropp reagerar defintivt väldigt starkt och negativt på den kosthållning vi rekommenderas av livsmedelsverket idag. Hade jag vetat hur kraftigt det påverkar både mina hormoner och min hjärnkemi, hade jag förstått att vissa typer av livsmedel definitivt behövde bort ur min kost för gott när jag slutade spela fotboll i 25-årsåldern och inte längre tränade lika intensivt som förr. Att bara minska på mängden mat och kalorier var inte tricket. Det trodde jag dock i många år. Samtidigt som vikten ökade och kampen blev svårare och svårare.

Jag har mitt verkliga måldatum 2014-12-31. Då kommer jag utvärdera hur det här har gått. Och då kommer jag skriva bloggens sista inlägg. Jag är ödmjuk inför att jag kan falla dit igen. Men nu vet jag att det i så fall beror på VAD jag väljer att äta, och inte på hur mycket eller om jag motionerar tillräckligt. För på den här kosten verkar det finnas en väldigt naturlig reglering i kroppen, som gör att jag helt enkelt inte äter mer än jag behöver? Helt utan att behöva tänka på det, dessutom. Tränar jag och åker skidor t.ex. ökar aptiten och jag äter lite mer. Är jag lat, slö, slapp och ledig blir jag snabbare nöjd på betydligt mindre. Alltid mätt och lagom med energi, alltså. Det är för mig nästan magiskt!

Så, nu ska jag kärleksfullt återknyta till min egen skam och förnekelse, och låta dig ta del av några privata ”hatbilder”, för att sedan därefter glädjas med mig och fira att det faktiskt gick att ändra – vilket de andra bilderna tydligt visar. Hoppas du blir inspirerad eller i alla fall gläds med mig! 🙂

Tut, tut!

DSC00018 IMG_2358 IMG_2363

Trolig ”toppnotering” 2007…     Alldeles i början av Cambridgekuren aug 2012…

IMG_4724 IMG_4817 IMG_4820

3,5 månader efter avslutad kur med direkt övergång till LCHF-kost. Mår bara prima!

IMG_4867 IMG_4878 IMG_4871

3,5 månader efter avslutad kur med direkt övergång till LCHF-kost. Mår bara prima!

DSC00026 IMG_1799 IMG_4671

2007 även här…                        Precis innan Cambridgekurens start resp 3,5 mån efter övergång till LCHF.

Annonser

Utmaningarna hopar sig…

Okej. Två och en halv vecka har nu gått sedan jag tvärt bröt den ”rena kuren” a la Cambridge och hoppade över på naturlig kost enligt LCHF-modellen. Det har varit lite upp och lite ner. Lite halleluja och lite light-ångest. Lite plus och lite minus. Ja, ungefär som jag väntat mig alltså! Det hela började dock i alla fall mycket lindrigare än jag befarat, med tanke på mitt tvära byte av näringskälla. Något jag redan skrivit om i mitt senaste blogginlägg för en vecka sedan…

Rent fysiskt har jag väl klarat mig lindrigt undan, även om jag nog tror att en del av den här veckans huvudvärk, energisvängningar och igår faktiskt någon oväntad form av magknip, eventuellt kan bero på den snabba kostomläggningen. Eller så var det bara ovanligt mycket som krävde fokus på jobbet samt lite ojämnt matintag? Hur som helst, i mina försök att å ena sidan lita på min egen kropps hungersignaler och att maten innehåller det som behövs –  och därmed våga låta bli att räkna och väga eller ”nojja” över gram, kalorier och näringsinnehåll – och å andra sidan se till att det inte rinner iväg i överdrivet ätande bara för att riktig mat nu är tillåten, så har väl tyvärr en viss mental ångest slagit till emellanåt… Och vid några tillfällen faktiskt även ett rejät ”sug”, trots att jag försöker vara försiktig med kolhydrater (dock ej någon fakir-variant a la extrem LCHF).

Ja, igår blev det faktiskt till och med ett rejält första magplask efter att jag, antagligen alltför hungrig när jag handlade, föll för lite mandlar överdragna med mörk choklad…

– Aj, aj, aj. Inte bra, sa sötsuget genast!

– Oj, oj, oj, verkligen inte bra, replikerade humöret och slog upp dörrarna till alla möjliga hjärnspöken på vid gavel!

Så igår kväll, som en blixt från klarblå himmel, smög de första negativa tankarna och känslorna på månader in bakvägen. Det var ett nyttigt uppvaknande om hur enormt mycket som styrs av vad man stoppar i sig… Så för att inte kasta ved på brasan och börja tycka synd om – eller slå på – mig själv som inte hade ”bättre karaktär än att falla dit så snabbt igen”, så drog jag istället idag på mig joggingskorna och gav mig ut på första springturen på nästan ett år! Det har ju tyvärr hindrats av en besvärlig hälsporre, under en längre tid.

Höstsolen och den klarar, friska luften samt känslan av lätt blodsmak i munnen samtidigt som både ben och puls ändå svarade bra, var faktiskt en befriande kombination! Så idag känner jag kände mig åter lätt och hoppfull, och lägger ingen energi på att gräma mig över den oväntade (eller?) reaktionen efter lite för många – men mycket goda – chokladdoppade mandlar. Och inte för en sekund har jag längtat efter att få byta ut prasslet under mina skosulor mot Cambridgetågets ljudvissla… 😉

Prassel, prassel!
Annika

Helvetes-veckan

Idag började det som min Cambridge-rådgivare Carola kallade ”helvetes-veckan”, i samband med mitt första besök hos henne igår. Bra införsäljningsknep, där…! Nåja, jag gissar att retoriken är att de som inte redan här avskräcks helt, troligen förväntar sig något så fruktansvärt att verkligheten sedan ter sig relativt hanterbar? Ja, det återstår väl att se. En vecka med bara massa vatten och tre små ynka portionspåsar med soppor och shakes dagligen, ska i alla fall tydligen göra susen och kickstarta fettförbränningen. Om man överlever.

Den här första dagen har väl inte varit särskilt dramatisk, även om jag nu så här framåt kvällen sitter och summerar det hela med en kraftigt kurrande mage. Så istället för att fördjupa mig i dagsformen tänker jag tillbaka på sådant som rådgivaren tog upp igår. Det var på många sätt ett intressant möte. Och jag gillar intressanta möten, även om de många gånger är både utmanande och jobbiga för min egen världsuppfattning eller självbild.

För det första fick jag höra att jag var extremt stressad, ja, en av de mest stressade medlemmar hon haft för inskrivning faktiskt. Bulls-eye. Ingen nyhet. Även om intrycket kanske förstärktes för dagen av att jag var extremt beslutsam att få komma igång nu när jag väl bestämt mig, och därför hade laddat rejält mentalt. Dessutom ville jag inte vänta en enda dag med inskrivningen, eftersom det skulle förhindra familjen att åka ut till lugnet i huset på landet. Men ändå, bulls-eye. Hon försökte nog mildra omdömet lite med att säga att det oftast inbegrep just dödsfall eller liknande kriser, när man utstrålade sådan stress som jag. Sen pratade hon om att jag, liksom hon själv och många med oss, var sådana där svart-vita personer som behöver bli mer grå. Okej? Kan man få satsa på färgstark, månne? Med svart-vit menade hon att man antingen är jätte-strikt och jätte-duktig, eller helt hämningslös och utan hejd. Men det vi behöver lära oss är att vara stabila, där mitt emellan. Mer grå, helt enkelt. Jaha. Nice.

För att bli mer grå skulle jag se på mig själv som en stol eller pall, med fyra ben. Varje ben representerar ett område jag behöver bevaka, och inget ben får tillåtas bli kortare än något annat. Balans med andra ord. Här är jag helt och fullt med. De fyra benen är inte särskilt förvånande mat, sömn, motion och stress. Om jag så bara slarvar det minsta med ett av benen faller hela pallen omkull. Jo, man tackar, säg nå’t jag inte vet. Jag har nog prövat att vara både pinnved och rutschkana emellanåt de senaste åren. Inget man sitter särskilt stadigt eller gärna på, någon längre tid. Vid det här laget tänker jag medan rådgivaren pratar, att det är tur man är akrobat i livets cirkus. Jag menar, med tanke på hur min egen pall stundom sett ut? Att rumpan blir bred om man missköter sin pall, är väl rätt tur på sitt sätt, kanske. Jag menar, med tanke på att man väl bör landa mjukare med lite naturlig air-bag där bak?

Förutom invigningstalet om svart-vita människor och haltande pallar, så förklarade rådgivar-Carola även att jag var en buffé-människa. Jasså? Ja, jo, det låter väl gott? Med det menade hon att jag gillade buffér och mycket-av-allt-tillställningar. Och att det är lätt att falla in i frosseri när tillfälle bjuds, vare sig det rör sig om fester, middagsbjudningar eller mysiga hemmakvällar. Inte sällan med de ”vita”, striktare perioderna som försök till kompensation, därefter. Hrm…host…hmpf. Eh, jo. Home-run. Tydligen ska jag sträva efter att bli en gourmet-människa istället. Måste man välja, tänker jag?

Så med ovanstående insikter ringande i öronen åkte jag hem igår för att ladda inför den här dagen. Den första dagen på ”helvetes-veckan”. Och just i skrivande stund ter sig kanske inte helvetet alltför ogästvänligt. Men nog vore det trevligt med en liten välkomst-buffé, åtminstone… Gärna med en efterrätt som den här, som jag bjöds på i samband med ledardagar nyligen. 😉

Tjing!