Mina 10 bästa grundprinciper för god mat och hälsa

Jag vill gärna undvika diskussioner om rätt och fel när det gäller mat och hälsa. Inte för att jag saknar åsikter, för det gör jag sällan, men för att det här är ett väldigt känsligt och svårt område att ge sig in i. Parametrarna som styr är så oändligt många och orsak och verkan svåra att med säkerhet slå fast. Inte ens det forskande etablissemanget är ju särskilt överens, om vi ska vara ärliga. Och framgångssagor tycks det finnas inom alla läger. Vill man kan man med andra ord hitta stöd för i princip vilken kosthållning som helst!

Jag anser att var och en måste få hitta sin egen väg. Även om den är korkad. Även om den är dömd att misslyckas. Även om den är ett undantag eller ett lyckokast. Vi får helt enkelt leva med både våra egna framgångar och misslyckanden här i livet, oavsett vilken väg vi väljer att gå. Jag har valt LCHF. Om verkligheten och min kropp och mitt mående på sikt skulle säga att det var ett dumt val får jag göra ett nytt och annat, den dagen. Just nu får jag precis den respons och det mående som jag såååå länge har behövt men inte uppnått, trots otaliga försök. Och det är lätt. Bäst av allt är att det är så LÄTT, folks! Ja, i alla fall för mig då. Just nu.

Jag följer mina egna 10 enkla grundprinciper.

1. Dricker regelbundet vatten under dagen, gärna med citron/lime samt lite salt i

2. Undviker mjöl och alla spannmålsprodukter helt

3. Undviker socker (omöjligt att undvika helt då det finns i det mesta)

4. Minimalt intag av ris och potatis samt övriga rotsaker (enstaka undantag görs)

5. Undviker att dricka mjölk samt alla lätta mejeriprodukter (gärna feta dock som grädde, creme fraiche, rysk yoghurt, ostar mm!)

6. Undviker frukt (anser det vara ”godis” som mest triggar blodsockret och saknar det faktiskt inte)

7. Bannlyser margarin, sötningsmedel, smakförstärkare, modifierad stärkelse och onödiga tillsatser av allehanda slag (här får rimligheten råda, vissa handlar faktiskt om matsäkerhet!)

8. Undviker i största möjliga mån halvfabrikat med oidentifierbara ingredienser

9. Börjar varje morgon med ett glas ekologisk vetegräs från Basbalans samt tar dagligt kosttillskott i form av D-vitamin, magnesium och zink

10. Äter när och så mycket jag vill i övrigt – men ser till att NJUTA av varje tugga!

Så med dessa grundregler väl förankrad inombords äter jag mig enkelt nöjd och glad varje dag – och massa god och fräsch mat dessutom! Äter protein ungefär som förr, med omväxlande kött, fisk, skaldjur, fågel, quorn, svamp och inte minst ägg – som ju är ett fantastiskt baslivsmedel enligt mig! Äter rätt sällan rött kött ska erkännas, utan hellre fläsk eller lamm, men det beror nog mest på mina smakpreferenser. Fisk flera gånger i veckan, då jag älskar fisk! Och fågel i form av kyckling eller kalkon är vanligt förekommande. Quorn är ett trevlig vegetariskt alternativ ibland också, både istället för köttfärs och som filér eller grytbitar. Till detta generöst med sallad och ovanjordgrönsaker i alla färger och former samt alltid generöst med något fett tillbehör i form av någon god smakrik röra, sås, dressing eller liknande. Men alltså inget kolhydrat- eller stärkelserikt tillbehör i övrigt på tallriken, och ingen macka bredvid. Och så långt det går väljer jag säsongsbetonade, ekologiska och närproducerade råvaror.

Vill jag ha något extra gott eller lyxa till det lite njuter jag t.ex. av färska, osötade bärefterrätter (fr.a. hallon) med grädde eller rysk yoghurt till, mörk choklad (minst 70%), rött vin och någon enstaka gång en skiva Finn Crisp att lägga brieosten på. Men ärligt talat, har jag ju inte ens det där suget efter ”något gott” kvar längre! Jag njuter däremot enormt av många rena smaker och naturliga kryddor som jag förut aldrig ens la märke till, p.g.a bedövade och förstörda smaklökar av allt sockerätande.

Här kommer lite samlade vardagsbilder från ”restaurang Annika”!

Mums på er, allihopa! 🙂

IMG_4376 IMG_4476 IMG_4844 IMG_2242 IMG_3714 IMG_2245 IMG_3093 IMG_3484

IMG_5349

Annonser

Om att lära sig gå i ett par LCHF-dojjor

Oooops!? Två månader sedan jag skrev något sist om min skumpiga Cambridge-resa… Eller vad man nu ska kalla det när man avslutat kuren och övergått till att sträva efter att äta en LCHF-kost istället? Men har jag föresatt mig att blogga om detta i 24 månader, ska jag göra det också. Oavsett hur det går med själva projektet…så, skärpning!

Så, hur går det då? Så här snart tre månader efter att jag hoppade av Cambridge-tåget och satte på LCHF-dojjorna, för att lära mig gå på egen hand igen (helst utan att vare sig vricka fötterna eller gå vilse på nytt, förstås)? Jodå, man tackar som frågar, det går väl ömsom upp och ömsom ner. Både bokstavligt och bildligt.

Inga jättekatastrofer har väl skett på viktfronten, men det har verkligen inte fortsatt neråt heller. Vilket jag fortfarande har som mål – åtminstone 5-8 kg till… Jag ligger stadigt och pendlar 1-2,5 kg över lägstanoteringen när jag klev av kuren, och är tacksam att det inte är värre efter jul- och nyårshelgen, då vissa…hrm…host, host…”medvetet oplanerade avsteg” gjordes från lågkolhydratkosten. Om man säger så. Inget hejdlöst frosseri, eller totalt övergivande av den, men lite mindre strikt och ett och annat kalkylerat avsteg. T.ex. för att få åtnjuta syster Malins fantastiska karelska piroger under julhelgen.

Det enda LCHF-lika med karelska piroger, är väl att de doppas i en smör-mjölkblandning innan de gräddas, samt sedan ätes med mängder av smält smör… Tänk att något om ser så oansenligt ut kan vara så ljuvligt gott! Det smakar dessutom barndom för mig – MUMS!

IMG_4218

Så, på själv viktfronten är det rent siffermässigt hyfsat stabilt, vilket förstås är positivt i sig. Men det är ju trots allt bara siffror, och det jag verkligen vill åt är ju välmåendet och en hållbar livsstil som inte innebär alltför mycket kamp i vardagen. Och där är ju ju inte än. Nej. Just det. Här kämpas det på alldeles frenetiskt och varje dag är fylld av utmaningar för att inte halka dit igen och tänka ”ja, men det är väl inte så farligt” eller ”jag kan vara mer noggrann i morgon igen” eller ”bara det här lilla gör väl ingen skillnad” etc etc… Men jag vet att det är precis vad det gör!

Det är det där ”lilla” som får mig ur balans och sätter igång det där ”stora”. Kaoset. Sockerdjävulen. Missmodet. Hopplösheten. Nu skiter jag i det här och tröstäter ihjäl mig… Fy, fan vad gott! Ett överviktigt svullo-lik är ju inte mer död än ett pinnsmalt och tanigt skelett, eller för den delen ett likstelt muskelknippe? Ursäkta mina groteska metaforer men, ja, ni förstår. Eller det kanske inte just Du gör, och då är det bara att gratulera – du har dragit i livets lyckohjul och vunnit! Grattis! Eller så har du alltid levt 100% helt perfekt, alltid hälsosamt, utan tillfälligt osunda vanor med djupdyk i smörgåsar, snabbmat, godis och kakor. Inte heller någonsin satt dig själv i stressiga, pressade situationer eller drabbats av tillfälliga, känslomässiga svackor… För har du gjort det eller drabbats av något av allt detta och ändå har koll på vikten, så måste det ju finnas någon annan mer grundläggande skillnad – eller? Nåja. It is what it is. Jag måste lika fullt ta ansvar för mitt, oavsett orsak och bakgrund.

Så, summa summarum, snart lika långt efter jag avslutade min Cambridgekur som den pågick, så är väl läget instabilt stabilt kan man säga. Jag väntar just nu på att få hämta ut mina nya, fina längdskidor av märket rossignol och funderar på om jag ska våga sätta upp ett mål för mig själv. Det vore roligt att anmäla sig till en mindre delsträcka av årets 7-milalopp. 1,5 mil vore väl inte helt omöjligt även om man är ringrostig och ur form just idag? Hur illa skulle det kunna gå? Hm, tål att tänkas på. 😉

längdskidorSwisch, så länge!

Annika

Avslutad kur

För en dryg vecka sedan och efter 12 långa veckor, bröt jag så till sist den rena Cambridge-kuren jag satte mig själv på i somras. En kur som jag även lyckats hålla mig till, inte i 3 dagar eller 3 veckor utan i 3 MÅNADER alltså, med hjälp av disciplin, fokus, beslutsamhet och faktiskt även ett stort mått av hopp, glädje och tillit! Kanske inte så mycket glädje just över att försaka känslan av normal mat och varierade smakupplevelser, i och för sig. Inte heller glädje över att känna att jag behövde en sådan drastisk åtgärd, som dessutom t.o.m. i mina egna ögon egentligen är lite ”sjuk” och osund.

Nej, det handlar mer om en glädje över att ha ett liv att leva, trots allt jobbigt som hänt under några år! Samt en känsla av genuint hopp och en djup tillit till mina egna möjligheter att faktiskt påverka mitt liv till det bättre – även rent fysiskt och viktmässigt. Särskilt nu när jag äntligen lärt mig värna mina egna gränser och behov, utan att behöva ge avkall på vem jag är i andra avseenden. En del av mina egenskaper, som att jag är ambitiös, omtänksam, generös, kreativ och ständigt nyfiken till exempel, har ibland satt mig i situationer som i förlängningen inte varit enbart av goda. Inte p.g.a. egenskaperna förstås, men i kombination med bristen på det där andra nödvändiga som balanserar det hela. Det där med att ta sig själv på så mycket allvar att man även värnar sina egna behov och gränser, alltså. Ni förstår säkert?

Jag skulle dock aldrig påstå att Cambridge var ett särskilt hälsosamt val, egentligen. Ja, kanske var det på sätt och vis faktiskt ett lite desperat försök att få en snabb nystart. En nystart som på ett tydligt sätt tog avstånd från min egen ”tycka-synd-om-mig-själv-rustning”, i form av stressframkallad övervikt? Eller kanske var det ett väl genomtänkt beslut som helt enkelt sa att nu är det nog, nu förtjänar jag något bättre – och det snabbt? Nu förtjänar jag att sätta mig själv i första rummet ett tag! Även om det innebär på ytan en tillsynes ganska sträng tillvaro… Jag är kanske lite otålig av mig ibland. 🙂

Det spelar faktiskt ingen roll. Nu är den fasen över och jag kan börja vårda resultatet och värna en långsiktigt mer hälsosam och balanserad tillvaro – i såväl knopp som kropp! Och för den som är nyfiken på hur det varit att bryta den rena kuren och introducera riktigt mat på tallriken igen, kan jag här ge en liten redogörelse för min första vecka…

Cambridge-rådgivare Carola på S-H-E kan ju naturligtvis inte göra annat än rekommendera det upptrappningsprogram som hon säljer rådgivning kring, och produkter kopplat till. All respekt för det. Särskilt som hon även visat stor respekt för mig, att som vuxen människa självklart få göra mina egna val och dra mina egna slutsatser utan överdrivna pekpinnar. Så ingen skugga ska falla på henne!

Men…eftersom jag inte vill fastna i ”kostersättningsträsket”, varken fysiskt eller mentalt, så ville jag inte ha någon kombinerad upptrappning som ska balanseras med fortsatt intag av barer och shakes. Jag accepterar att en s.k. ren kur ibland kan vara ett ”bra” sätt att gå ner i vikt – liksom vilken annan kur som helst som skär ner tillräckligt på energiinnehållet, utan att göra avkall på dagsdosen av viktiga näringsämnen i övrigt – men jag är lika fast övertygad om att är man ute efter ett långsiktigt hållbart ätande har dessa produkter inget att tillföra i sammanhanget. Mer än pengar till industrin. Hellre äter jag så här, min första middag efter kuren serverad på en liten assiette!

Så jag nyttjade min goda vän Cecilia Cederlund, licencierad kostrådgivare inom LCHF/paleo, för att få lite råd och tillräckligt med mod att direkt hoppa över till en mer naturlig och sund kosthållning. Inledningsvis med ganska strikt kolhydrattolerans och ett försiktigt prövande av olika livsmedel inom gruppen kött, fisk, bra fetter, mejerivaror, frön och nötter samt ovanjordsgrönsaker i de mängder som mättar utan att överäta. Små portioner på liten tallrik, mellanmål om hungern återkommer innan nästa tillfälle och fortsatt generöst med vatten – gärna med lite citron och salt i. Inga förbud eller nojjor, utan lyssna på kroppen om den behöver/vill ha mer eller om magen tycker det går för fort fram.

Så hur har det gått? Har gallan reagerat, magen lackat ur eller sockerdjävulen och sötsuget gripit tag i mig igen, när nu den stränga skärpan gått förlorad? Nope. Inget av det har inträffat ännu! Istället har jag återfått mina varma händer, kunnat glädjas åt att både laga och njuta av mat tillsammans med andra (förutom av sällskapet som jag alltid njutit av!) samt upplevt en skön energi i kroppen. Dessutom har ytterligare ett kilo lämnat min kropp trots övergången till mat.

Det har förvisso bara gått en dryg vecka ännu och jag är fortfarande helt inställd på att det är NU det verkliga jobbet börjar. Det är nu jag måste se till att hålla mina inre vakter vakna, när det gäller stress, sömn och mental balans i tillvaron. För det är ju då även mathållningen går överstyr, de enkla lösningarna med halvfabrikat, tröst- och belöning med onyttiga alternativ på kvällar och helger etc. riskerar att inträda. Jag har fortfarande siktet inställt på sommaren 2014, när det gäller en utvärdering av hur det här egentligen har gått!

Så för den som är intresserad eller vill följa med ända till dess och kanske låta sig peppas på sin egen resa, är det bara att hänga kvar!

Pling!

Första månaden avklarad

I lördags firade jag 4 veckor på ren Cambridgekur. Jag firade med tre olika påsar soppa/shakes. Nice. Kul med variation! Not.

Men, men det har gett resultat och jag kan inte säga att jag mår särskilt dåligt på något sätt rent fysiskt, heller. Ketondriften fungerar väl, jag är inte nämnvärt hungrig, dricker mitt vatten och gör det jag ska, mestadels i godan ro. Och i måndags hos Carola, min Cambridgerådgivare stod vågen på -10,4 kilo. Lite mer än snittet/månad, sa hon. Ok, det var väl bra kanske.

Särskilt som jag måste erkänna att 100% ren kur har jag inte kört egentligen, för då är inte en microsmula annat tillåtet. Och jag har ju faktiskt slickat lite på smörpaketet, njutit lite små ostflagor, samt svalt någon enstaka körsbärstomat och oliv. Jag har t.o.m. provsmakat en pyttebit av den timjansgrillade lammrostbiff jag hade glädjen att få tillaga tillsammans med en riktig kock och resten av Gröna Navets lag under Älska M-tävlingen uppe i Luleå, just i lördags.

Men några verkliga avsteg eller egentliga snedsteg har det inte blivit. Inget onyttigt, sött eller kolhydratrikt. Däremot har jag både tillagat och serverat en hel del smarriga rätter åt andra. I söndags bjöd jag t.ex. kära pappa/morfar på tournedos, ugnsrostad potatis, palsternacka och zuccini  indränkt med olja, vitlök och kryddor samt lätt gratinerad med lite västerbottensost överst. Till det en härlig sallad på olika gröna blad, körsbärstomater, gul och röd parika samt chevreost. Och så rött vin förstås. Men jag höll mig från rubbet. Eller var det möjligen då den där körsbärstomaten slank ner?

Nåja, de lilla oortodoxa tilltagen verkar inte ha påpekat vare sig mitt mående, viktminskningen eller magen negativt. Så min egen domare har friat mig på alla punkter och åtalet är nedlagt. Vad Carola må tycka i frågan förblir okänt, då hon aldrig kallats in att vittna. Bra så.

Tjing från Cambridgetåget!

Annika

Kostdoktorn besöker Cambridge

Ok. Allvar. Nu är det inte så särskilt roligt, faktiskt. Inte så mycket för att jag lider svältens alla helvetens kval, har onaturliga matnojor eller extremt sötsug, så här efter tre avklarade veckor på Cambridge ren kur. Nej, mer för att jag försöker smälta en viss bok samtidigt. Matrevolutionen – ät dig frisk med riktig mat, av ”kostdoktorn” Andreas Eenfeldt.

Att stålsätta mig mot hunger, mathallucinationer, frusenhet, huvudvärk eller bara helt vanlig längtan efter lite riktig mat, det kan jag klara. Åtminstone för en begränsad tid om syftet känns gott. Men egna tvivel är betydligt jobbigare… Tvivel på om det här är ett bra sätt på sikt, eller om det bara kommer förstöra mina möjligheter till en sund kosthållning längre fram, som passar just min kropp och mitt liv.

Jag har ju redan tidigare tagit till mig mycket av kostråden och argumenten som framkommit i kölvattnet av LCHF-debatten. Och även tidigare själv ätit så under ca ett år, med stort välmående och även viktnedgång som följd. Men av någon anledning tappade jag fokus på det hela under mammas sista halvår i kampen mot sin sjukdom. All praktisk och känslomässig stress puttade tillbaka mig i gamla, invanda mönster och köpvanor. I tidsbristens tecken framstår alltför ofta snabba kolhydrater som lösningen. Särskilt om övriga familjen gärna äter detta. Till en början smyger det sig in i form av alltmer halvfabrikat, smörgåsar och mindre bra charkprodukter, för att så småningom även gå över i fikabröd och godis till helgerna eller sociala tillställningar. Ack, så enkelt och ack så tidigt inlärt och befäst. Men ack, så dumt. Särskilt om man som jag tidigt i livet lärde mig att mat faktiskt är ångestdämpande.

Inte så att jag haft ätstörningar på något uttalat sätt. Om man nu inte vill kalla alla som kan hänfalla åt mer eller mindre omedvetet ”tröstätande” emellanåt, för ätstörda? Egentligen är vi ju kanske det. Även om det inte tar de allra mest sjukliga proportionerna, då man börjar frossa ohämmat i smyg och kanske t.o.m. spyr efteråt. Eller något annat extremt. Men lika fullt, alla som äter av andra anledningar än ren och skär hunger och ett kroppsligt näringsbehov är kanske ätstörda? Kulturella normer och sociala konventioner om hur vi ska förhålla oss till mat är egentligen kanske bara dimråder av normalitet som vi har gått vilse i… Kanske?

Nåja, åter till boken Matrevolutionen. Dess innehåll och vetenskapliga argumentation är inte direkt till min nuvarande diets fördel, om man säger så. Och jag är rädd att övergången till den mat boken förespråkar inte kommer bli helt enkel. I alla fall inte om jag skall göra som rådgivare Carola önskar och proklamerar. Bara en sådan sak som att den fördelning av näring som kuren ligger på, trots svältnivåer, har ett alldeles för högt kolhydratinnehåll egentligen, för att vara bra. Vilket troligen betyder att jag kommer ur ketosen så snart jag trappar upp till vanlig kost igen, eftersom man ska fortsätta äta sopporna parallellt enligt Cambridge-modellen. Suck.

Å andra sidan, undrar jag hur jag skulle må om jag tvärbryter Cambridgeprogrammet och började äta naturligt mat direkt? Min mage är ju för det första antagligen rätt ihopdragen vid det här laget och tarmen troligen lite ”avvand” bearbetning av olika sorters mat. För att inte tala om att gallblåsan knappast har haft något att göra på ett tag… Skulle jag få alla möjliga bekymmer? Skulle kroppen skrika efter den där berömda ”återhämtningen” och leda till omedelbar viktuppgång? Enligt Carola som förespråkar Cambridge och ett förändrat betéende, är det mig det är/varit fel på, och följer man programmet så kan man lära sig hålla vikten. Enligt kostdoktorn är det maten det är fel på, och undviker man socker och stärkelse löser sig resten.

Varför ska något så livsnödvändigt som att äta behöva vara förenat med så många olika tips och råd? Hur kan vi människor vara den enda art som inte tycks veta vad vi bör äta? Och hur ska man som lekman veta vad som blir bäst, när inte ens läkare, professorer och forskare är överens? Och i morgon ska jag på ny träff hos Carola och fatta beslut om jag ska köra vidare med ren kur ett tag till eller inte. Viktnedgången hittills, och att jag tycker jag fixar det hela rätt bra, talar ju för att jag gärna kör på ett tag till. Jag är ju långt från målet. Men de mer långsiktiga målen kanske talar för att jag borde avbryta och lita på den ”långa vägen”…

Suck. Dubbelsuck.

Mathallucinationer

Jaha, fettförbränningen tycks vara i full gång och jag luktar tydligen lite mer illa nu också, allt enligt älskad sambo/make sedan 23 år. Han borde ju veta. Känns väl så där lite lagom kvasipositivt, på sätt och vis.

Dagarna går i alla fall hur bra som helst. Jag äter frukost vid 09.00, lunch vid 12.30-13.00 och middag vid 17.30 och så ca. 3,5 liter vatten jämt fördelat mellan uppstigning 08.30 och sänggående vid 22-23-tiden. Dagarna går alltså bra. Men kvällarna…suck och stön och arma plåga. Lord have mercy!

Det sas att hungern skulle dämpas efter första veckan och det stämmer väl hyfsat. Men Cambridge-dygnet tycks uppenbarligen ha en annan längd än min egen dygnsklocka? För nog tusan sätter en vansinnig hunger in vid 20-21-tiden varje kväll. Då känns det som om jag skulle kunna döda för den där leverpastejmackan sonen äter till sin kvällskopp te…

Ja, det tycks som om varje kväll har en mystisk period då jag börjar mathallucinera, helt enkelt. Och det är inte om godis, kakor, glass eller ens choklad som dyker upp i fantasierna. Nej, snarare grillad fläskkarré, smör, kycklingklubbor, vinegrettdressing, ost, ägg, makrill i tomatsås och grekisk sallad med överflöd av fetaost och svarta oliver… Jag är skadad, helt enkelt.

Och extra ont har det gjort idag, tretton dagar in i kuren. Aj, tusan, vad jag är hungrig!

Vecka två

Jag har varit på turistbesök i Cambridge en vecka nu. Idag börjar alltså vecka två på ren kur. Vilka intryck har jag med mig så långt? Finns här några nämnvärda sevärdheter, några mörka gränder att undvika eller kanske några spännande uteställen och lata playor? Några 5-stjärniga restauranger kan vi ju snabbt utesluta i alla fall. Hit åker man ju inte direkt för att uppleva en kulinarisk resa.

Ska jag summera den första veckan på ren kur, kan jag väl konstatera att det gått enligt förväntan. Jag hade höga förväntningar på att det skulle gå bra. Jag hade ju bestämt mig och då brukar det bli så. I alla fall tills jag glömmer bort att jag bestämt mig och tror att saker går av sig själv…hmpf. Nåja, den utmaningen har jag inte nått ännu, även om jag är förvissad om att de kommer även denna gång. Big time. Nej, den första veckan har mer handlat om att stå ut med några dagars trötthet, lite huvudvärk och att komma ihåg att dricka vatten. Just nu, så här i inledningen av andra veckan mår jag precis som utlovat faktiskt rätt bra! Har bra med energi, ser att vågen pekar stadigt nedåt och känner mig fortsatt positiv och beslutsam.

Det här är bara en grej som rör mig, och därför ska det inte heller få förstöra eller hindra andra, eller familjen som helhet, från ett vanligt liv. Är därför väldigt stolt över mig själv som utan problem klarat av att både laga och bjuda på middag två dagar i rad, för att få åtnjuta goda vänners och släktingars trevliga sällskap. I går såg det ut så här när jag stod och förberedde en trerätters middag med en italieninspirerad huvudrätt bestående av mozzarellagratinerad fläskytterfilé med grillad paprika, cashewnötter, vitlök och basilika, serverat med en krispig sallad med lite chevré i och ett lite lättare bag-in-box-rödvin till, Cape Original, Shiraz/Cabarnet Sauvignon (givetvis organic). Gästerna sa att maten var jättegod, i alla fall… 🙂

Det enda orosmoln jag egentligen har just nu, är den där gnagande tanken på att jag i grund och botten har en syn på god kosthållning som jag tror kommer gå lite stick i stäv med min reseguide Carola. Jag tror att hon är lite för ”fettskrämd”, även om hon i alla fall verkade se överätandet av kolhydrater som den stora boven, vilket åtminstone stämmer med min egen uppfattning. Men hon menade att LCHF framför allt passar män med tresiffrig vikt som kan tänka sig att avstå frukt och grönt resten av sitt liv. Typ. Något som få kvinnor vill eller klarar, och därför fungerar det sällan i längden för dem. Varpå hon menade att ISO-dieten nog är det jag borde sikta mot, samt att äta något varannan timme och lära mig Cambridges tallriksmodell. Så min oro är väl, att jag när kuren väl är slut kommer styras in på en extremt fettsnålkost, till fördel för protein och fibrer. Är ju inte så säker på att det är det som är bäst för mig.

Jag lär nog få anledning att koppla på lite alternativ rådgivning här framöver för jämförandets skull, och för att hitta en övergång till naturlig mat som passar mig och det jag tror på i längden. Men det är fruktansvärt svårt att veta vad man som lekman ska tro om alla kostråd och olika teorier, som florerar idag. Även om man som jag, försöker sätta sig in i vetenskapen bakom, genom att läsa forskningsartiklar, jämföra olika skolors retorik och argument så fördomsfritt som möjligt etc. Läkarkåren och den medicinska expertisen i sig, är ju uppenbarligen också ganska splittrad. I alla fall bakom ridåerna av de råd de åläggs att ge utåt…

Men summa summarum, vecka ett i Cambridge har varit tillräckligt bra för att jag nu ska kasta mig in i vecka två. Och på måndag ska jag träffa Carola på nytt, och då får vi se vad hon säger.

Vi hörs! 🙂

Ketonfield

Ja, idag är det alltså dag fyra på startkuren, och det sägs att man då ska ha hamnat i ketos, ett milt fettförbränningstillstånd. Det vill säga om man har skött sig bra och inte fuskat. Och väl i ketos ska alltså välmåendet öka igen och energin komma tillbaka. Dessvärre ska visst diverse mystiska odörer kunna uppstå också, inte minst via andedräkten. Fuskat har jag i alla fall sannerligen inte. Jag har minsann hållit mig till mina tre påsar soppa/shakes och en massa liter vatten, så som rekommenderats. Men är jag då i ketos? Jag är lite tveksam, faktiskt…

Kanske sitter jag kvar här i tågvagnen ”skärselden”, för inte har dagen varit så där vidare värst mycket bättre än gårdagen. Vaknade med lätt huvudvärk och har varit rätt hungrig även idag. Och ingen verkar klaga på hur jag luktar heller. Vem trodde väl att man skulle känna lätt besvikelse på grund av en sådan sak? Nej, kanske missade jag avstigningen på perrongen i Ketonfield. Kanske var den inte nog handikappvänlig, och jag får vänta tills vi når Ketonhill? Eller så är jag bara en sådan där vilsen turist här i Cambridge, att jag inte riktigt har fattat var jag är ännu…? Jag är nog faktiskt inte riktigt lika hungrig som igår, trots den sena timmen och inget matintag sedan 17.30-tiden. Mat och mat, förresten. Soppintag.

Jag får nog sova på saken och se om jag luktar lite sämre i morgon kanske. Ja, så får det bli.

Godnatt!

Helvetes-veckan

Idag började det som min Cambridge-rådgivare Carola kallade ”helvetes-veckan”, i samband med mitt första besök hos henne igår. Bra införsäljningsknep, där…! Nåja, jag gissar att retoriken är att de som inte redan här avskräcks helt, troligen förväntar sig något så fruktansvärt att verkligheten sedan ter sig relativt hanterbar? Ja, det återstår väl att se. En vecka med bara massa vatten och tre små ynka portionspåsar med soppor och shakes dagligen, ska i alla fall tydligen göra susen och kickstarta fettförbränningen. Om man överlever.

Den här första dagen har väl inte varit särskilt dramatisk, även om jag nu så här framåt kvällen sitter och summerar det hela med en kraftigt kurrande mage. Så istället för att fördjupa mig i dagsformen tänker jag tillbaka på sådant som rådgivaren tog upp igår. Det var på många sätt ett intressant möte. Och jag gillar intressanta möten, även om de många gånger är både utmanande och jobbiga för min egen världsuppfattning eller självbild.

För det första fick jag höra att jag var extremt stressad, ja, en av de mest stressade medlemmar hon haft för inskrivning faktiskt. Bulls-eye. Ingen nyhet. Även om intrycket kanske förstärktes för dagen av att jag var extremt beslutsam att få komma igång nu när jag väl bestämt mig, och därför hade laddat rejält mentalt. Dessutom ville jag inte vänta en enda dag med inskrivningen, eftersom det skulle förhindra familjen att åka ut till lugnet i huset på landet. Men ändå, bulls-eye. Hon försökte nog mildra omdömet lite med att säga att det oftast inbegrep just dödsfall eller liknande kriser, när man utstrålade sådan stress som jag. Sen pratade hon om att jag, liksom hon själv och många med oss, var sådana där svart-vita personer som behöver bli mer grå. Okej? Kan man få satsa på färgstark, månne? Med svart-vit menade hon att man antingen är jätte-strikt och jätte-duktig, eller helt hämningslös och utan hejd. Men det vi behöver lära oss är att vara stabila, där mitt emellan. Mer grå, helt enkelt. Jaha. Nice.

För att bli mer grå skulle jag se på mig själv som en stol eller pall, med fyra ben. Varje ben representerar ett område jag behöver bevaka, och inget ben får tillåtas bli kortare än något annat. Balans med andra ord. Här är jag helt och fullt med. De fyra benen är inte särskilt förvånande mat, sömn, motion och stress. Om jag så bara slarvar det minsta med ett av benen faller hela pallen omkull. Jo, man tackar, säg nå’t jag inte vet. Jag har nog prövat att vara både pinnved och rutschkana emellanåt de senaste åren. Inget man sitter särskilt stadigt eller gärna på, någon längre tid. Vid det här laget tänker jag medan rådgivaren pratar, att det är tur man är akrobat i livets cirkus. Jag menar, med tanke på hur min egen pall stundom sett ut? Att rumpan blir bred om man missköter sin pall, är väl rätt tur på sitt sätt, kanske. Jag menar, med tanke på att man väl bör landa mjukare med lite naturlig air-bag där bak?

Förutom invigningstalet om svart-vita människor och haltande pallar, så förklarade rådgivar-Carola även att jag var en buffé-människa. Jasså? Ja, jo, det låter väl gott? Med det menade hon att jag gillade buffér och mycket-av-allt-tillställningar. Och att det är lätt att falla in i frosseri när tillfälle bjuds, vare sig det rör sig om fester, middagsbjudningar eller mysiga hemmakvällar. Inte sällan med de ”vita”, striktare perioderna som försök till kompensation, därefter. Hrm…host…hmpf. Eh, jo. Home-run. Tydligen ska jag sträva efter att bli en gourmet-människa istället. Måste man välja, tänker jag?

Så med ovanstående insikter ringande i öronen åkte jag hem igår för att ladda inför den här dagen. Den första dagen på ”helvetes-veckan”. Och just i skrivande stund ter sig kanske inte helvetet alltför ogästvänligt. Men nog vore det trevligt med en liten välkomst-buffé, åtminstone… Gärna med en efterrätt som den här, som jag bjöds på i samband med ledardagar nyligen. 😉

Tjing!