En hållbar och hälsosam formula!

Jag är den förste att försvara allas vår mänskliga rätt att både tycka och tro vad vi vill. Jag står också ofta upp för devisen att ”sanningen” i mångt och mycket är en subjektiv konstruktion, snarare än en objektiv absolut realitet. Detta trots mitt eget vetenskapligt skolade och kritiska tänkande. Så du som läser detta behöver inte känna dig ifrågasatt, om du har en annan uppfattning. Det här är bara min story, mina erfarenheter och mina tillfälliga slutsatser. Och inte minst mitt liv och mitt försök att göra något bra av det rent hälsomässigt. Jag vill inte sitta här med massa ursäkter eller bara stoppa huvudet i sanden. Not my kind of style, liksom.

struts

Jag vill t.ex. orka och kunna vara ute på många fisketurer med min son även i framtiden, tillbringa många år med min älskade make eller varför inte bara få njuta av sköna skidturer, inramade endast av mina egna tankar och naturen. Och jag vill faktiskt även kunna klä mig lite festligt ibland utan att behöva söka på varuhusens tältavdelning – där det ofta är svårt att hitta särskilt mycket fint att välja mellan… Och allt detta utan en ständig kamp som rasar i kropp och knopp.

IMG_9365

IMG_8892

IMG_5577

IMG_7282

Cambridgetågets höghastighets (läs svältkost) och (kropps-)miljövidriga framfart, har därför för länge sedan bytts ut mot ett par mer sunda och slitstarka LCHF-dojjor. Sådana där som man faktiskt kan gå i princip hur länge man vill utan att få skavsår. Dessutom samtidigt som man både hinner njuta av utsikt, frisk luft, (mat-)upplevelser längs vägen och får en starkare och friskar kropp för varje kilometer. Ja, det är vad jag tror och känner i alla fall. Sen kan det ju ändå hända att jag faller död ner i morgon, p.g.a. ett oväntat stup längs vägen? Nåja, inget jag kan gå och tänka på hela dagarna. En dag ska jag dö – men alla andra tänker jag leva!

De senaste månaderna har jag nog befunnit mig lite i ett alplandskap, sprängfyllt av höga ibland hisnande berg och djupa grönskande dalar, de flesta vackra och värda att bestiga, men en del tunga och påfrestande att gå uppför. En del dalgångar har sett lockande ut uppifrån men visat sig ha mycket lite av värde att erbjuda väl där, och då är förstås nästa uppförsbacke extra jobbig. Vikten har pendlat upp och ner +/- 3 kg och kosthållningen har emellanåt halkat över min egen toleransnivå av kolhydrater. En nivå som jag fortfarande håller på att försöka lära mig känna av och förhålla mig till. Eftersom jag inte ägnar tid åt att föra vare sig matdagbok eller väga och räkna kalorier/näringsinnehåll när jag äter, är det så klart inte alltid helt lätt. Men när jag gått över min egen gräns är det åtminstone alltför tydligt. Häxan surtant hälsar på.

IMG_7510

Och tankar som att det där höghastighetståget i Cambridgeland kanske inte var så dumt ändå, kan till exempel dyka upp. Låt vara att jag var instängd i en trång, unken kupé, inte kände mig fullt ut delaktig i livet där utanför och upplevde att tågets resplan egentligen styrde var jag hamnade, istället för vart jag själv ville… Men det var ju på sitt sätt ändå enkelt. Ja, det är sådant sockersuget och den ständiga kampen mot ohälsosam vikt och brist på rätt sorts energi i kroppen, kan leda till. Allt blir liksom förtvivlat svart-vitt och det är lätt att tro att det enda val man till slut har för att hålla vikt och hälsa i styr, är att göra om livet till en tråkigt, svart-vit stumfilm. Eller som Carola på S-H-E rekommenderade, ”att bli mer grå”…mer lagom i allt. Men det går ju inte om man som jag älskar färger och nog även är rätt färgstark själv? Verkligen ingen snygg skådespelare i svart-vitt, liksom. Och att agera stum ligger nog inte heller riktigt för mig…? 😛

Tur då att inget av detta är något jag upplever, så länge jag inte kliver över den gräns där sockersuget börjar dribbla med min hjärnkemi och mina hormoner!  Skönt att veta att jag har massor av möjligheter att fritt unna mig, komponera fantastisk, varierande och god mat, göra tillfälliga avsteg när jag finner det värt det eller helt enkelt bara välja att äta när hungern säger till – men i övrigt inte alls tänka på mat och ändå kunna hålla vikten, bevara energin samt känna allmänt ökat välmående.  Bara jag i tillräcklig grad håller borta det som gör att insulinet triggas igång och sockerdjävulen börjar lägga sig i det hela… Håller mig till det som är både gott och bra för mig.

IMG_4476

IMG_3581

IMG_4376Jag och sambon håller förresten just nu på att testa hur vi reagerar på den kraftigt uppmärksammade 5:2-dieten, som ett komplement. Jag befinner mig visserligen på en hyfsat stadig platå viktmässigt och känner mig absolut tillfreds, men vet att det inte skulle skada med ytterligare 8-10 kg viktnedgång. Förutsatt att det är just fettet som ryker och inte muskler, förstås. Jag är alltså inom definitionen ”hälsosam vikt”, men tror att min individuella idealvikt är något lägre egentligen. Och nu när jag äntligen börjat begripa vad som varit fel sett till hur just jag fungerar, så känns det ju plötsligt inte orealistiskt att se sig själv där. Inget måste, men något peppande att sträva mot, liksom. Ja, vi får väl se. Hur som helst känns 5:2 väldigt enkelt och faktiskt även ”skönt” i kroppen, så långt. Och både jag och sambon har sett en förändring redan efter tredje veckan på ett par kilon.

Jag avslutar här med en länk till Kostdoktorns senaste inlägg som jag tyckte var så himla bra summerat. Han har för övrigt lånat delar av det från vetenskapsjournalisten Ann Fernholms blogg, som också är läsvärd enligt mig.

Hej så länge, nu knatar jag vidare mot mitt måldatum 2014-12-31 – kommentera gärna om du har något att säga eller fråga! 🙂

kram
Annika

Annonser

8 månader senare…

Ja, nu är det drygt 8 månader sedan jag abrupt hoppade av Cambridgetåget och fortsatte knata på med ett par LCHF-dojjor på fötterna istället. Vardagsfokus har hamnat på annat än att hålla liv i bloggen – och kosten. Kanske är det även därför det stundom varit svårare att hålla mig själv på spåret också?

Vikten är fortsatt stabil men går inte neråt, vilket jag fortfarande vill om min ”målvikt” ska nås. Gissar att jag kanske fuskar för ofta med mörk choklad, rödvin eller bara äter lite mer kalorier än jag behöver och gör av med, egentligen? Kan även beror på att jag haft en och annan period då fettdriften tyvärr brutits helt p.g.a. alltför stora avsteg från kosthållningen. Eller så föredrar min kropp helt enkelt bara att vila på den här nivån ett tag för att vänja sig, vad vet jag?

Men lite frustrerad är jag emellanåt. Saknar känslan av att det händer något som jag själv kan ta åt mig äran av. Men det är i alla fall roligt att prova kläder igen – alltid något! Har hittat en ny favorit-online-butik, Bon Prix! Så fåfäng som jag är just nu, har jag nog faktiskt aldrig varit förrut, haha? Jag har till och med fastnat i fiffa-naglarna-träsket! Herregud…? Nåja, skönhet är förgängligt i alla fall i dess mer ytliga form, så man kan ju se det här som sista chansen, kanske, 42 år och allt som man är! 😛

IMG_7282   IMG_7176

IMG_6906   IMG_7121

Hur som helst är det ju lite svårt att veta varför vikten står still, när man inte håller koll, mäter, väger eller beräknar allt hela tiden, eller väljer en modell likt Cambridge som ger ett givet och exakt intag. Men det var ju å andra sidan också själva vitsen med att välja just LCHF. Ja, bortsett från att jag tror på grundprinciperna förstås.

Jag vill ju inte behöva nojja på siffror och matematik, när det handlar om att äta och leva så att jag mår bra. Det håller inte i längden för mig, och gör att fokus hamnar på annat än det jag vill och tycker är meningsfullt. Vilket ju är själva välmåendet och att ha energi för allt jag vill göra och uppleva här i livet. Och dit hör inte att räkna kalorier, väga varje tugga på guldvåg eller leva på pulverpåsar… Men att åka Vasaloppet gör det, så i våras anmälde jag mig till Öppet spår 2014. Oh, shit…? 😉

Vasaloppet

Men helt lätt är det ändå inte det här med LCHF heller, ska jag erkänna. Gamla invanda beteendemönster, personliga akilleshälar och merparten av övriga samhällets konventioner och syn på ”normalitet”, gör att utmaningarna stundom är många – även sedan man som jag bestämt sig. Inte blir det lättare heller av att ha ett barn i huset som inte gillar mycket av det jag vill tillaga och önskar att även han skulle äta. För att inte tala om hur svårt det blir när skola och fritids förser barnen med snabba kolhydrater och hälsovådligt margarin – även om jag själv skulle orka och lyckas hålla borta onödiga kolhydrater, för mycket socker och de värsta hälsoriskerna… Frågan är bara vad jag ska göra åt det!

Så inspirationen är väl kanske inte helt på topp. Status quo, ger liksom inte heller samma kick eller uppmuntran. Även om jag förstås inser att i förlängningen är det ju precis det allt handlar om – paradoxalt, va? Nåja. Jag får vara lite snäll mot mig själv och inse att våren åter har varit tuff och fylld av oväntade utmaningar och stress på jobbet, så jag har gjort det bra som inte lagt på mig 10 kilo eller mer igen. Det hade ju varit fullt realistiskt om jag återgått till min gamla vanliga kosthållning under samma förutsättningar. Och tappade kilon har en tendens att var extra snabba när det gäller att fastna på nytt  – det är så man kan tro det finns ett fettminne eller en fettmagnet i kroppen. Och i och för sig gör det ju det på sätt och vis…

Som tur var har ju även även min hjärna ett minne, vilket fungerar rätt bra som motvikt! 😛

Tjing!

”Förr och nu” – i ord och bild

Jag tycker det är dags nu. Att låta skam och förnekelse träda fram i ljuset, få sig en kärleksfull kram och ett tröstens ord till lindring. Jag orkar det nu, så här i backspegelns förmildrande perspektiv och i triumfens efterdyningar. Visserligen har jag några kilo kvar till min egen uppsatta ”idealvikt”. Men pratar vi välmående och hälsosam vikt, så är jag där jag behöver vara. Och något egentligt viktmål hade jag faktiskt aldrig satt upp. Det är enligt mig bara siffror, och för mig rätt betydelselöst. Sådant kan läkare och fitnessintresserade få ägna sig åt.

Så just nu mår jag bra i min kropp, trots lite mjukdelar och skrynklor. Men där och då var det hemskt. Fyllt av skam, besvikelse, uppgivenhet och ständiga misslyckanden. Samtidigt som det ibland faktiskt inte var så farligt eller jobbigt då heller, egentligen. Det mesta fungerade ju ändå i livet, på något sätt? Familj, jobb, vänner. Innerst inne var jag ju ändå jag, hela tiden. Och för det mesta har jag alltid tyckt att jag är i stora drag en rätt okej människa. Även om övervikten gjorde att jag inte kände igen mig själv i spegeln alla gånger… Men som tur var har aldrig fåfängan varit särskilt stor hos mig, eller någon avgörande drivkraft. Men det har känslan i, och förmågan att använda, kroppen varit, eftersom jag gillar att göra saker fysiskt. Vilket blir allt svårare med ökad övervikt.

Hur blev det egentligen som det blev? En, aktiv, intelligent, frisk och välutbildad människa, med goda grundförutsättningar på alla sätt för att leva hälsosamt och väl. En sportig uppväxt, förkärlek för fysisk aktivitet och friluftsliv även som vuxen, och påläst i de flesta livsstilsfrågor. Och ändå!? Jag har förstås mina teorier. Och ursäkter. Och säkert är de till stor del även både relevanta och sanna också. Konstaterad PCOS, graviditetskilon, småbarnsstress, gener, karriärstress, stillasittande jobb, livspussel med mindre tid för vardagsmotion och träning, samtidigt som åldern började smyga sig på…ja, du kan säkert lägga till många fler möjliga och klassiska faktorer, du med? Och så det där förädiska att det smyger sig på och man blir liksom van, hemmablind och på något sätt duperad att tro att det måste vara så här nu, finns liksom inget att göra åt det som verkligen fungerar. Inte för mig. Kanske för andra. Men inte för mig. Capisce?

För det är svårt om övervikten väl en gång fått fäste. Helvetiskt svårt. Den som aldrig varit där, tror att det bara är att skärpa sig, inse att läran om + och – i energikalkylen gäller. ”Ät rätt” och motionera mer, typ. Ta lite ansvar för hur du ser ut och mår, människa! Men så när man då verkligen försöker går det bra ett tag, trenden vänder och hoppet börjar växa, men snart är det som om en mystisk osynlig hand är där och vrider tillbaka alla små framsteg igen och man är tillbaka i samma läge på nytt – eller ännu värre. Och hela tiden är det som om precis ALLT måste fokusera kring mat och vikt om det alls skall ge någon slags effekt, ens på marginalen. Räkna, väga, mäta, läsa på, jämföra, stenhård disciplin och fullt fokus på mat och vikt hela tiden… Vem orkar hålla på så i längden? Man blir ju knäpp!

Men nu då? Vad är skillnaden den här gången? Förutom att en betydligt större mängd kilon runnit av och vikten äntligen är helt ok för en idag ganska inaktiv och stillasittande 42-årig mamma… Jo, skillnaden den här gången är att jag hittat en kosthållning som tillåter mig att leva, vara mätt och nöjd samt fylld av energi UTAN att vare sig räkna, väga eller mäta hela tiden! Tack vare LCHF har jag fått lugn i min kropp. Suget och den ständiga fokuseringen på mat är borta – halleluja! Och jag behöver inte ägna all ledig tid till att räkna kalorier eller springa på gym, när jag faktiskt hellre umgås i all stillhet om tid finns, med familjen i lugn och ro – eller tillsammans med goda vänner över lite rött vin… Eller bara helt vanligt vatten. Så för första gången känns det som om det kanske finns en chans att det håller, och inte bara blir ännu ett desperat försök till ”bantning” där kampen rasar, tills jag tvingas ge upp och inser att jag varken har tid eller ork att hålla stånd.

Kalla det sockereberoende, kolhydratberoende eller vad ni vill – men min kropp reagerar defintivt väldigt starkt och negativt på den kosthållning vi rekommenderas av livsmedelsverket idag. Hade jag vetat hur kraftigt det påverkar både mina hormoner och min hjärnkemi, hade jag förstått att vissa typer av livsmedel definitivt behövde bort ur min kost för gott när jag slutade spela fotboll i 25-årsåldern och inte längre tränade lika intensivt som förr. Att bara minska på mängden mat och kalorier var inte tricket. Det trodde jag dock i många år. Samtidigt som vikten ökade och kampen blev svårare och svårare.

Jag har mitt verkliga måldatum 2014-12-31. Då kommer jag utvärdera hur det här har gått. Och då kommer jag skriva bloggens sista inlägg. Jag är ödmjuk inför att jag kan falla dit igen. Men nu vet jag att det i så fall beror på VAD jag väljer att äta, och inte på hur mycket eller om jag motionerar tillräckligt. För på den här kosten verkar det finnas en väldigt naturlig reglering i kroppen, som gör att jag helt enkelt inte äter mer än jag behöver? Helt utan att behöva tänka på det, dessutom. Tränar jag och åker skidor t.ex. ökar aptiten och jag äter lite mer. Är jag lat, slö, slapp och ledig blir jag snabbare nöjd på betydligt mindre. Alltid mätt och lagom med energi, alltså. Det är för mig nästan magiskt!

Så, nu ska jag kärleksfullt återknyta till min egen skam och förnekelse, och låta dig ta del av några privata ”hatbilder”, för att sedan därefter glädjas med mig och fira att det faktiskt gick att ändra – vilket de andra bilderna tydligt visar. Hoppas du blir inspirerad eller i alla fall gläds med mig! 🙂

Tut, tut!

DSC00018 IMG_2358 IMG_2363

Trolig ”toppnotering” 2007…     Alldeles i början av Cambridgekuren aug 2012…

IMG_4724 IMG_4817 IMG_4820

3,5 månader efter avslutad kur med direkt övergång till LCHF-kost. Mår bara prima!

IMG_4867 IMG_4878 IMG_4871

3,5 månader efter avslutad kur med direkt övergång till LCHF-kost. Mår bara prima!

DSC00026 IMG_1799 IMG_4671

2007 även här…                        Precis innan Cambridgekurens start resp 3,5 mån efter övergång till LCHF.

Avslutad kur

För en dryg vecka sedan och efter 12 långa veckor, bröt jag så till sist den rena Cambridge-kuren jag satte mig själv på i somras. En kur som jag även lyckats hålla mig till, inte i 3 dagar eller 3 veckor utan i 3 MÅNADER alltså, med hjälp av disciplin, fokus, beslutsamhet och faktiskt även ett stort mått av hopp, glädje och tillit! Kanske inte så mycket glädje just över att försaka känslan av normal mat och varierade smakupplevelser, i och för sig. Inte heller glädje över att känna att jag behövde en sådan drastisk åtgärd, som dessutom t.o.m. i mina egna ögon egentligen är lite ”sjuk” och osund.

Nej, det handlar mer om en glädje över att ha ett liv att leva, trots allt jobbigt som hänt under några år! Samt en känsla av genuint hopp och en djup tillit till mina egna möjligheter att faktiskt påverka mitt liv till det bättre – även rent fysiskt och viktmässigt. Särskilt nu när jag äntligen lärt mig värna mina egna gränser och behov, utan att behöva ge avkall på vem jag är i andra avseenden. En del av mina egenskaper, som att jag är ambitiös, omtänksam, generös, kreativ och ständigt nyfiken till exempel, har ibland satt mig i situationer som i förlängningen inte varit enbart av goda. Inte p.g.a. egenskaperna förstås, men i kombination med bristen på det där andra nödvändiga som balanserar det hela. Det där med att ta sig själv på så mycket allvar att man även värnar sina egna behov och gränser, alltså. Ni förstår säkert?

Jag skulle dock aldrig påstå att Cambridge var ett särskilt hälsosamt val, egentligen. Ja, kanske var det på sätt och vis faktiskt ett lite desperat försök att få en snabb nystart. En nystart som på ett tydligt sätt tog avstånd från min egen ”tycka-synd-om-mig-själv-rustning”, i form av stressframkallad övervikt? Eller kanske var det ett väl genomtänkt beslut som helt enkelt sa att nu är det nog, nu förtjänar jag något bättre – och det snabbt? Nu förtjänar jag att sätta mig själv i första rummet ett tag! Även om det innebär på ytan en tillsynes ganska sträng tillvaro… Jag är kanske lite otålig av mig ibland. 🙂

Det spelar faktiskt ingen roll. Nu är den fasen över och jag kan börja vårda resultatet och värna en långsiktigt mer hälsosam och balanserad tillvaro – i såväl knopp som kropp! Och för den som är nyfiken på hur det varit att bryta den rena kuren och introducera riktigt mat på tallriken igen, kan jag här ge en liten redogörelse för min första vecka…

Cambridge-rådgivare Carola på S-H-E kan ju naturligtvis inte göra annat än rekommendera det upptrappningsprogram som hon säljer rådgivning kring, och produkter kopplat till. All respekt för det. Särskilt som hon även visat stor respekt för mig, att som vuxen människa självklart få göra mina egna val och dra mina egna slutsatser utan överdrivna pekpinnar. Så ingen skugga ska falla på henne!

Men…eftersom jag inte vill fastna i ”kostersättningsträsket”, varken fysiskt eller mentalt, så ville jag inte ha någon kombinerad upptrappning som ska balanseras med fortsatt intag av barer och shakes. Jag accepterar att en s.k. ren kur ibland kan vara ett ”bra” sätt att gå ner i vikt – liksom vilken annan kur som helst som skär ner tillräckligt på energiinnehållet, utan att göra avkall på dagsdosen av viktiga näringsämnen i övrigt – men jag är lika fast övertygad om att är man ute efter ett långsiktigt hållbart ätande har dessa produkter inget att tillföra i sammanhanget. Mer än pengar till industrin. Hellre äter jag så här, min första middag efter kuren serverad på en liten assiette!

Så jag nyttjade min goda vän Cecilia Cederlund, licencierad kostrådgivare inom LCHF/paleo, för att få lite råd och tillräckligt med mod att direkt hoppa över till en mer naturlig och sund kosthållning. Inledningsvis med ganska strikt kolhydrattolerans och ett försiktigt prövande av olika livsmedel inom gruppen kött, fisk, bra fetter, mejerivaror, frön och nötter samt ovanjordsgrönsaker i de mängder som mättar utan att överäta. Små portioner på liten tallrik, mellanmål om hungern återkommer innan nästa tillfälle och fortsatt generöst med vatten – gärna med lite citron och salt i. Inga förbud eller nojjor, utan lyssna på kroppen om den behöver/vill ha mer eller om magen tycker det går för fort fram.

Så hur har det gått? Har gallan reagerat, magen lackat ur eller sockerdjävulen och sötsuget gripit tag i mig igen, när nu den stränga skärpan gått förlorad? Nope. Inget av det har inträffat ännu! Istället har jag återfått mina varma händer, kunnat glädjas åt att både laga och njuta av mat tillsammans med andra (förutom av sällskapet som jag alltid njutit av!) samt upplevt en skön energi i kroppen. Dessutom har ytterligare ett kilo lämnat min kropp trots övergången till mat.

Det har förvisso bara gått en dryg vecka ännu och jag är fortfarande helt inställd på att det är NU det verkliga jobbet börjar. Det är nu jag måste se till att hålla mina inre vakter vakna, när det gäller stress, sömn och mental balans i tillvaron. För det är ju då även mathållningen går överstyr, de enkla lösningarna med halvfabrikat, tröst- och belöning med onyttiga alternativ på kvällar och helger etc. riskerar att inträda. Jag har fortfarande siktet inställt på sommaren 2014, när det gäller en utvärdering av hur det här egentligen har gått!

Så för den som är intresserad eller vill följa med ända till dess och kanske låta sig peppas på sin egen resa, är det bara att hänga kvar!

Pling!

Hos kronofogden?

Jag har alltmer börjat tänka på nästa fas i det här Cambridge-projektet. Livet efter Cambridge. Även min rådgivare har börjat fråga vad jag har för mål och om jag orkar köra ett tag till, eller vill börja det hon kallar fas 2. Fasen då vanlig mat skall börja introduceras igen, enligt Cambridges rekommenderade tallriksmodell. Den ser inte riiiiiiiktigt ut som jag tänkt mig min framtida kosthållning. Även om jag köper vissa bitar och resonemang.

Varje vecka hos Carola får jag med mig en liten utskriven broschyr att ta med hem, med information av olika slag och en del övningar. De första fyra broscherna handlade mest om ”grattis”, pep-talk för att köra på ytterligare en vecka, och ytterligare en till…ja, och så uppmaning till lite egen historieskrivning och beteendeanalys för att reda ut vad som lett till att jag nu behövt en resa till Cambridge. Typ. Månad två blev det allt mer fokus på vad som kallas biologilektioner och näringslära a lá Cambridge. Information om hur kroppen fungerar, vad den behöver och inte.

Nu är jag inne på månad tre och har även broschyren vecka 9 i min samling som tar upp lite om intäkter och utgifter när det gäller kalorier. Jag går helt enkelt i Cambridgeskola, med psykologi, biologi, näringslära och ekonomi som skolämnen. Rätt intressant, faktiskt. Ibland till och med smått roande. Även om innehållet till vissa delar ibland känns lite förlegat och inte helt uppdaterat utifrån aktuell kunskap. T.ex. är det ju helt uppenbart att här finns en väl inbyggd fetträdsla, inte minst när det gäller mättat fett som beskrivs som ”farligt”. Även synen på kolesterol känns lite antik. Men, men. Det skall erkännas att det även finns en hel del bra saker, som jag kan ta till mig. Inte minst att det gäller att lyssna på min kropp och inte stirra mig blind på vad andra kan och inte kan.

Och rådgivaren sa något som på ett sätt var både lite roligt och lite tragiskt. Hon använde liknelsen att har man en gång övertrasserat sitt konto rejält och blivit alltför överviktig, så är man sedan förevigt prickad hos kronofogden. Man måste helt enkelt sköta sig resten av livet om man inte ska åka dit igen. Några tillfälliga utsvävningar kanske andra kan klara, men har man en prick i sitt register får man passa sig. Så det gäller att jag lär mig vad som fungerar för mig, i mitt liv.

Och det är ju det jag vill. För jag vet ju att jag i grund och botten är en både hälsosam och välmående individ. Jag har bara varit lite vilse en tid. Förhoppningsvis kommer jag bli en bättre kartläsare, när jag väl klivit av Cambridgetåget och ska börja köra bil på egen hand igen…

Tut tut!

/Annika

Idag blev allt en enda soppa…

Ja, eller två om jag ska vara helt ärlig.

Men den tredje uteblev p.g.a. att mitt minne svek mig i morse när jag gav mig av till Strömbäcks Folkhögskola, för den andra av två Ledardagar. Just det, jag glömde helt enkelt att ta med min Cambridge-lunch. Ooops!?

Vad skulle jag då göra? Att vänta till kl. 14 när jag kunde räkna med att vara hemma igen kändes inte lockande efter en frukost på si så där 140 kcal vid 07.00. Nej, det fick bli att göra en snabbvisit i de Normalas land igen… Så jag åt helt enkelt lite vanlig mat, med tonvikt på sådant jag skulle satsat på om jag var klar med kuren. Alltså inga kolhydrater, utan bara lite kyckling, grönsaker, smör och någon slags quinoaröra med fetaost och soltorkade tomater. Portionen jag tog var extremt liten, men smakade förstås ljuvligt.

Magen verkar inte ha misstyckt än så länge och det har inte heller varit några problem att äta min Cambridge-middag som vanligt, eller avstå från annat resten av dagen. Eller jo, jag tog en liten bit Wästgöta Kloster till kaffet nu på kvällen. Så i morgon har jag väl gått upp alla kilon igen! 😉

Nä, ärligt talat känns det rätt bra att inte vara alltför ortodox trots att jag valt att följa ”ren kur”. Jag tror min kropp behöver minnas hur det är med riktig mat. Inte minst lite fett då och då, så gallan inte tar semester helt och hållet. Och hittills verkar jag ju ha haft god effekt av kuren ändå. Trots små avsteg ibland. Låt vara att dagens avvikelse var både oplanerad och lite större än tidigare.

Så dagen bjöd på lite ljuvligt retande av mina utsvultna smaklökar. Men inte nog med det! När maken kom hem hade han en kärleksfull överraskning med sig, dessutom. Tio röda rosor. Bara en så’n sak?

Tro, hopp och kärlek från Cambridgetåget!

Annika

Oväntad formkurva

Har lite förnöjt börjat ana inträdet i en oväntad formkurva! Rent kroppsligt alltså. Det börjar tamme tusan skymta fram lite gamla kurvor där i mitten igen – tänka sig! 😉

Ja, jag vet inte hur era kroppar är funtade. Kanske är de så där avundsvärt och naturligt slanka och kurviga på samma gång, eller atletiskt välproportionerliga och fasta överallt? Jag gläds med er i så fall. Inga problem.

Men här hemma på min gata i stan, har man minsann tagit ut kurvorna både lite här och där. Dessutom helt utan planritning eller egentliga styrelsemöten i bostadsområdet. Så det så. Fast nu har faktiskt nå’t nygammalt börja träda fram igen. Kanske inte direkt som i sina glansdagar och innan graviditetskilon o.s.v. – nej, se dit är det mil av både kurvor, gropar i vägen och korsningar kvar – men ändå. Jag börjar se en förändring! And I like it! Aha, aha, I like it, aha, aha…

– Pling! Nästa anhalt, Cambridge Hall of Fame… 😉

Ha det gott!

/Annika

Mathallucinationer

Jaha, fettförbränningen tycks vara i full gång och jag luktar tydligen lite mer illa nu också, allt enligt älskad sambo/make sedan 23 år. Han borde ju veta. Känns väl så där lite lagom kvasipositivt, på sätt och vis.

Dagarna går i alla fall hur bra som helst. Jag äter frukost vid 09.00, lunch vid 12.30-13.00 och middag vid 17.30 och så ca. 3,5 liter vatten jämt fördelat mellan uppstigning 08.30 och sänggående vid 22-23-tiden. Dagarna går alltså bra. Men kvällarna…suck och stön och arma plåga. Lord have mercy!

Det sas att hungern skulle dämpas efter första veckan och det stämmer väl hyfsat. Men Cambridge-dygnet tycks uppenbarligen ha en annan längd än min egen dygnsklocka? För nog tusan sätter en vansinnig hunger in vid 20-21-tiden varje kväll. Då känns det som om jag skulle kunna döda för den där leverpastejmackan sonen äter till sin kvällskopp te…

Ja, det tycks som om varje kväll har en mystisk period då jag börjar mathallucinera, helt enkelt. Och det är inte om godis, kakor, glass eller ens choklad som dyker upp i fantasierna. Nej, snarare grillad fläskkarré, smör, kycklingklubbor, vinegrettdressing, ost, ägg, makrill i tomatsås och grekisk sallad med överflöd av fetaost och svarta oliver… Jag är skadad, helt enkelt.

Och extra ont har det gjort idag, tretton dagar in i kuren. Aj, tusan, vad jag är hungrig!

Jo-jo, nä-nä inte jag…

Ok, några dagar sedan sista rapporten. Idag var den tolfte dagen på ”ren kur” och jag är still going strong. I måndags var dessutom första återbesöket hos Cambridgerådgivaren Carola. Vägning – nästan -5 kilo på vågen – rådgivning och inköp av nya soppor och shakes. Där fick jag också en ny liten folder med lite pepp och förmaningar om vartannat, samt några arbetsuppgifter att göra.

En uppgift går ut på att reflektera över vad som orsakat min övervikt i första läget. En annan hur jag ska leva sedan för att hålla min framtida nya vikt. Hm. Bra tankeövningar. Så det var fortsatt intressant. Samtidigt som jag nog irriterar Carola lite, tror jag. Dels för att jag frågar/ifrågasätter en del och verkligen vill känna på hennes argument. Men även för att jag enligt henne emellanåt tydligen går på tvären jämfört med alla hennes övriga 6000 medlemmar… Jag anar viss sarkasm när hon säger det. Men jag tycker faktiskt att en del saker som hon tycks utgå ifrån, verkligen inte känns som att de stämmer in på mig. Och jag säger det också. I hennes ögon är jag t.ex. en inbiten jojo-bantare som plågat min kropp ett otal gånger mitt vuxna liv med svältkurer och konstiga dieter som misslyckats. Fast i praktiken har min viktresa varit ganska stadigt uppåtgående utan särskilt mycket protester från min sida…tyvärr.

Ok, 2003 gjorde jag för första gången ett försök att bli av med en hel del oönskade kilon med hjälp av VV och deras cd-skiva. Det fungerade utmärkt. Men att behålla vikten gick väl si sådär, kan man säga. När jag sedan blev gravid och hösten 2005 födde min son barkade det iväg igen rejält. 2010 var jag därför åter less och provade att gå över på LCHF-kost. Ingen fakir-variant eller så, utan bara en ren kostomläggning med borttagande av socker, pasta, mjöl och ris. Gick ner nästan lika mycket som på VV bara av att ändra kosten, men tyvärr från ett sämre utgångsläge, då det fanns ännu mer att ta av denna gång. Det var dock skönt att slippa räkna på maten, ha sockersug eller gå omkring hungrig och bara tänka på mat. Hormonerna lugnade dessutom ner sig och började ticka som en klocka som aldrig förr, och jag mådde över huvud taget jättebra. Själva vikten var egentligen inte huvudsaken för mig, heller. Men hur som helst, alla stress som sedan följde under 2011 bröt åter trenden och jag började ”fuska” med kolhydraterna, först av rent praktiska skäl. Men sen började jag nog även tröstäta emellanåt, för att hantera ångesten kring min mammas sjukdom och stressen på jobbet. Och vem tröstäter kött, fisk, grönsaker, ägg, smör och kokosfett? Typ.

Men that’s it i bantningsväg. Inga Nutrilett, melon-eller jordgubbsdieter, ingen atkins, detox eller räknande på kalorier genom åren, i övrigt. Jag har uppenbarligen lyckligt och naivt bara ätit fel och för mycket på olika sätt hela livet, helt enkelt. Allt för att skaffa mig dessa underbara kilon… Suck.

Nåja, nu är jag för första gången alltså på en svältdiet. I mina ögon något osunt och dumt, som jag alltid tittat snett på. Min förhoppning är att det ska bli en gång och aldrig mer. Att jag ska nå en vikt jag kan bevaka på ett bättre sätt än förut. Det närmsta målet är åtminstone 3 veckor på ren kur. Sen fattar jag nytt beslut om jag fortsätter ett tag till eller går vidare till näsa fas. Och en sak som Carola i alla fall har rätt i och som jag tar till mig till fullo, är att det är mitt eget beteende som på något sätt måste ändras. Min kropp är den den är, men mitt beteende kan jag styra över. Förhoppningsvis.

Tjingeling från Cambridetåget!

Ketonfield

Ja, idag är det alltså dag fyra på startkuren, och det sägs att man då ska ha hamnat i ketos, ett milt fettförbränningstillstånd. Det vill säga om man har skött sig bra och inte fuskat. Och väl i ketos ska alltså välmåendet öka igen och energin komma tillbaka. Dessvärre ska visst diverse mystiska odörer kunna uppstå också, inte minst via andedräkten. Fuskat har jag i alla fall sannerligen inte. Jag har minsann hållit mig till mina tre påsar soppa/shakes och en massa liter vatten, så som rekommenderats. Men är jag då i ketos? Jag är lite tveksam, faktiskt…

Kanske sitter jag kvar här i tågvagnen ”skärselden”, för inte har dagen varit så där vidare värst mycket bättre än gårdagen. Vaknade med lätt huvudvärk och har varit rätt hungrig även idag. Och ingen verkar klaga på hur jag luktar heller. Vem trodde väl att man skulle känna lätt besvikelse på grund av en sådan sak? Nej, kanske missade jag avstigningen på perrongen i Ketonfield. Kanske var den inte nog handikappvänlig, och jag får vänta tills vi når Ketonhill? Eller så är jag bara en sådan där vilsen turist här i Cambridge, att jag inte riktigt har fattat var jag är ännu…? Jag är nog faktiskt inte riktigt lika hungrig som igår, trots den sena timmen och inget matintag sedan 17.30-tiden. Mat och mat, förresten. Soppintag.

Jag får nog sova på saken och se om jag luktar lite sämre i morgon kanske. Ja, så får det bli.

Godnatt!