Första månaden avklarad

I lördags firade jag 4 veckor på ren Cambridgekur. Jag firade med tre olika påsar soppa/shakes. Nice. Kul med variation! Not.

Men, men det har gett resultat och jag kan inte säga att jag mår särskilt dåligt på något sätt rent fysiskt, heller. Ketondriften fungerar väl, jag är inte nämnvärt hungrig, dricker mitt vatten och gör det jag ska, mestadels i godan ro. Och i måndags hos Carola, min Cambridgerådgivare stod vågen på -10,4 kilo. Lite mer än snittet/månad, sa hon. Ok, det var väl bra kanske.

Särskilt som jag måste erkänna att 100% ren kur har jag inte kört egentligen, för då är inte en microsmula annat tillåtet. Och jag har ju faktiskt slickat lite på smörpaketet, njutit lite små ostflagor, samt svalt någon enstaka körsbärstomat och oliv. Jag har t.o.m. provsmakat en pyttebit av den timjansgrillade lammrostbiff jag hade glädjen att få tillaga tillsammans med en riktig kock och resten av Gröna Navets lag under Älska M-tävlingen uppe i Luleå, just i lördags.

Men några verkliga avsteg eller egentliga snedsteg har det inte blivit. Inget onyttigt, sött eller kolhydratrikt. Däremot har jag både tillagat och serverat en hel del smarriga rätter åt andra. I söndags bjöd jag t.ex. kära pappa/morfar på tournedos, ugnsrostad potatis, palsternacka och zuccini  indränkt med olja, vitlök och kryddor samt lätt gratinerad med lite västerbottensost överst. Till det en härlig sallad på olika gröna blad, körsbärstomater, gul och röd parika samt chevreost. Och så rött vin förstås. Men jag höll mig från rubbet. Eller var det möjligen då den där körsbärstomaten slank ner?

Nåja, de lilla oortodoxa tilltagen verkar inte ha påpekat vare sig mitt mående, viktminskningen eller magen negativt. Så min egen domare har friat mig på alla punkter och åtalet är nedlagt. Vad Carola må tycka i frågan förblir okänt, då hon aldrig kallats in att vittna. Bra så.

Tjing från Cambridgetåget!

Annika

Annonser

Kostdoktorn besöker Cambridge

Ok. Allvar. Nu är det inte så särskilt roligt, faktiskt. Inte så mycket för att jag lider svältens alla helvetens kval, har onaturliga matnojor eller extremt sötsug, så här efter tre avklarade veckor på Cambridge ren kur. Nej, mer för att jag försöker smälta en viss bok samtidigt. Matrevolutionen – ät dig frisk med riktig mat, av ”kostdoktorn” Andreas Eenfeldt.

Att stålsätta mig mot hunger, mathallucinationer, frusenhet, huvudvärk eller bara helt vanlig längtan efter lite riktig mat, det kan jag klara. Åtminstone för en begränsad tid om syftet känns gott. Men egna tvivel är betydligt jobbigare… Tvivel på om det här är ett bra sätt på sikt, eller om det bara kommer förstöra mina möjligheter till en sund kosthållning längre fram, som passar just min kropp och mitt liv.

Jag har ju redan tidigare tagit till mig mycket av kostråden och argumenten som framkommit i kölvattnet av LCHF-debatten. Och även tidigare själv ätit så under ca ett år, med stort välmående och även viktnedgång som följd. Men av någon anledning tappade jag fokus på det hela under mammas sista halvår i kampen mot sin sjukdom. All praktisk och känslomässig stress puttade tillbaka mig i gamla, invanda mönster och köpvanor. I tidsbristens tecken framstår alltför ofta snabba kolhydrater som lösningen. Särskilt om övriga familjen gärna äter detta. Till en början smyger det sig in i form av alltmer halvfabrikat, smörgåsar och mindre bra charkprodukter, för att så småningom även gå över i fikabröd och godis till helgerna eller sociala tillställningar. Ack, så enkelt och ack så tidigt inlärt och befäst. Men ack, så dumt. Särskilt om man som jag tidigt i livet lärde mig att mat faktiskt är ångestdämpande.

Inte så att jag haft ätstörningar på något uttalat sätt. Om man nu inte vill kalla alla som kan hänfalla åt mer eller mindre omedvetet ”tröstätande” emellanåt, för ätstörda? Egentligen är vi ju kanske det. Även om det inte tar de allra mest sjukliga proportionerna, då man börjar frossa ohämmat i smyg och kanske t.o.m. spyr efteråt. Eller något annat extremt. Men lika fullt, alla som äter av andra anledningar än ren och skär hunger och ett kroppsligt näringsbehov är kanske ätstörda? Kulturella normer och sociala konventioner om hur vi ska förhålla oss till mat är egentligen kanske bara dimråder av normalitet som vi har gått vilse i… Kanske?

Nåja, åter till boken Matrevolutionen. Dess innehåll och vetenskapliga argumentation är inte direkt till min nuvarande diets fördel, om man säger så. Och jag är rädd att övergången till den mat boken förespråkar inte kommer bli helt enkel. I alla fall inte om jag skall göra som rådgivare Carola önskar och proklamerar. Bara en sådan sak som att den fördelning av näring som kuren ligger på, trots svältnivåer, har ett alldeles för högt kolhydratinnehåll egentligen, för att vara bra. Vilket troligen betyder att jag kommer ur ketosen så snart jag trappar upp till vanlig kost igen, eftersom man ska fortsätta äta sopporna parallellt enligt Cambridge-modellen. Suck.

Å andra sidan, undrar jag hur jag skulle må om jag tvärbryter Cambridgeprogrammet och började äta naturligt mat direkt? Min mage är ju för det första antagligen rätt ihopdragen vid det här laget och tarmen troligen lite ”avvand” bearbetning av olika sorters mat. För att inte tala om att gallblåsan knappast har haft något att göra på ett tag… Skulle jag få alla möjliga bekymmer? Skulle kroppen skrika efter den där berömda ”återhämtningen” och leda till omedelbar viktuppgång? Enligt Carola som förespråkar Cambridge och ett förändrat betéende, är det mig det är/varit fel på, och följer man programmet så kan man lära sig hålla vikten. Enligt kostdoktorn är det maten det är fel på, och undviker man socker och stärkelse löser sig resten.

Varför ska något så livsnödvändigt som att äta behöva vara förenat med så många olika tips och råd? Hur kan vi människor vara den enda art som inte tycks veta vad vi bör äta? Och hur ska man som lekman veta vad som blir bäst, när inte ens läkare, professorer och forskare är överens? Och i morgon ska jag på ny träff hos Carola och fatta beslut om jag ska köra vidare med ren kur ett tag till eller inte. Viktnedgången hittills, och att jag tycker jag fixar det hela rätt bra, talar ju för att jag gärna kör på ett tag till. Jag är ju långt från målet. Men de mer långsiktiga målen kanske talar för att jag borde avbryta och lita på den ”långa vägen”…

Suck. Dubbelsuck.

Karaktärstest 1

Dag 5 med bara soppor, shakes och vatten. Eller vänta nu, var det inte idag jag stoppade en liten, stackars, halv cashewnöt i munnen som låg och skräpade, innan jag märkte vad jag gjorde? Ooops! Nu är det nog kört, i morgon står vågen på +5 kilo och den eventuella ketosen är brutalt bruten. Scheisse… Nej, allvarligt talat tror jag inte riktigt det fungerar så. I alla fall inte p.g.a. en halv cashewnöt. En fasligt god cashewnöt dessutom. Precis perfekt saltad och rostad, med så där härligt, alldeles lagom tuggmotstånd och ljuvligt god och mogen i smaken…nej, men vänta lite nu? Stopp! Har jag hunnit skriva att jag fortfarande är hungrig rätt stor del av dagen? Och längtar efter att få tugga på något? Nähä, men det kanske framgick ändå.

Ärligt talat går det väl rätt bra egentligen, än så länge. Så där 15 påsar senare och efter en herrans massa toalettbesök, p.g.a. allt vattendrickande. Men jag är lite besviken över att den utlovade ketosfasen inte känns märkbart annorlunda än de första dagarna. Lite piggare är jag väl kanske och hungern är möjligen lite mindre påtaglig, men något nämnvärt ökat välmående och massa ny energi vet jag inte om jag riktigt upplever. Kanske dröjer det ytterligare någon dag? Eller så är det bara ett marknadsföringsknep för att man ska härda ut. Och sån’t kan jag ju. Ja, härda ut alltså, om jag väl bestämt mig för någonting. Det vet jag att jag kan. Sen om det är det som är att ha karaktär vet jag inte, men någon slags viljestyrka bra att ha just nu, är det i alla fall.

Apropå karaktär. Idag genomgick jag karaktärstest 1, för den här pågående utmaningen. Ett tårtkalas. Min vän Sarahs yngste, fyllde två år. För er som inte visste det, så fungerar det utmärkt att fira med vaniljsmakande shake och några munnar svart kaffe. Jag har testat och överlevt. I morgon ska jag genomgå karaktärstest 2 – hembjudna gäster i huset som ska bjudas på såväl lunch som middag. Det betyder ett par timmar vid spisen, bland förföriska ångor och retfulla livsmedel.

Men jag tänker positivt och är glad åt att åtminstone få äta min soppa i extra trevligt sällskap i morgon… Man får välja vad man fokuserar på här i livet, helt enkelt.

På återhörande!

Ketonfield

Ja, idag är det alltså dag fyra på startkuren, och det sägs att man då ska ha hamnat i ketos, ett milt fettförbränningstillstånd. Det vill säga om man har skött sig bra och inte fuskat. Och väl i ketos ska alltså välmåendet öka igen och energin komma tillbaka. Dessvärre ska visst diverse mystiska odörer kunna uppstå också, inte minst via andedräkten. Fuskat har jag i alla fall sannerligen inte. Jag har minsann hållit mig till mina tre påsar soppa/shakes och en massa liter vatten, så som rekommenderats. Men är jag då i ketos? Jag är lite tveksam, faktiskt…

Kanske sitter jag kvar här i tågvagnen ”skärselden”, för inte har dagen varit så där vidare värst mycket bättre än gårdagen. Vaknade med lätt huvudvärk och har varit rätt hungrig även idag. Och ingen verkar klaga på hur jag luktar heller. Vem trodde väl att man skulle känna lätt besvikelse på grund av en sådan sak? Nej, kanske missade jag avstigningen på perrongen i Ketonfield. Kanske var den inte nog handikappvänlig, och jag får vänta tills vi når Ketonhill? Eller så är jag bara en sådan där vilsen turist här i Cambridge, att jag inte riktigt har fattat var jag är ännu…? Jag är nog faktiskt inte riktigt lika hungrig som igår, trots den sena timmen och inget matintag sedan 17.30-tiden. Mat och mat, förresten. Soppintag.

Jag får nog sova på saken och se om jag luktar lite sämre i morgon kanske. Ja, så får det bli.

Godnatt!

Skärselden

Skärselden. Ja, så kanske man kan kalla dag tre, eftersom den tydligen ska vara den tuffaste i programmet ”ren kur”. Men även den som leder in i den betydligt trivsammare ketosfasen. Väl där ska man visst belönas med både viktnedgång och en härlig energi, och dessutom inte känna samma hunger längre. Låter ju klart lockande får man lov att säga, så här när man lider av lite lätt hjärndimma och en alltmer aggressivt kurrande mage.

Några goda vänner har lovat peppa och stötta, men även kommit med en del råd och varningens fingrar. Allt mottages mycket tacksamt och ödmjukt, ty denna väg äro helt ny för mig. Jag vet ju inte ens själv om den är den rätta. Jag vet bara att stå stilla och stampa (eller snarare gå upp!?), inte känns som något alternativ. Och allt är värt att prova i alla fall en gång, sägs det ju? Någonstans känns det dessutom som om jag kan förtjäna en genväg, för en gångs skull… Duktiga, noggranna Annika behöver en kvick-fix, så det så. Ja, inte så att jag nu tror att det här kommer vara en enklare eller säkrare väg på sikt, men den ger förhoppningsvis ett nytt utgångsläge som känns mer motiverande att jobba vidare med?

Lyckas jag bara återställa och bevara min energi, känns det som att jag äntligen har modet att bygga den framtid jag vill ha. Det är ju så mycket annat som är på rätt väg i livet, trots allt. Jag har äntligen gjort upp med många av mina egna inre hjärnspöken, och är mer beredd än någonsin, både att ta risker och sätta gränser. Det känns som om jag närmar mig min egen inre ”core of potential” allt mer, men att delar av min självbild och framför allt min kropp, liksom släpar efter lite… Svårt att förklara. Hur som helst både vill och behöver jag ha kroppen och hälsan med mig på min resa in i framtiden. Jag har ju så mycket spännande att uträtta.

Men åter till dagens status och tillvaron här i skärselden. Magen låter alltså som en sodastreamer och huvudet är rejält ”durrigt”. Men det är med stolthet jag kan deklarera att jag faktiskt spelade fotboll i alla fall en timme med sonen, även idag. Om än på aningen veka ben. Så jag kan i alla fall konstatera, att antingen gillar helvetet fotboll eller så är skärselden vida överdriven! Nu återstår att se om jag löst rätt biljett och får tillträde till ketosfasen i morgon.

Cambridgetåget meddelar; – Nästa station, Ketonfield. Ankomst enligt beräknat. Samtliga avstigande passagerare vänligen kliv av på perrongen till höger.

Pling! 😉