På topp med kokostoppar…

Jag har nu passerat 1-årsdagen – och därmed halvtid – för mitt projekt ”underbarakilon”.  Alltså mitt försök att en gång för alla få kontroll på vikt och hälsa, innan det är för sent och för svårt. Ja, för svårt i alla fall. Det sägs ju att allt blir så mycket svårare efter 40, och jag är ju redan där…med lite råge. Galet. Hur gick det till, egentligen? Nåja, det är ju naturligt att åldern ökar med åren, men det ska väl inte behöva innebära att även vikten ökar…

Det här blogginlägget borde kanske var en halvtidsutvärdering med tillbakablickar, nulägesbeskrivning och framåtsyftande pepp-talk. Men nope, det ska handla om kokostoppar. Men du som inte varit med mig från början kan ju alltid hoppa till starten på min blogg för att se hur allt började och kanske även läsa om mina tankar när jag tog mig an den så kallade helvetes-veckan. Eller varför inte inspireras av mitt blogginlägg om förr och nu eller dra nytta av mina 10 bästa grundprinciper för god mat och hälsa. Sen kan du återkomma hit och läsa om kokostoppar och andra viktiga saker. 😉

Så här ett år efter att jag drog igång mitt seriösa försök att vända skutan rätt och segla vidare i livet med dumpad barlast, har jag förstås lärt mig ett och annat om mig själv. Ja, det mesta visste jag kanske redan innan, men utan att riktigt ta det på allvar. Ungefär som med blinkersen på bilen. Klart man ska blinka innan man svänger, även på en öde landsväg utan andra bilar i sikte senaste halvtimmen. Men ibland fuskar man ändå och bara vrider på ratten. Toché! Busted! Inte bra. För en dag är kanske den där viktiga ryggmärgsreflexen lite försvagad även när den verkligen hade behövts, och fusket leder till konsekvenser som man verkligen inte hade tänkt sig. BOOM!!! KRASCH!!! BADAAAANG!!!

Och så står man där med sin fjärde kokostopp på väg in i munnen… Och sockerdjävulen viskar förrädiskt i örat – Mums-mums… Mums-mums…ta en till, de är ju så lätta och fluffiga, så betydelselösa! Och vem skulle märka det?

IMG_9104IMG_9098IMG_9100  

Ja, så där kan det också vara i min min hörna av tillvaron, ett år in i mitt lilla projekt. Ingen ko på hal is kanske. Jag menar, vad är väl en kokostopp – eller fyra – att skriva ett blogginlägg om. Inget egentligen.

Anledningen att jag ändå gör det, är för att exponera hur de till synes oskyldiga, och för de flesta helt normala sakerna, kan ställa till det rejält för vissa andra. Och jag vet att det inte beror på bristande karaktär, lättja eller okunskap, utan är en rent biokemisk process. Så med tanke på hur lätt det är att det ena leder till det andra – om man kämpar med sötsug och är känslig för kolhydrater – så vet jag vid det här laget, att jag leker med elden redan när den förta kokostoppen närmar sig läpparna. Jag vet att jag klarar av – åtminstone hittills – att få mig själv på banan igen. Men jag vet även att det egentligen är ytterst sällan det är värt det.

Och tänk dessutom, vad tillvaron vore mycket lättare om det inte fanns hyllrader av ”kokostoppar” överallt när man går och handlar? Samtidigt som man får leta både länge och väl efter många andra bra och nyttiga saker utan tillsatt socker, diverse andra onödiga tillsatser och påhitt eller mystiska ingredienser. Nog är det väl ändå lite bakvänt ordnat i våra livsmedelsbutiker? Nästan lite som om man skulle ha alkohol i hushållskranarna och gömma vattnet och de fräscha och naturliga råvarorna på Systembolaget? Lite överdriven jämförelse kanske, men ibland känns det nästan så. I alla fall i ångestdyningarna efter fyra kokostoppar. Då, när jag desperat försöker hitta något eller någon att skylla på. 😉

Nåja, jag är åter på banan och har dessutom precis påbörjat min första vecka med 5:2-metoden på försök. Får se om den kan bidra med ytterligare hälsovinster. För på topp med kokostoppar lär jag nog aldrig kunna bli. Även om de var förföriskt goda! 🙂

Tjingeling!

Annonser

8 månader senare…

Ja, nu är det drygt 8 månader sedan jag abrupt hoppade av Cambridgetåget och fortsatte knata på med ett par LCHF-dojjor på fötterna istället. Vardagsfokus har hamnat på annat än att hålla liv i bloggen – och kosten. Kanske är det även därför det stundom varit svårare att hålla mig själv på spåret också?

Vikten är fortsatt stabil men går inte neråt, vilket jag fortfarande vill om min ”målvikt” ska nås. Gissar att jag kanske fuskar för ofta med mörk choklad, rödvin eller bara äter lite mer kalorier än jag behöver och gör av med, egentligen? Kan även beror på att jag haft en och annan period då fettdriften tyvärr brutits helt p.g.a. alltför stora avsteg från kosthållningen. Eller så föredrar min kropp helt enkelt bara att vila på den här nivån ett tag för att vänja sig, vad vet jag?

Men lite frustrerad är jag emellanåt. Saknar känslan av att det händer något som jag själv kan ta åt mig äran av. Men det är i alla fall roligt att prova kläder igen – alltid något! Har hittat en ny favorit-online-butik, Bon Prix! Så fåfäng som jag är just nu, har jag nog faktiskt aldrig varit förrut, haha? Jag har till och med fastnat i fiffa-naglarna-träsket! Herregud…? Nåja, skönhet är förgängligt i alla fall i dess mer ytliga form, så man kan ju se det här som sista chansen, kanske, 42 år och allt som man är! 😛

IMG_7282   IMG_7176

IMG_6906   IMG_7121

Hur som helst är det ju lite svårt att veta varför vikten står still, när man inte håller koll, mäter, väger eller beräknar allt hela tiden, eller väljer en modell likt Cambridge som ger ett givet och exakt intag. Men det var ju å andra sidan också själva vitsen med att välja just LCHF. Ja, bortsett från att jag tror på grundprinciperna förstås.

Jag vill ju inte behöva nojja på siffror och matematik, när det handlar om att äta och leva så att jag mår bra. Det håller inte i längden för mig, och gör att fokus hamnar på annat än det jag vill och tycker är meningsfullt. Vilket ju är själva välmåendet och att ha energi för allt jag vill göra och uppleva här i livet. Och dit hör inte att räkna kalorier, väga varje tugga på guldvåg eller leva på pulverpåsar… Men att åka Vasaloppet gör det, så i våras anmälde jag mig till Öppet spår 2014. Oh, shit…? 😉

Vasaloppet

Men helt lätt är det ändå inte det här med LCHF heller, ska jag erkänna. Gamla invanda beteendemönster, personliga akilleshälar och merparten av övriga samhällets konventioner och syn på ”normalitet”, gör att utmaningarna stundom är många – även sedan man som jag bestämt sig. Inte blir det lättare heller av att ha ett barn i huset som inte gillar mycket av det jag vill tillaga och önskar att även han skulle äta. För att inte tala om hur svårt det blir när skola och fritids förser barnen med snabba kolhydrater och hälsovådligt margarin – även om jag själv skulle orka och lyckas hålla borta onödiga kolhydrater, för mycket socker och de värsta hälsoriskerna… Frågan är bara vad jag ska göra åt det!

Så inspirationen är väl kanske inte helt på topp. Status quo, ger liksom inte heller samma kick eller uppmuntran. Även om jag förstås inser att i förlängningen är det ju precis det allt handlar om – paradoxalt, va? Nåja. Jag får vara lite snäll mot mig själv och inse att våren åter har varit tuff och fylld av oväntade utmaningar och stress på jobbet, så jag har gjort det bra som inte lagt på mig 10 kilo eller mer igen. Det hade ju varit fullt realistiskt om jag återgått till min gamla vanliga kosthållning under samma förutsättningar. Och tappade kilon har en tendens att var extra snabba när det gäller att fastna på nytt  – det är så man kan tro det finns ett fettminne eller en fettmagnet i kroppen. Och i och för sig gör det ju det på sätt och vis…

Som tur var har ju även även min hjärna ett minne, vilket fungerar rätt bra som motvikt! 😛

Tjing!

Utmaningarna hopar sig…

Okej. Två och en halv vecka har nu gått sedan jag tvärt bröt den ”rena kuren” a la Cambridge och hoppade över på naturlig kost enligt LCHF-modellen. Det har varit lite upp och lite ner. Lite halleluja och lite light-ångest. Lite plus och lite minus. Ja, ungefär som jag väntat mig alltså! Det hela började dock i alla fall mycket lindrigare än jag befarat, med tanke på mitt tvära byte av näringskälla. Något jag redan skrivit om i mitt senaste blogginlägg för en vecka sedan…

Rent fysiskt har jag väl klarat mig lindrigt undan, även om jag nog tror att en del av den här veckans huvudvärk, energisvängningar och igår faktiskt någon oväntad form av magknip, eventuellt kan bero på den snabba kostomläggningen. Eller så var det bara ovanligt mycket som krävde fokus på jobbet samt lite ojämnt matintag? Hur som helst, i mina försök att å ena sidan lita på min egen kropps hungersignaler och att maten innehåller det som behövs –  och därmed våga låta bli att räkna och väga eller ”nojja” över gram, kalorier och näringsinnehåll – och å andra sidan se till att det inte rinner iväg i överdrivet ätande bara för att riktig mat nu är tillåten, så har väl tyvärr en viss mental ångest slagit till emellanåt… Och vid några tillfällen faktiskt även ett rejät ”sug”, trots att jag försöker vara försiktig med kolhydrater (dock ej någon fakir-variant a la extrem LCHF).

Ja, igår blev det faktiskt till och med ett rejält första magplask efter att jag, antagligen alltför hungrig när jag handlade, föll för lite mandlar överdragna med mörk choklad…

– Aj, aj, aj. Inte bra, sa sötsuget genast!

– Oj, oj, oj, verkligen inte bra, replikerade humöret och slog upp dörrarna till alla möjliga hjärnspöken på vid gavel!

Så igår kväll, som en blixt från klarblå himmel, smög de första negativa tankarna och känslorna på månader in bakvägen. Det var ett nyttigt uppvaknande om hur enormt mycket som styrs av vad man stoppar i sig… Så för att inte kasta ved på brasan och börja tycka synd om – eller slå på – mig själv som inte hade ”bättre karaktär än att falla dit så snabbt igen”, så drog jag istället idag på mig joggingskorna och gav mig ut på första springturen på nästan ett år! Det har ju tyvärr hindrats av en besvärlig hälsporre, under en längre tid.

Höstsolen och den klarar, friska luften samt känslan av lätt blodsmak i munnen samtidigt som både ben och puls ändå svarade bra, var faktiskt en befriande kombination! Så idag känner jag kände mig åter lätt och hoppfull, och lägger ingen energi på att gräma mig över den oväntade (eller?) reaktionen efter lite för många – men mycket goda – chokladdoppade mandlar. Och inte för en sekund har jag längtat efter att få byta ut prasslet under mina skosulor mot Cambridgetågets ljudvissla… 😉

Prassel, prassel!
Annika

Vecka två

Jag har varit på turistbesök i Cambridge en vecka nu. Idag börjar alltså vecka två på ren kur. Vilka intryck har jag med mig så långt? Finns här några nämnvärda sevärdheter, några mörka gränder att undvika eller kanske några spännande uteställen och lata playor? Några 5-stjärniga restauranger kan vi ju snabbt utesluta i alla fall. Hit åker man ju inte direkt för att uppleva en kulinarisk resa.

Ska jag summera den första veckan på ren kur, kan jag väl konstatera att det gått enligt förväntan. Jag hade höga förväntningar på att det skulle gå bra. Jag hade ju bestämt mig och då brukar det bli så. I alla fall tills jag glömmer bort att jag bestämt mig och tror att saker går av sig själv…hmpf. Nåja, den utmaningen har jag inte nått ännu, även om jag är förvissad om att de kommer även denna gång. Big time. Nej, den första veckan har mer handlat om att stå ut med några dagars trötthet, lite huvudvärk och att komma ihåg att dricka vatten. Just nu, så här i inledningen av andra veckan mår jag precis som utlovat faktiskt rätt bra! Har bra med energi, ser att vågen pekar stadigt nedåt och känner mig fortsatt positiv och beslutsam.

Det här är bara en grej som rör mig, och därför ska det inte heller få förstöra eller hindra andra, eller familjen som helhet, från ett vanligt liv. Är därför väldigt stolt över mig själv som utan problem klarat av att både laga och bjuda på middag två dagar i rad, för att få åtnjuta goda vänners och släktingars trevliga sällskap. I går såg det ut så här när jag stod och förberedde en trerätters middag med en italieninspirerad huvudrätt bestående av mozzarellagratinerad fläskytterfilé med grillad paprika, cashewnötter, vitlök och basilika, serverat med en krispig sallad med lite chevré i och ett lite lättare bag-in-box-rödvin till, Cape Original, Shiraz/Cabarnet Sauvignon (givetvis organic). Gästerna sa att maten var jättegod, i alla fall… 🙂

Det enda orosmoln jag egentligen har just nu, är den där gnagande tanken på att jag i grund och botten har en syn på god kosthållning som jag tror kommer gå lite stick i stäv med min reseguide Carola. Jag tror att hon är lite för ”fettskrämd”, även om hon i alla fall verkade se överätandet av kolhydrater som den stora boven, vilket åtminstone stämmer med min egen uppfattning. Men hon menade att LCHF framför allt passar män med tresiffrig vikt som kan tänka sig att avstå frukt och grönt resten av sitt liv. Typ. Något som få kvinnor vill eller klarar, och därför fungerar det sällan i längden för dem. Varpå hon menade att ISO-dieten nog är det jag borde sikta mot, samt att äta något varannan timme och lära mig Cambridges tallriksmodell. Så min oro är väl, att jag när kuren väl är slut kommer styras in på en extremt fettsnålkost, till fördel för protein och fibrer. Är ju inte så säker på att det är det som är bäst för mig.

Jag lär nog få anledning att koppla på lite alternativ rådgivning här framöver för jämförandets skull, och för att hitta en övergång till naturlig mat som passar mig och det jag tror på i längden. Men det är fruktansvärt svårt att veta vad man som lekman ska tro om alla kostråd och olika teorier, som florerar idag. Även om man som jag, försöker sätta sig in i vetenskapen bakom, genom att läsa forskningsartiklar, jämföra olika skolors retorik och argument så fördomsfritt som möjligt etc. Läkarkåren och den medicinska expertisen i sig, är ju uppenbarligen också ganska splittrad. I alla fall bakom ridåerna av de råd de åläggs att ge utåt…

Men summa summarum, vecka ett i Cambridge har varit tillräckligt bra för att jag nu ska kasta mig in i vecka två. Och på måndag ska jag träffa Carola på nytt, och då får vi se vad hon säger.

Vi hörs! 🙂

Karaktärstest 1

Dag 5 med bara soppor, shakes och vatten. Eller vänta nu, var det inte idag jag stoppade en liten, stackars, halv cashewnöt i munnen som låg och skräpade, innan jag märkte vad jag gjorde? Ooops! Nu är det nog kört, i morgon står vågen på +5 kilo och den eventuella ketosen är brutalt bruten. Scheisse… Nej, allvarligt talat tror jag inte riktigt det fungerar så. I alla fall inte p.g.a. en halv cashewnöt. En fasligt god cashewnöt dessutom. Precis perfekt saltad och rostad, med så där härligt, alldeles lagom tuggmotstånd och ljuvligt god och mogen i smaken…nej, men vänta lite nu? Stopp! Har jag hunnit skriva att jag fortfarande är hungrig rätt stor del av dagen? Och längtar efter att få tugga på något? Nähä, men det kanske framgick ändå.

Ärligt talat går det väl rätt bra egentligen, än så länge. Så där 15 påsar senare och efter en herrans massa toalettbesök, p.g.a. allt vattendrickande. Men jag är lite besviken över att den utlovade ketosfasen inte känns märkbart annorlunda än de första dagarna. Lite piggare är jag väl kanske och hungern är möjligen lite mindre påtaglig, men något nämnvärt ökat välmående och massa ny energi vet jag inte om jag riktigt upplever. Kanske dröjer det ytterligare någon dag? Eller så är det bara ett marknadsföringsknep för att man ska härda ut. Och sån’t kan jag ju. Ja, härda ut alltså, om jag väl bestämt mig för någonting. Det vet jag att jag kan. Sen om det är det som är att ha karaktär vet jag inte, men någon slags viljestyrka bra att ha just nu, är det i alla fall.

Apropå karaktär. Idag genomgick jag karaktärstest 1, för den här pågående utmaningen. Ett tårtkalas. Min vän Sarahs yngste, fyllde två år. För er som inte visste det, så fungerar det utmärkt att fira med vaniljsmakande shake och några munnar svart kaffe. Jag har testat och överlevt. I morgon ska jag genomgå karaktärstest 2 – hembjudna gäster i huset som ska bjudas på såväl lunch som middag. Det betyder ett par timmar vid spisen, bland förföriska ångor och retfulla livsmedel.

Men jag tänker positivt och är glad åt att åtminstone få äta min soppa i extra trevligt sällskap i morgon… Man får välja vad man fokuserar på här i livet, helt enkelt.

På återhörande!