En hållbar och hälsosam formula!

Jag är den förste att försvara allas vår mänskliga rätt att både tycka och tro vad vi vill. Jag står också ofta upp för devisen att ”sanningen” i mångt och mycket är en subjektiv konstruktion, snarare än en objektiv absolut realitet. Detta trots mitt eget vetenskapligt skolade och kritiska tänkande. Så du som läser detta behöver inte känna dig ifrågasatt, om du har en annan uppfattning. Det här är bara min story, mina erfarenheter och mina tillfälliga slutsatser. Och inte minst mitt liv och mitt försök att göra något bra av det rent hälsomässigt. Jag vill inte sitta här med massa ursäkter eller bara stoppa huvudet i sanden. Not my kind of style, liksom.

struts

Jag vill t.ex. orka och kunna vara ute på många fisketurer med min son även i framtiden, tillbringa många år med min älskade make eller varför inte bara få njuta av sköna skidturer, inramade endast av mina egna tankar och naturen. Och jag vill faktiskt även kunna klä mig lite festligt ibland utan att behöva söka på varuhusens tältavdelning – där det ofta är svårt att hitta särskilt mycket fint att välja mellan… Och allt detta utan en ständig kamp som rasar i kropp och knopp.

IMG_9365

IMG_8892

IMG_5577

IMG_7282

Cambridgetågets höghastighets (läs svältkost) och (kropps-)miljövidriga framfart, har därför för länge sedan bytts ut mot ett par mer sunda och slitstarka LCHF-dojjor. Sådana där som man faktiskt kan gå i princip hur länge man vill utan att få skavsår. Dessutom samtidigt som man både hinner njuta av utsikt, frisk luft, (mat-)upplevelser längs vägen och får en starkare och friskar kropp för varje kilometer. Ja, det är vad jag tror och känner i alla fall. Sen kan det ju ändå hända att jag faller död ner i morgon, p.g.a. ett oväntat stup längs vägen? Nåja, inget jag kan gå och tänka på hela dagarna. En dag ska jag dö – men alla andra tänker jag leva!

De senaste månaderna har jag nog befunnit mig lite i ett alplandskap, sprängfyllt av höga ibland hisnande berg och djupa grönskande dalar, de flesta vackra och värda att bestiga, men en del tunga och påfrestande att gå uppför. En del dalgångar har sett lockande ut uppifrån men visat sig ha mycket lite av värde att erbjuda väl där, och då är förstås nästa uppförsbacke extra jobbig. Vikten har pendlat upp och ner +/- 3 kg och kosthållningen har emellanåt halkat över min egen toleransnivå av kolhydrater. En nivå som jag fortfarande håller på att försöka lära mig känna av och förhålla mig till. Eftersom jag inte ägnar tid åt att föra vare sig matdagbok eller väga och räkna kalorier/näringsinnehåll när jag äter, är det så klart inte alltid helt lätt. Men när jag gått över min egen gräns är det åtminstone alltför tydligt. Häxan surtant hälsar på.

IMG_7510

Och tankar som att det där höghastighetståget i Cambridgeland kanske inte var så dumt ändå, kan till exempel dyka upp. Låt vara att jag var instängd i en trång, unken kupé, inte kände mig fullt ut delaktig i livet där utanför och upplevde att tågets resplan egentligen styrde var jag hamnade, istället för vart jag själv ville… Men det var ju på sitt sätt ändå enkelt. Ja, det är sådant sockersuget och den ständiga kampen mot ohälsosam vikt och brist på rätt sorts energi i kroppen, kan leda till. Allt blir liksom förtvivlat svart-vitt och det är lätt att tro att det enda val man till slut har för att hålla vikt och hälsa i styr, är att göra om livet till en tråkigt, svart-vit stumfilm. Eller som Carola på S-H-E rekommenderade, ”att bli mer grå”…mer lagom i allt. Men det går ju inte om man som jag älskar färger och nog även är rätt färgstark själv? Verkligen ingen snygg skådespelare i svart-vitt, liksom. Och att agera stum ligger nog inte heller riktigt för mig…? 😛

Tur då att inget av detta är något jag upplever, så länge jag inte kliver över den gräns där sockersuget börjar dribbla med min hjärnkemi och mina hormoner!  Skönt att veta att jag har massor av möjligheter att fritt unna mig, komponera fantastisk, varierande och god mat, göra tillfälliga avsteg när jag finner det värt det eller helt enkelt bara välja att äta när hungern säger till – men i övrigt inte alls tänka på mat och ändå kunna hålla vikten, bevara energin samt känna allmänt ökat välmående.  Bara jag i tillräcklig grad håller borta det som gör att insulinet triggas igång och sockerdjävulen börjar lägga sig i det hela… Håller mig till det som är både gott och bra för mig.

IMG_4476

IMG_3581

IMG_4376Jag och sambon håller förresten just nu på att testa hur vi reagerar på den kraftigt uppmärksammade 5:2-dieten, som ett komplement. Jag befinner mig visserligen på en hyfsat stadig platå viktmässigt och känner mig absolut tillfreds, men vet att det inte skulle skada med ytterligare 8-10 kg viktnedgång. Förutsatt att det är just fettet som ryker och inte muskler, förstås. Jag är alltså inom definitionen ”hälsosam vikt”, men tror att min individuella idealvikt är något lägre egentligen. Och nu när jag äntligen börjat begripa vad som varit fel sett till hur just jag fungerar, så känns det ju plötsligt inte orealistiskt att se sig själv där. Inget måste, men något peppande att sträva mot, liksom. Ja, vi får väl se. Hur som helst känns 5:2 väldigt enkelt och faktiskt även ”skönt” i kroppen, så långt. Och både jag och sambon har sett en förändring redan efter tredje veckan på ett par kilon.

Jag avslutar här med en länk till Kostdoktorns senaste inlägg som jag tyckte var så himla bra summerat. Han har för övrigt lånat delar av det från vetenskapsjournalisten Ann Fernholms blogg, som också är läsvärd enligt mig.

Hej så länge, nu knatar jag vidare mot mitt måldatum 2014-12-31 – kommentera gärna om du har något att säga eller fråga! 🙂

kram
Annika

Annonser

Helvetes-veckan

Idag började det som min Cambridge-rådgivare Carola kallade ”helvetes-veckan”, i samband med mitt första besök hos henne igår. Bra införsäljningsknep, där…! Nåja, jag gissar att retoriken är att de som inte redan här avskräcks helt, troligen förväntar sig något så fruktansvärt att verkligheten sedan ter sig relativt hanterbar? Ja, det återstår väl att se. En vecka med bara massa vatten och tre små ynka portionspåsar med soppor och shakes dagligen, ska i alla fall tydligen göra susen och kickstarta fettförbränningen. Om man överlever.

Den här första dagen har väl inte varit särskilt dramatisk, även om jag nu så här framåt kvällen sitter och summerar det hela med en kraftigt kurrande mage. Så istället för att fördjupa mig i dagsformen tänker jag tillbaka på sådant som rådgivaren tog upp igår. Det var på många sätt ett intressant möte. Och jag gillar intressanta möten, även om de många gånger är både utmanande och jobbiga för min egen världsuppfattning eller självbild.

För det första fick jag höra att jag var extremt stressad, ja, en av de mest stressade medlemmar hon haft för inskrivning faktiskt. Bulls-eye. Ingen nyhet. Även om intrycket kanske förstärktes för dagen av att jag var extremt beslutsam att få komma igång nu när jag väl bestämt mig, och därför hade laddat rejält mentalt. Dessutom ville jag inte vänta en enda dag med inskrivningen, eftersom det skulle förhindra familjen att åka ut till lugnet i huset på landet. Men ändå, bulls-eye. Hon försökte nog mildra omdömet lite med att säga att det oftast inbegrep just dödsfall eller liknande kriser, när man utstrålade sådan stress som jag. Sen pratade hon om att jag, liksom hon själv och många med oss, var sådana där svart-vita personer som behöver bli mer grå. Okej? Kan man få satsa på färgstark, månne? Med svart-vit menade hon att man antingen är jätte-strikt och jätte-duktig, eller helt hämningslös och utan hejd. Men det vi behöver lära oss är att vara stabila, där mitt emellan. Mer grå, helt enkelt. Jaha. Nice.

För att bli mer grå skulle jag se på mig själv som en stol eller pall, med fyra ben. Varje ben representerar ett område jag behöver bevaka, och inget ben får tillåtas bli kortare än något annat. Balans med andra ord. Här är jag helt och fullt med. De fyra benen är inte särskilt förvånande mat, sömn, motion och stress. Om jag så bara slarvar det minsta med ett av benen faller hela pallen omkull. Jo, man tackar, säg nå’t jag inte vet. Jag har nog prövat att vara både pinnved och rutschkana emellanåt de senaste åren. Inget man sitter särskilt stadigt eller gärna på, någon längre tid. Vid det här laget tänker jag medan rådgivaren pratar, att det är tur man är akrobat i livets cirkus. Jag menar, med tanke på hur min egen pall stundom sett ut? Att rumpan blir bred om man missköter sin pall, är väl rätt tur på sitt sätt, kanske. Jag menar, med tanke på att man väl bör landa mjukare med lite naturlig air-bag där bak?

Förutom invigningstalet om svart-vita människor och haltande pallar, så förklarade rådgivar-Carola även att jag var en buffé-människa. Jasså? Ja, jo, det låter väl gott? Med det menade hon att jag gillade buffér och mycket-av-allt-tillställningar. Och att det är lätt att falla in i frosseri när tillfälle bjuds, vare sig det rör sig om fester, middagsbjudningar eller mysiga hemmakvällar. Inte sällan med de ”vita”, striktare perioderna som försök till kompensation, därefter. Hrm…host…hmpf. Eh, jo. Home-run. Tydligen ska jag sträva efter att bli en gourmet-människa istället. Måste man välja, tänker jag?

Så med ovanstående insikter ringande i öronen åkte jag hem igår för att ladda inför den här dagen. Den första dagen på ”helvetes-veckan”. Och just i skrivande stund ter sig kanske inte helvetet alltför ogästvänligt. Men nog vore det trevligt med en liten välkomst-buffé, åtminstone… Gärna med en efterrätt som den här, som jag bjöds på i samband med ledardagar nyligen. 😉

Tjing!