På topp med kokostoppar…

Jag har nu passerat 1-årsdagen – och därmed halvtid – för mitt projekt ”underbarakilon”.  Alltså mitt försök att en gång för alla få kontroll på vikt och hälsa, innan det är för sent och för svårt. Ja, för svårt i alla fall. Det sägs ju att allt blir så mycket svårare efter 40, och jag är ju redan där…med lite råge. Galet. Hur gick det till, egentligen? Nåja, det är ju naturligt att åldern ökar med åren, men det ska väl inte behöva innebära att även vikten ökar…

Det här blogginlägget borde kanske var en halvtidsutvärdering med tillbakablickar, nulägesbeskrivning och framåtsyftande pepp-talk. Men nope, det ska handla om kokostoppar. Men du som inte varit med mig från början kan ju alltid hoppa till starten på min blogg för att se hur allt började och kanske även läsa om mina tankar när jag tog mig an den så kallade helvetes-veckan. Eller varför inte inspireras av mitt blogginlägg om förr och nu eller dra nytta av mina 10 bästa grundprinciper för god mat och hälsa. Sen kan du återkomma hit och läsa om kokostoppar och andra viktiga saker. 😉

Så här ett år efter att jag drog igång mitt seriösa försök att vända skutan rätt och segla vidare i livet med dumpad barlast, har jag förstås lärt mig ett och annat om mig själv. Ja, det mesta visste jag kanske redan innan, men utan att riktigt ta det på allvar. Ungefär som med blinkersen på bilen. Klart man ska blinka innan man svänger, även på en öde landsväg utan andra bilar i sikte senaste halvtimmen. Men ibland fuskar man ändå och bara vrider på ratten. Toché! Busted! Inte bra. För en dag är kanske den där viktiga ryggmärgsreflexen lite försvagad även när den verkligen hade behövts, och fusket leder till konsekvenser som man verkligen inte hade tänkt sig. BOOM!!! KRASCH!!! BADAAAANG!!!

Och så står man där med sin fjärde kokostopp på väg in i munnen… Och sockerdjävulen viskar förrädiskt i örat – Mums-mums… Mums-mums…ta en till, de är ju så lätta och fluffiga, så betydelselösa! Och vem skulle märka det?

IMG_9104IMG_9098IMG_9100  

Ja, så där kan det också vara i min min hörna av tillvaron, ett år in i mitt lilla projekt. Ingen ko på hal is kanske. Jag menar, vad är väl en kokostopp – eller fyra – att skriva ett blogginlägg om. Inget egentligen.

Anledningen att jag ändå gör det, är för att exponera hur de till synes oskyldiga, och för de flesta helt normala sakerna, kan ställa till det rejält för vissa andra. Och jag vet att det inte beror på bristande karaktär, lättja eller okunskap, utan är en rent biokemisk process. Så med tanke på hur lätt det är att det ena leder till det andra – om man kämpar med sötsug och är känslig för kolhydrater – så vet jag vid det här laget, att jag leker med elden redan när den förta kokostoppen närmar sig läpparna. Jag vet att jag klarar av – åtminstone hittills – att få mig själv på banan igen. Men jag vet även att det egentligen är ytterst sällan det är värt det.

Och tänk dessutom, vad tillvaron vore mycket lättare om det inte fanns hyllrader av ”kokostoppar” överallt när man går och handlar? Samtidigt som man får leta både länge och väl efter många andra bra och nyttiga saker utan tillsatt socker, diverse andra onödiga tillsatser och påhitt eller mystiska ingredienser. Nog är det väl ändå lite bakvänt ordnat i våra livsmedelsbutiker? Nästan lite som om man skulle ha alkohol i hushållskranarna och gömma vattnet och de fräscha och naturliga råvarorna på Systembolaget? Lite överdriven jämförelse kanske, men ibland känns det nästan så. I alla fall i ångestdyningarna efter fyra kokostoppar. Då, när jag desperat försöker hitta något eller någon att skylla på. 😉

Nåja, jag är åter på banan och har dessutom precis påbörjat min första vecka med 5:2-metoden på försök. Får se om den kan bidra med ytterligare hälsovinster. För på topp med kokostoppar lär jag nog aldrig kunna bli. Även om de var förföriskt goda! 🙂

Tjingeling!

Annonser

Utmaningarna hopar sig…

Okej. Två och en halv vecka har nu gått sedan jag tvärt bröt den ”rena kuren” a la Cambridge och hoppade över på naturlig kost enligt LCHF-modellen. Det har varit lite upp och lite ner. Lite halleluja och lite light-ångest. Lite plus och lite minus. Ja, ungefär som jag väntat mig alltså! Det hela började dock i alla fall mycket lindrigare än jag befarat, med tanke på mitt tvära byte av näringskälla. Något jag redan skrivit om i mitt senaste blogginlägg för en vecka sedan…

Rent fysiskt har jag väl klarat mig lindrigt undan, även om jag nog tror att en del av den här veckans huvudvärk, energisvängningar och igår faktiskt någon oväntad form av magknip, eventuellt kan bero på den snabba kostomläggningen. Eller så var det bara ovanligt mycket som krävde fokus på jobbet samt lite ojämnt matintag? Hur som helst, i mina försök att å ena sidan lita på min egen kropps hungersignaler och att maten innehåller det som behövs –  och därmed våga låta bli att räkna och väga eller ”nojja” över gram, kalorier och näringsinnehåll – och å andra sidan se till att det inte rinner iväg i överdrivet ätande bara för att riktig mat nu är tillåten, så har väl tyvärr en viss mental ångest slagit till emellanåt… Och vid några tillfällen faktiskt även ett rejät ”sug”, trots att jag försöker vara försiktig med kolhydrater (dock ej någon fakir-variant a la extrem LCHF).

Ja, igår blev det faktiskt till och med ett rejält första magplask efter att jag, antagligen alltför hungrig när jag handlade, föll för lite mandlar överdragna med mörk choklad…

– Aj, aj, aj. Inte bra, sa sötsuget genast!

– Oj, oj, oj, verkligen inte bra, replikerade humöret och slog upp dörrarna till alla möjliga hjärnspöken på vid gavel!

Så igår kväll, som en blixt från klarblå himmel, smög de första negativa tankarna och känslorna på månader in bakvägen. Det var ett nyttigt uppvaknande om hur enormt mycket som styrs av vad man stoppar i sig… Så för att inte kasta ved på brasan och börja tycka synd om – eller slå på – mig själv som inte hade ”bättre karaktär än att falla dit så snabbt igen”, så drog jag istället idag på mig joggingskorna och gav mig ut på första springturen på nästan ett år! Det har ju tyvärr hindrats av en besvärlig hälsporre, under en längre tid.

Höstsolen och den klarar, friska luften samt känslan av lätt blodsmak i munnen samtidigt som både ben och puls ändå svarade bra, var faktiskt en befriande kombination! Så idag känner jag kände mig åter lätt och hoppfull, och lägger ingen energi på att gräma mig över den oväntade (eller?) reaktionen efter lite för många – men mycket goda – chokladdoppade mandlar. Och inte för en sekund har jag längtat efter att få byta ut prasslet under mina skosulor mot Cambridgetågets ljudvissla… 😉

Prassel, prassel!
Annika