En dyster perrong

Okej. Så här är det. Tåget har gått. Utan mig.

Jag står här på perrongen och undrar vad som hände och när nästa tåg kommer. Nästa tåg på min viktresa. Åh, vad jag önskar att denna station åtminstone hade varit en trevlig, vacker, intressant och livsbejakande hållplats. Och inte en grå, trist, regnig, kall och dyster betongmiljö full av självförakt, energilöshet och missmod. Men här sitter jag tyngd av alldeles för mycket packning som jag inte har någon nytta av. Igen.

Just nu låter jag bara uppgivet regnet strila ner över min trötta kropp och göra kläderna till åtsmitande kalla och osmickrande ormskinn, medan jag tittar mig omkring på den nästan tomma perrongen. Alla andra tycks glatt ha rest vidare, med tydliga resplaner och mål i sikte. Men jag stannar här och väntar. Väntar på en strimma sol från himlen som kan ge mig ny, värmande energi och lust att resa vidare. Väntar på ett tåg med rätt destination. Ett resmål att tro på och se fram emot. Just nu ser jag bara grå, trist, regnvåt betong och suddiga skyltar.

Jag orkar inte boka om min biljett. Vet inte vart jag vill och har faktiskt tappat reslusten helt. Allt känns blött, kallt, ogästvänligt och oinspirerat. Det enda jag har kvar är min uppriktighet. Om den kommer ta mig någonstans återstår att se. Jag ska börja med att försöka fälla upp mitt paraply i alla fall och se om det hjälper. För så här orkar jag inte ha det länge till.

regn_nalle1

*fjuff fjuff*

Annika

 

Annonser

På topp med kokostoppar…

Jag har nu passerat 1-årsdagen – och därmed halvtid – för mitt projekt ”underbarakilon”.  Alltså mitt försök att en gång för alla få kontroll på vikt och hälsa, innan det är för sent och för svårt. Ja, för svårt i alla fall. Det sägs ju att allt blir så mycket svårare efter 40, och jag är ju redan där…med lite råge. Galet. Hur gick det till, egentligen? Nåja, det är ju naturligt att åldern ökar med åren, men det ska väl inte behöva innebära att även vikten ökar…

Det här blogginlägget borde kanske var en halvtidsutvärdering med tillbakablickar, nulägesbeskrivning och framåtsyftande pepp-talk. Men nope, det ska handla om kokostoppar. Men du som inte varit med mig från början kan ju alltid hoppa till starten på min blogg för att se hur allt började och kanske även läsa om mina tankar när jag tog mig an den så kallade helvetes-veckan. Eller varför inte inspireras av mitt blogginlägg om förr och nu eller dra nytta av mina 10 bästa grundprinciper för god mat och hälsa. Sen kan du återkomma hit och läsa om kokostoppar och andra viktiga saker. 😉

Så här ett år efter att jag drog igång mitt seriösa försök att vända skutan rätt och segla vidare i livet med dumpad barlast, har jag förstås lärt mig ett och annat om mig själv. Ja, det mesta visste jag kanske redan innan, men utan att riktigt ta det på allvar. Ungefär som med blinkersen på bilen. Klart man ska blinka innan man svänger, även på en öde landsväg utan andra bilar i sikte senaste halvtimmen. Men ibland fuskar man ändå och bara vrider på ratten. Toché! Busted! Inte bra. För en dag är kanske den där viktiga ryggmärgsreflexen lite försvagad även när den verkligen hade behövts, och fusket leder till konsekvenser som man verkligen inte hade tänkt sig. BOOM!!! KRASCH!!! BADAAAANG!!!

Och så står man där med sin fjärde kokostopp på väg in i munnen… Och sockerdjävulen viskar förrädiskt i örat – Mums-mums… Mums-mums…ta en till, de är ju så lätta och fluffiga, så betydelselösa! Och vem skulle märka det?

IMG_9104IMG_9098IMG_9100  

Ja, så där kan det också vara i min min hörna av tillvaron, ett år in i mitt lilla projekt. Ingen ko på hal is kanske. Jag menar, vad är väl en kokostopp – eller fyra – att skriva ett blogginlägg om. Inget egentligen.

Anledningen att jag ändå gör det, är för att exponera hur de till synes oskyldiga, och för de flesta helt normala sakerna, kan ställa till det rejält för vissa andra. Och jag vet att det inte beror på bristande karaktär, lättja eller okunskap, utan är en rent biokemisk process. Så med tanke på hur lätt det är att det ena leder till det andra – om man kämpar med sötsug och är känslig för kolhydrater – så vet jag vid det här laget, att jag leker med elden redan när den förta kokostoppen närmar sig läpparna. Jag vet att jag klarar av – åtminstone hittills – att få mig själv på banan igen. Men jag vet även att det egentligen är ytterst sällan det är värt det.

Och tänk dessutom, vad tillvaron vore mycket lättare om det inte fanns hyllrader av ”kokostoppar” överallt när man går och handlar? Samtidigt som man får leta både länge och väl efter många andra bra och nyttiga saker utan tillsatt socker, diverse andra onödiga tillsatser och påhitt eller mystiska ingredienser. Nog är det väl ändå lite bakvänt ordnat i våra livsmedelsbutiker? Nästan lite som om man skulle ha alkohol i hushållskranarna och gömma vattnet och de fräscha och naturliga råvarorna på Systembolaget? Lite överdriven jämförelse kanske, men ibland känns det nästan så. I alla fall i ångestdyningarna efter fyra kokostoppar. Då, när jag desperat försöker hitta något eller någon att skylla på. 😉

Nåja, jag är åter på banan och har dessutom precis påbörjat min första vecka med 5:2-metoden på försök. Får se om den kan bidra med ytterligare hälsovinster. För på topp med kokostoppar lär jag nog aldrig kunna bli. Även om de var förföriskt goda! 🙂

Tjingeling!

Offerrocken ryker

Nu är jag i slutet på tredje veckan av ren kur här i Cambridge. Enligt Carola, min Cambridgerådgivare, skulle vecka tre kunna vara en jobbig vecka då det är först nu man verkligen drabbas av saknad och längtan efter riktig mat, något att tugga på, egna populära favoritsmaker etc. Alltså sådant som ost, smör, vin, mörk choklad, oliver, grillat kött, lax, körbärstomater, röd lök, jordgubbar… Klarar man även denna vecka påstår hon att eventuellt fortsatta veckor blir en ”walk in the park”. Ok, ska försöka smälta tanken på fler veckor alltså? Tja, just nu känns det fullt möjligt, faktiskt.

Noterade -7,2 kg vid andra återbesöket i måndags och det var visst lite bättre än snittet. Jag gillar att vara lite bättre än snittet. I alla fall, i det här sammanhanget. Annars är det inte så viktigt. Eller ja, mindre viktigt än tidigare i livet i alla fall. Jag är tyvärr en sådan som en stor del av livet har haft alltför lätt för att jämföra mig och mina resultat med andras. Rätt dumt, egentligen. Rent av destruktivt, många gånger. Men just nu är jag oerhört tacksam om jag kan få fortsätta vara just lite bättre än snittet. Jag behöver det. Det ger mig hopp om att snart få återvända till ett mer normalt förhållande till det dagliga matintaget och den mer långsiktiga omställningen till ett mer balanserat leverne. Ett som går i takt med min kropps behov.

Jag ser fram emot den dagen jag kan titta tillbaka på det här och säga;

– Tänk att jag gjorde det och att det blev så bra! Vilken tur att jag kastade av mig offerrocken och bejakade mitt eget bästa jag, även kroppsligt.

Själsligt, mentalt och känslomässigt är naturligtvis fantastiskt bra att växa och ta ansvar, bara det, men jag är ju holistiskt lagd och ser till helheten. Och då är kroppen en lika viktig faktor i livet att ta ansvar över.

Mot framtiden!