På topp med kokostoppar…

Jag har nu passerat 1-årsdagen – och därmed halvtid – för mitt projekt ”underbarakilon”.  Alltså mitt försök att en gång för alla få kontroll på vikt och hälsa, innan det är för sent och för svårt. Ja, för svårt i alla fall. Det sägs ju att allt blir så mycket svårare efter 40, och jag är ju redan där…med lite råge. Galet. Hur gick det till, egentligen? Nåja, det är ju naturligt att åldern ökar med åren, men det ska väl inte behöva innebära att även vikten ökar…

Det här blogginlägget borde kanske var en halvtidsutvärdering med tillbakablickar, nulägesbeskrivning och framåtsyftande pepp-talk. Men nope, det ska handla om kokostoppar. Men du som inte varit med mig från början kan ju alltid hoppa till starten på min blogg för att se hur allt började och kanske även läsa om mina tankar när jag tog mig an den så kallade helvetes-veckan. Eller varför inte inspireras av mitt blogginlägg om förr och nu eller dra nytta av mina 10 bästa grundprinciper för god mat och hälsa. Sen kan du återkomma hit och läsa om kokostoppar och andra viktiga saker. 😉

Så här ett år efter att jag drog igång mitt seriösa försök att vända skutan rätt och segla vidare i livet med dumpad barlast, har jag förstås lärt mig ett och annat om mig själv. Ja, det mesta visste jag kanske redan innan, men utan att riktigt ta det på allvar. Ungefär som med blinkersen på bilen. Klart man ska blinka innan man svänger, även på en öde landsväg utan andra bilar i sikte senaste halvtimmen. Men ibland fuskar man ändå och bara vrider på ratten. Toché! Busted! Inte bra. För en dag är kanske den där viktiga ryggmärgsreflexen lite försvagad även när den verkligen hade behövts, och fusket leder till konsekvenser som man verkligen inte hade tänkt sig. BOOM!!! KRASCH!!! BADAAAANG!!!

Och så står man där med sin fjärde kokostopp på väg in i munnen… Och sockerdjävulen viskar förrädiskt i örat – Mums-mums… Mums-mums…ta en till, de är ju så lätta och fluffiga, så betydelselösa! Och vem skulle märka det?

IMG_9104IMG_9098IMG_9100  

Ja, så där kan det också vara i min min hörna av tillvaron, ett år in i mitt lilla projekt. Ingen ko på hal is kanske. Jag menar, vad är väl en kokostopp – eller fyra – att skriva ett blogginlägg om. Inget egentligen.

Anledningen att jag ändå gör det, är för att exponera hur de till synes oskyldiga, och för de flesta helt normala sakerna, kan ställa till det rejält för vissa andra. Och jag vet att det inte beror på bristande karaktär, lättja eller okunskap, utan är en rent biokemisk process. Så med tanke på hur lätt det är att det ena leder till det andra – om man kämpar med sötsug och är känslig för kolhydrater – så vet jag vid det här laget, att jag leker med elden redan när den förta kokostoppen närmar sig läpparna. Jag vet att jag klarar av – åtminstone hittills – att få mig själv på banan igen. Men jag vet även att det egentligen är ytterst sällan det är värt det.

Och tänk dessutom, vad tillvaron vore mycket lättare om det inte fanns hyllrader av ”kokostoppar” överallt när man går och handlar? Samtidigt som man får leta både länge och väl efter många andra bra och nyttiga saker utan tillsatt socker, diverse andra onödiga tillsatser och påhitt eller mystiska ingredienser. Nog är det väl ändå lite bakvänt ordnat i våra livsmedelsbutiker? Nästan lite som om man skulle ha alkohol i hushållskranarna och gömma vattnet och de fräscha och naturliga råvarorna på Systembolaget? Lite överdriven jämförelse kanske, men ibland känns det nästan så. I alla fall i ångestdyningarna efter fyra kokostoppar. Då, när jag desperat försöker hitta något eller någon att skylla på. 😉

Nåja, jag är åter på banan och har dessutom precis påbörjat min första vecka med 5:2-metoden på försök. Får se om den kan bidra med ytterligare hälsovinster. För på topp med kokostoppar lär jag nog aldrig kunna bli. Även om de var förföriskt goda! 🙂

Tjingeling!

Annonser

Mina 10 bästa grundprinciper för god mat och hälsa

Jag vill gärna undvika diskussioner om rätt och fel när det gäller mat och hälsa. Inte för att jag saknar åsikter, för det gör jag sällan, men för att det här är ett väldigt känsligt och svårt område att ge sig in i. Parametrarna som styr är så oändligt många och orsak och verkan svåra att med säkerhet slå fast. Inte ens det forskande etablissemanget är ju särskilt överens, om vi ska vara ärliga. Och framgångssagor tycks det finnas inom alla läger. Vill man kan man med andra ord hitta stöd för i princip vilken kosthållning som helst!

Jag anser att var och en måste få hitta sin egen väg. Även om den är korkad. Även om den är dömd att misslyckas. Även om den är ett undantag eller ett lyckokast. Vi får helt enkelt leva med både våra egna framgångar och misslyckanden här i livet, oavsett vilken väg vi väljer att gå. Jag har valt LCHF. Om verkligheten och min kropp och mitt mående på sikt skulle säga att det var ett dumt val får jag göra ett nytt och annat, den dagen. Just nu får jag precis den respons och det mående som jag såååå länge har behövt men inte uppnått, trots otaliga försök. Och det är lätt. Bäst av allt är att det är så LÄTT, folks! Ja, i alla fall för mig då. Just nu.

Jag följer mina egna 10 enkla grundprinciper.

1. Dricker regelbundet vatten under dagen, gärna med citron/lime samt lite salt i

2. Undviker mjöl och alla spannmålsprodukter helt

3. Undviker socker (omöjligt att undvika helt då det finns i det mesta)

4. Minimalt intag av ris och potatis samt övriga rotsaker (enstaka undantag görs)

5. Undviker att dricka mjölk samt alla lätta mejeriprodukter (gärna feta dock som grädde, creme fraiche, rysk yoghurt, ostar mm!)

6. Undviker frukt (anser det vara ”godis” som mest triggar blodsockret och saknar det faktiskt inte)

7. Bannlyser margarin, sötningsmedel, smakförstärkare, modifierad stärkelse och onödiga tillsatser av allehanda slag (här får rimligheten råda, vissa handlar faktiskt om matsäkerhet!)

8. Undviker i största möjliga mån halvfabrikat med oidentifierbara ingredienser

9. Börjar varje morgon med ett glas ekologisk vetegräs från Basbalans samt tar dagligt kosttillskott i form av D-vitamin, magnesium och zink

10. Äter när och så mycket jag vill i övrigt – men ser till att NJUTA av varje tugga!

Så med dessa grundregler väl förankrad inombords äter jag mig enkelt nöjd och glad varje dag – och massa god och fräsch mat dessutom! Äter protein ungefär som förr, med omväxlande kött, fisk, skaldjur, fågel, quorn, svamp och inte minst ägg – som ju är ett fantastiskt baslivsmedel enligt mig! Äter rätt sällan rött kött ska erkännas, utan hellre fläsk eller lamm, men det beror nog mest på mina smakpreferenser. Fisk flera gånger i veckan, då jag älskar fisk! Och fågel i form av kyckling eller kalkon är vanligt förekommande. Quorn är ett trevlig vegetariskt alternativ ibland också, både istället för köttfärs och som filér eller grytbitar. Till detta generöst med sallad och ovanjordgrönsaker i alla färger och former samt alltid generöst med något fett tillbehör i form av någon god smakrik röra, sås, dressing eller liknande. Men alltså inget kolhydrat- eller stärkelserikt tillbehör i övrigt på tallriken, och ingen macka bredvid. Och så långt det går väljer jag säsongsbetonade, ekologiska och närproducerade råvaror.

Vill jag ha något extra gott eller lyxa till det lite njuter jag t.ex. av färska, osötade bärefterrätter (fr.a. hallon) med grädde eller rysk yoghurt till, mörk choklad (minst 70%), rött vin och någon enstaka gång en skiva Finn Crisp att lägga brieosten på. Men ärligt talat, har jag ju inte ens det där suget efter ”något gott” kvar längre! Jag njuter däremot enormt av många rena smaker och naturliga kryddor som jag förut aldrig ens la märke till, p.g.a bedövade och förstörda smaklökar av allt sockerätande.

Här kommer lite samlade vardagsbilder från ”restaurang Annika”!

Mums på er, allihopa! 🙂

IMG_4376 IMG_4476 IMG_4844 IMG_2242 IMG_3714 IMG_2245 IMG_3093 IMG_3484

IMG_5349

Om att lära sig gå i ett par LCHF-dojjor

Oooops!? Två månader sedan jag skrev något sist om min skumpiga Cambridge-resa… Eller vad man nu ska kalla det när man avslutat kuren och övergått till att sträva efter att äta en LCHF-kost istället? Men har jag föresatt mig att blogga om detta i 24 månader, ska jag göra det också. Oavsett hur det går med själva projektet…så, skärpning!

Så, hur går det då? Så här snart tre månader efter att jag hoppade av Cambridge-tåget och satte på LCHF-dojjorna, för att lära mig gå på egen hand igen (helst utan att vare sig vricka fötterna eller gå vilse på nytt, förstås)? Jodå, man tackar som frågar, det går väl ömsom upp och ömsom ner. Både bokstavligt och bildligt.

Inga jättekatastrofer har väl skett på viktfronten, men det har verkligen inte fortsatt neråt heller. Vilket jag fortfarande har som mål – åtminstone 5-8 kg till… Jag ligger stadigt och pendlar 1-2,5 kg över lägstanoteringen när jag klev av kuren, och är tacksam att det inte är värre efter jul- och nyårshelgen, då vissa…hrm…host, host…”medvetet oplanerade avsteg” gjordes från lågkolhydratkosten. Om man säger så. Inget hejdlöst frosseri, eller totalt övergivande av den, men lite mindre strikt och ett och annat kalkylerat avsteg. T.ex. för att få åtnjuta syster Malins fantastiska karelska piroger under julhelgen.

Det enda LCHF-lika med karelska piroger, är väl att de doppas i en smör-mjölkblandning innan de gräddas, samt sedan ätes med mängder av smält smör… Tänk att något om ser så oansenligt ut kan vara så ljuvligt gott! Det smakar dessutom barndom för mig – MUMS!

IMG_4218

Så, på själv viktfronten är det rent siffermässigt hyfsat stabilt, vilket förstås är positivt i sig. Men det är ju trots allt bara siffror, och det jag verkligen vill åt är ju välmåendet och en hållbar livsstil som inte innebär alltför mycket kamp i vardagen. Och där är ju ju inte än. Nej. Just det. Här kämpas det på alldeles frenetiskt och varje dag är fylld av utmaningar för att inte halka dit igen och tänka ”ja, men det är väl inte så farligt” eller ”jag kan vara mer noggrann i morgon igen” eller ”bara det här lilla gör väl ingen skillnad” etc etc… Men jag vet att det är precis vad det gör!

Det är det där ”lilla” som får mig ur balans och sätter igång det där ”stora”. Kaoset. Sockerdjävulen. Missmodet. Hopplösheten. Nu skiter jag i det här och tröstäter ihjäl mig… Fy, fan vad gott! Ett överviktigt svullo-lik är ju inte mer död än ett pinnsmalt och tanigt skelett, eller för den delen ett likstelt muskelknippe? Ursäkta mina groteska metaforer men, ja, ni förstår. Eller det kanske inte just Du gör, och då är det bara att gratulera – du har dragit i livets lyckohjul och vunnit! Grattis! Eller så har du alltid levt 100% helt perfekt, alltid hälsosamt, utan tillfälligt osunda vanor med djupdyk i smörgåsar, snabbmat, godis och kakor. Inte heller någonsin satt dig själv i stressiga, pressade situationer eller drabbats av tillfälliga, känslomässiga svackor… För har du gjort det eller drabbats av något av allt detta och ändå har koll på vikten, så måste det ju finnas någon annan mer grundläggande skillnad – eller? Nåja. It is what it is. Jag måste lika fullt ta ansvar för mitt, oavsett orsak och bakgrund.

Så, summa summarum, snart lika långt efter jag avslutade min Cambridgekur som den pågick, så är väl läget instabilt stabilt kan man säga. Jag väntar just nu på att få hämta ut mina nya, fina längdskidor av märket rossignol och funderar på om jag ska våga sätta upp ett mål för mig själv. Det vore roligt att anmäla sig till en mindre delsträcka av årets 7-milalopp. 1,5 mil vore väl inte helt omöjligt även om man är ringrostig och ur form just idag? Hur illa skulle det kunna gå? Hm, tål att tänkas på. 😉

längdskidorSwisch, så länge!

Annika

Avslutad kur

För en dryg vecka sedan och efter 12 långa veckor, bröt jag så till sist den rena Cambridge-kuren jag satte mig själv på i somras. En kur som jag även lyckats hålla mig till, inte i 3 dagar eller 3 veckor utan i 3 MÅNADER alltså, med hjälp av disciplin, fokus, beslutsamhet och faktiskt även ett stort mått av hopp, glädje och tillit! Kanske inte så mycket glädje just över att försaka känslan av normal mat och varierade smakupplevelser, i och för sig. Inte heller glädje över att känna att jag behövde en sådan drastisk åtgärd, som dessutom t.o.m. i mina egna ögon egentligen är lite ”sjuk” och osund.

Nej, det handlar mer om en glädje över att ha ett liv att leva, trots allt jobbigt som hänt under några år! Samt en känsla av genuint hopp och en djup tillit till mina egna möjligheter att faktiskt påverka mitt liv till det bättre – även rent fysiskt och viktmässigt. Särskilt nu när jag äntligen lärt mig värna mina egna gränser och behov, utan att behöva ge avkall på vem jag är i andra avseenden. En del av mina egenskaper, som att jag är ambitiös, omtänksam, generös, kreativ och ständigt nyfiken till exempel, har ibland satt mig i situationer som i förlängningen inte varit enbart av goda. Inte p.g.a. egenskaperna förstås, men i kombination med bristen på det där andra nödvändiga som balanserar det hela. Det där med att ta sig själv på så mycket allvar att man även värnar sina egna behov och gränser, alltså. Ni förstår säkert?

Jag skulle dock aldrig påstå att Cambridge var ett särskilt hälsosamt val, egentligen. Ja, kanske var det på sätt och vis faktiskt ett lite desperat försök att få en snabb nystart. En nystart som på ett tydligt sätt tog avstånd från min egen ”tycka-synd-om-mig-själv-rustning”, i form av stressframkallad övervikt? Eller kanske var det ett väl genomtänkt beslut som helt enkelt sa att nu är det nog, nu förtjänar jag något bättre – och det snabbt? Nu förtjänar jag att sätta mig själv i första rummet ett tag! Även om det innebär på ytan en tillsynes ganska sträng tillvaro… Jag är kanske lite otålig av mig ibland. 🙂

Det spelar faktiskt ingen roll. Nu är den fasen över och jag kan börja vårda resultatet och värna en långsiktigt mer hälsosam och balanserad tillvaro – i såväl knopp som kropp! Och för den som är nyfiken på hur det varit att bryta den rena kuren och introducera riktigt mat på tallriken igen, kan jag här ge en liten redogörelse för min första vecka…

Cambridge-rådgivare Carola på S-H-E kan ju naturligtvis inte göra annat än rekommendera det upptrappningsprogram som hon säljer rådgivning kring, och produkter kopplat till. All respekt för det. Särskilt som hon även visat stor respekt för mig, att som vuxen människa självklart få göra mina egna val och dra mina egna slutsatser utan överdrivna pekpinnar. Så ingen skugga ska falla på henne!

Men…eftersom jag inte vill fastna i ”kostersättningsträsket”, varken fysiskt eller mentalt, så ville jag inte ha någon kombinerad upptrappning som ska balanseras med fortsatt intag av barer och shakes. Jag accepterar att en s.k. ren kur ibland kan vara ett ”bra” sätt att gå ner i vikt – liksom vilken annan kur som helst som skär ner tillräckligt på energiinnehållet, utan att göra avkall på dagsdosen av viktiga näringsämnen i övrigt – men jag är lika fast övertygad om att är man ute efter ett långsiktigt hållbart ätande har dessa produkter inget att tillföra i sammanhanget. Mer än pengar till industrin. Hellre äter jag så här, min första middag efter kuren serverad på en liten assiette!

Så jag nyttjade min goda vän Cecilia Cederlund, licencierad kostrådgivare inom LCHF/paleo, för att få lite råd och tillräckligt med mod att direkt hoppa över till en mer naturlig och sund kosthållning. Inledningsvis med ganska strikt kolhydrattolerans och ett försiktigt prövande av olika livsmedel inom gruppen kött, fisk, bra fetter, mejerivaror, frön och nötter samt ovanjordsgrönsaker i de mängder som mättar utan att överäta. Små portioner på liten tallrik, mellanmål om hungern återkommer innan nästa tillfälle och fortsatt generöst med vatten – gärna med lite citron och salt i. Inga förbud eller nojjor, utan lyssna på kroppen om den behöver/vill ha mer eller om magen tycker det går för fort fram.

Så hur har det gått? Har gallan reagerat, magen lackat ur eller sockerdjävulen och sötsuget gripit tag i mig igen, när nu den stränga skärpan gått förlorad? Nope. Inget av det har inträffat ännu! Istället har jag återfått mina varma händer, kunnat glädjas åt att både laga och njuta av mat tillsammans med andra (förutom av sällskapet som jag alltid njutit av!) samt upplevt en skön energi i kroppen. Dessutom har ytterligare ett kilo lämnat min kropp trots övergången till mat.

Det har förvisso bara gått en dryg vecka ännu och jag är fortfarande helt inställd på att det är NU det verkliga jobbet börjar. Det är nu jag måste se till att hålla mina inre vakter vakna, när det gäller stress, sömn och mental balans i tillvaron. För det är ju då även mathållningen går överstyr, de enkla lösningarna med halvfabrikat, tröst- och belöning med onyttiga alternativ på kvällar och helger etc. riskerar att inträda. Jag har fortfarande siktet inställt på sommaren 2014, när det gäller en utvärdering av hur det här egentligen har gått!

Så för den som är intresserad eller vill följa med ända till dess och kanske låta sig peppas på sin egen resa, är det bara att hänga kvar!

Pling!

Cambridge runt på 80 dagar

För den beläste är det nog tydligt att jag leker lite med den gode Jules Vernes gamla klassiker ”Jorden runt på 80 dagar”. Jag undrar vad han skulle ha tyckt om Cambridge, förresten? På sätt och vis är det ju faktiskt även ett delvis surrealistiskt äventyr att ha utsatt sig för denna viktresa? Idag är det i alla fall faktiskt precis vad det är, 80 hela, verkliga, men obegripliga, dagar på ren Cambridgekur. Tre påsar soppor eller shakes per dag och till det 3-4 liter vatten.

Det låter helt sjukt. Kanske är det helt sjukt? Nåja, ibland är det kanske bättre att vara lite sjuk i huvudet, än att på sikt bli mycket sjuk i kroppen..? Hur som helst är dessa 80 dagar redan historia, så det går inte att ändra nu. Historia är dessutom ca. 22 kilo. Eller om man vill, drygt 73 st små Bregottpaket á 300 gram. Hur tusan har jag orkat gå runt och kånka på dem? Känns ju inte som om man skulle orka särskilt länge om de låg i matkassarna på väg hem från Coop …

Förvisso finns det dessvärre ett uttryck som lyder ”historien upprepar sig”, som jag är lite oroad över. Och just därför har jag också min 24-månadersplan klar för mig. Det sägs nämligen att det är just vad det tar, för att få både kropp, knopp och vanor att landa efter en större viktförändring. Och snart har jag alltså tänkt att nästa fas ska ta sin början. Den då jag ska lära mig gå som normalviktig, 42-årig kvinna mitt i karriären och livet. Sist jag var normalviktig såg mitt liv rätt annorlunda ut och det sätt jag kunde äta på då, är nog inte riiiiiiktigt vad som fungerar nu. Typ. Alltså måste jag börja gå-träna. Hitta balansen i min kropp utifrån den verklighet som är här och nu. Den verklighet som existerar post-graviditet och småbarnsårens stress, post-fotbollsträningar, aktivt hästliv och ungdomens förlåtande ämnesomsättning för inbitna godisråttor och fikanördar.

Nej, nu gäller det att anpassa mig till min ålder och hur mitt liv ser ut idag, om jag skall förbli normalviktig. Och i det sammanhanget är jag fullkomlig nybörjare. För så illa är det, faktiskt, det är jag den första att erkänna. Eller ja, egentligen är jag kanske bland de sista om jag ska vara ärlig…men bättre sent än aldrig gäller väl även för tidigare självbedragerskor?

Men hur tusan ska jag äta egentligen, då? Vad, när, hur mycket, hur ofta och i vilka kombinationer? Vad tål jag att göra och vad är bäst att undvika om jag ska stabilisera vikten, och därmed förhoppningsvis även den långsiktiga hälsan, så inte dessa 80 dagar varit förgäves? Ja, allt det här har jag tänkt att min nästa fas ska reda ut.

Så nu ska jag börja lägga en plan med stöd av min fantastiska coachkollega, tillika licensierad kostrådgivare i naturligt mat, Cecilia Cederlund. Hon om någon borde kunna både vägleda mig i en sund och hållbar kosthållning, och dessutom ge mig coachande stöd på vägen mot mina egna mål. Ibland har man bara för tur att vara omgiven av precis det man behöver i livet.

Om man bara är öppen för det. 🙂

Tjing!

Idag blev allt en enda soppa…

Ja, eller två om jag ska vara helt ärlig.

Men den tredje uteblev p.g.a. att mitt minne svek mig i morse när jag gav mig av till Strömbäcks Folkhögskola, för den andra av två Ledardagar. Just det, jag glömde helt enkelt att ta med min Cambridge-lunch. Ooops!?

Vad skulle jag då göra? Att vänta till kl. 14 när jag kunde räkna med att vara hemma igen kändes inte lockande efter en frukost på si så där 140 kcal vid 07.00. Nej, det fick bli att göra en snabbvisit i de Normalas land igen… Så jag åt helt enkelt lite vanlig mat, med tonvikt på sådant jag skulle satsat på om jag var klar med kuren. Alltså inga kolhydrater, utan bara lite kyckling, grönsaker, smör och någon slags quinoaröra med fetaost och soltorkade tomater. Portionen jag tog var extremt liten, men smakade förstås ljuvligt.

Magen verkar inte ha misstyckt än så länge och det har inte heller varit några problem att äta min Cambridge-middag som vanligt, eller avstå från annat resten av dagen. Eller jo, jag tog en liten bit Wästgöta Kloster till kaffet nu på kvällen. Så i morgon har jag väl gått upp alla kilon igen! 😉

Nä, ärligt talat känns det rätt bra att inte vara alltför ortodox trots att jag valt att följa ”ren kur”. Jag tror min kropp behöver minnas hur det är med riktig mat. Inte minst lite fett då och då, så gallan inte tar semester helt och hållet. Och hittills verkar jag ju ha haft god effekt av kuren ändå. Trots små avsteg ibland. Låt vara att dagens avvikelse var både oplanerad och lite större än tidigare.

Så dagen bjöd på lite ljuvligt retande av mina utsvultna smaklökar. Men inte nog med det! När maken kom hem hade han en kärleksfull överraskning med sig, dessutom. Tio röda rosor. Bara en så’n sak?

Tro, hopp och kärlek från Cambridgetåget!

Annika

Första månaden avklarad

I lördags firade jag 4 veckor på ren Cambridgekur. Jag firade med tre olika påsar soppa/shakes. Nice. Kul med variation! Not.

Men, men det har gett resultat och jag kan inte säga att jag mår särskilt dåligt på något sätt rent fysiskt, heller. Ketondriften fungerar väl, jag är inte nämnvärt hungrig, dricker mitt vatten och gör det jag ska, mestadels i godan ro. Och i måndags hos Carola, min Cambridgerådgivare stod vågen på -10,4 kilo. Lite mer än snittet/månad, sa hon. Ok, det var väl bra kanske.

Särskilt som jag måste erkänna att 100% ren kur har jag inte kört egentligen, för då är inte en microsmula annat tillåtet. Och jag har ju faktiskt slickat lite på smörpaketet, njutit lite små ostflagor, samt svalt någon enstaka körsbärstomat och oliv. Jag har t.o.m. provsmakat en pyttebit av den timjansgrillade lammrostbiff jag hade glädjen att få tillaga tillsammans med en riktig kock och resten av Gröna Navets lag under Älska M-tävlingen uppe i Luleå, just i lördags.

Men några verkliga avsteg eller egentliga snedsteg har det inte blivit. Inget onyttigt, sött eller kolhydratrikt. Däremot har jag både tillagat och serverat en hel del smarriga rätter åt andra. I söndags bjöd jag t.ex. kära pappa/morfar på tournedos, ugnsrostad potatis, palsternacka och zuccini  indränkt med olja, vitlök och kryddor samt lätt gratinerad med lite västerbottensost överst. Till det en härlig sallad på olika gröna blad, körsbärstomater, gul och röd parika samt chevreost. Och så rött vin förstås. Men jag höll mig från rubbet. Eller var det möjligen då den där körsbärstomaten slank ner?

Nåja, de lilla oortodoxa tilltagen verkar inte ha påpekat vare sig mitt mående, viktminskningen eller magen negativt. Så min egen domare har friat mig på alla punkter och åtalet är nedlagt. Vad Carola må tycka i frågan förblir okänt, då hon aldrig kallats in att vittna. Bra så.

Tjing från Cambridgetåget!

Annika

En bra dag i Cambridge

Idag har varit en stabil och bra dag, hela dagen, på alla sätt och vis. Energi och humör har varit jämt och bra hela dagen och hungern helt uthärdlig. Ja, egentligen inte märkvärdig alls, faktiskt. Så bland många andra saker har jag passat på att jobba lite med de ”hemuppgifter” jag fått av min Cambridgerådgivare. Det kanske kan vara intressant även för någon annan att ta del av. Eller inte.

En av uppgifterna var att reflektera över vad som orsakat min övervikt? Var det okynnesätning, för stora portioner, för lite motion? Ja, helt säkert alltihop. Så. Då var den övningen klar. Check. Det här går ju bra!

Vi hörs!

Vecka två

Jag har varit på turistbesök i Cambridge en vecka nu. Idag börjar alltså vecka två på ren kur. Vilka intryck har jag med mig så långt? Finns här några nämnvärda sevärdheter, några mörka gränder att undvika eller kanske några spännande uteställen och lata playor? Några 5-stjärniga restauranger kan vi ju snabbt utesluta i alla fall. Hit åker man ju inte direkt för att uppleva en kulinarisk resa.

Ska jag summera den första veckan på ren kur, kan jag väl konstatera att det gått enligt förväntan. Jag hade höga förväntningar på att det skulle gå bra. Jag hade ju bestämt mig och då brukar det bli så. I alla fall tills jag glömmer bort att jag bestämt mig och tror att saker går av sig själv…hmpf. Nåja, den utmaningen har jag inte nått ännu, även om jag är förvissad om att de kommer även denna gång. Big time. Nej, den första veckan har mer handlat om att stå ut med några dagars trötthet, lite huvudvärk och att komma ihåg att dricka vatten. Just nu, så här i inledningen av andra veckan mår jag precis som utlovat faktiskt rätt bra! Har bra med energi, ser att vågen pekar stadigt nedåt och känner mig fortsatt positiv och beslutsam.

Det här är bara en grej som rör mig, och därför ska det inte heller få förstöra eller hindra andra, eller familjen som helhet, från ett vanligt liv. Är därför väldigt stolt över mig själv som utan problem klarat av att både laga och bjuda på middag två dagar i rad, för att få åtnjuta goda vänners och släktingars trevliga sällskap. I går såg det ut så här när jag stod och förberedde en trerätters middag med en italieninspirerad huvudrätt bestående av mozzarellagratinerad fläskytterfilé med grillad paprika, cashewnötter, vitlök och basilika, serverat med en krispig sallad med lite chevré i och ett lite lättare bag-in-box-rödvin till, Cape Original, Shiraz/Cabarnet Sauvignon (givetvis organic). Gästerna sa att maten var jättegod, i alla fall… 🙂

Det enda orosmoln jag egentligen har just nu, är den där gnagande tanken på att jag i grund och botten har en syn på god kosthållning som jag tror kommer gå lite stick i stäv med min reseguide Carola. Jag tror att hon är lite för ”fettskrämd”, även om hon i alla fall verkade se överätandet av kolhydrater som den stora boven, vilket åtminstone stämmer med min egen uppfattning. Men hon menade att LCHF framför allt passar män med tresiffrig vikt som kan tänka sig att avstå frukt och grönt resten av sitt liv. Typ. Något som få kvinnor vill eller klarar, och därför fungerar det sällan i längden för dem. Varpå hon menade att ISO-dieten nog är det jag borde sikta mot, samt att äta något varannan timme och lära mig Cambridges tallriksmodell. Så min oro är väl, att jag när kuren väl är slut kommer styras in på en extremt fettsnålkost, till fördel för protein och fibrer. Är ju inte så säker på att det är det som är bäst för mig.

Jag lär nog få anledning att koppla på lite alternativ rådgivning här framöver för jämförandets skull, och för att hitta en övergång till naturlig mat som passar mig och det jag tror på i längden. Men det är fruktansvärt svårt att veta vad man som lekman ska tro om alla kostråd och olika teorier, som florerar idag. Även om man som jag, försöker sätta sig in i vetenskapen bakom, genom att läsa forskningsartiklar, jämföra olika skolors retorik och argument så fördomsfritt som möjligt etc. Läkarkåren och den medicinska expertisen i sig, är ju uppenbarligen också ganska splittrad. I alla fall bakom ridåerna av de råd de åläggs att ge utåt…

Men summa summarum, vecka ett i Cambridge har varit tillräckligt bra för att jag nu ska kasta mig in i vecka två. Och på måndag ska jag träffa Carola på nytt, och då får vi se vad hon säger.

Vi hörs! 🙂

Karaktärstest 1

Dag 5 med bara soppor, shakes och vatten. Eller vänta nu, var det inte idag jag stoppade en liten, stackars, halv cashewnöt i munnen som låg och skräpade, innan jag märkte vad jag gjorde? Ooops! Nu är det nog kört, i morgon står vågen på +5 kilo och den eventuella ketosen är brutalt bruten. Scheisse… Nej, allvarligt talat tror jag inte riktigt det fungerar så. I alla fall inte p.g.a. en halv cashewnöt. En fasligt god cashewnöt dessutom. Precis perfekt saltad och rostad, med så där härligt, alldeles lagom tuggmotstånd och ljuvligt god och mogen i smaken…nej, men vänta lite nu? Stopp! Har jag hunnit skriva att jag fortfarande är hungrig rätt stor del av dagen? Och längtar efter att få tugga på något? Nähä, men det kanske framgick ändå.

Ärligt talat går det väl rätt bra egentligen, än så länge. Så där 15 påsar senare och efter en herrans massa toalettbesök, p.g.a. allt vattendrickande. Men jag är lite besviken över att den utlovade ketosfasen inte känns märkbart annorlunda än de första dagarna. Lite piggare är jag väl kanske och hungern är möjligen lite mindre påtaglig, men något nämnvärt ökat välmående och massa ny energi vet jag inte om jag riktigt upplever. Kanske dröjer det ytterligare någon dag? Eller så är det bara ett marknadsföringsknep för att man ska härda ut. Och sån’t kan jag ju. Ja, härda ut alltså, om jag väl bestämt mig för någonting. Det vet jag att jag kan. Sen om det är det som är att ha karaktär vet jag inte, men någon slags viljestyrka bra att ha just nu, är det i alla fall.

Apropå karaktär. Idag genomgick jag karaktärstest 1, för den här pågående utmaningen. Ett tårtkalas. Min vän Sarahs yngste, fyllde två år. För er som inte visste det, så fungerar det utmärkt att fira med vaniljsmakande shake och några munnar svart kaffe. Jag har testat och överlevt. I morgon ska jag genomgå karaktärstest 2 – hembjudna gäster i huset som ska bjudas på såväl lunch som middag. Det betyder ett par timmar vid spisen, bland förföriska ångor och retfulla livsmedel.

Men jag tänker positivt och är glad åt att åtminstone få äta min soppa i extra trevligt sällskap i morgon… Man får välja vad man fokuserar på här i livet, helt enkelt.

På återhörande!