En dyster perrong

Okej. Så här är det. Tåget har gått. Utan mig.

Jag står här på perrongen och undrar vad som hände och när nästa tåg kommer. Nästa tåg på min viktresa. Åh, vad jag önskar att denna station åtminstone hade varit en trevlig, vacker, intressant och livsbejakande hållplats. Och inte en grå, trist, regnig, kall och dyster betongmiljö full av självförakt, energilöshet och missmod. Men här sitter jag tyngd av alldeles för mycket packning som jag inte har någon nytta av. Igen.

Just nu låter jag bara uppgivet regnet strila ner över min trötta kropp och göra kläderna till åtsmitande kalla och osmickrande ormskinn, medan jag tittar mig omkring på den nästan tomma perrongen. Alla andra tycks glatt ha rest vidare, med tydliga resplaner och mål i sikte. Men jag stannar här och väntar. Väntar på en strimma sol från himlen som kan ge mig ny, värmande energi och lust att resa vidare. Väntar på ett tåg med rätt destination. Ett resmål att tro på och se fram emot. Just nu ser jag bara grå, trist, regnvåt betong och suddiga skyltar.

Jag orkar inte boka om min biljett. Vet inte vart jag vill och har faktiskt tappat reslusten helt. Allt känns blött, kallt, ogästvänligt och oinspirerat. Det enda jag har kvar är min uppriktighet. Om den kommer ta mig någonstans återstår att se. Jag ska börja med att försöka fälla upp mitt paraply i alla fall och se om det hjälper. För så här orkar jag inte ha det länge till.

regn_nalle1

*fjuff fjuff*

Annika

 

Annonser