Hur kan jag inte älska min kropp?

Innan du eventuellt läser detta skall en varning utfärdas. Inlägget kan vara färgat av såväl försvarsinställning, visst självbedrägeri som sarkasm. Det är inte säkert. Men risken finns. Det kan dock även vara helt uppriktigt, ärligt och oförvanskat. Eller lite av alltihopa? Så du läser på egen risk – capiché!? (Dagens powerface! 🙂 )

jag3

Om du läste mitt förra inlägg för några dagar sedan skrivet efter ett drygt års uppehåll i viktbloggandet – eller det viktiga bloggandet? – så vet du att jag är allt annat än framgångsrik och stolt över mig själv just nu. Tyvärr åter snarare alltför framtung och självkritisk. Och det trots att jag i framgångens rus så lätt och ledigt lovade mig själv att aldrig mer skulle vågen få krypa upp mot tresiffrigt igen. Eller garderoben innehålla fler tält än kläder. Å nej, den vägen var för evigt lämnad bakom mig och nu skulle jag ju åter med lätt fot – inte lätt på foten alltså – studsade glatt fram på andra trivsammare stigar. Nästan som när jag var ung och allmänt självupptagen…istället för bara allmänt självupptagen. Typ.

Nåja. Som flicka/kvinna skolades jag tidigt i livet in i en osund självmedvetenhet fixerad som läskpapper kring kroppen och alla dess möjliga skavanker och avvikelser från idealet. Så ingen ska komma här och säga att självupptagenheten är självpåtagen. Nej, den är faktiskt påtagligt ovilligt mottagen. För att inte säga rent ut sagt tidigt påtvingad genom brutal socialisation. Och ungefär lika obekväm som en sådan där hemstickad kofta från farmor, som vissa mammor tycker man ska gå till skolan i för att visa sin tacksamhet och goda fostran. Gärna när det är dags för skolfoto till exempel.

Självupptagenheten blir hur som helst ett måste för att man som kvinna ska kunna tygla sin kropp och hålla den inom ramarna. Inte låta den ge sig ut på egen hand för långt. Framför allt inte utanför midjemått, BMI eller byststorlekar som är accepterade. Såvida nu inte det senare är av silikon förstås. Silikon är alltid ett försvarbart skäl för diverse kroppsdelar att sticka ut långt över normala gränser, vare sig det är läppar eller ”boobs”. Bilringar, gäddhäng och dubbelhakor däremot göre sig icke besvär utanför grindarna, utan skall alltid hållas väl instängda och gömda så allmänheten slipper mötas av dem. Eller ta hänsyn till dem.

Uppvuxen på 70-talet kan man ju tycka att jag borde ha sluppit den sortens kroppsfixering och kroppssnojja som många av dagens unga drabbas av med fruktansvärda konsekvenser som följd. Ätstörningar, ångest, operationer både invändigt och utvändigt och en ständig jakt på det perfekta duckfejset eller en ultimat, lagom naturligt avslappnad träningsposé i tajta kläder att lägga upp på Facebook eller Instagram. Herregud, på den tiden jag växte upp lappade ju mammorna de utsvängda manchesterjeansen med stora olikfärgade fyrkanter över knäna, stickade oönskade tröjor av restgarn och de blommiga eller långrandiga pojkskjortorna hade kragar stora som rabarberblad. Ingen kunde väl ens skönja hur kropparna var skapta under dessa kreationer? För att inte tala om hur 80-talets axelvaddar, jätteörhängen och pudelfrisyrer effektivt flyttade fokus från resten av Guds avbild…

Ändå blev jag tidigt ack så medveten om att jag inte var av rätt storlek, format och modell. Under låg-, och mellanstadiet var jag för lång och därmed per automatik för tung. En tjej får ju inte vara störst i klassen, det går ju inte förstår väl alla. Trots att vi nog vet att det inte är något ovanligt scenario och enbart handlar om olika utvecklingstakt? Men proportionalitet inom matematiken var ju något man lärde sig om betydligt senare så allt handlade om konstanter. Framför allt i  mitt fall att jag var konstant ”fel” eftersom andra alltid tycktes mindre och nättare. Näpnare. Att jag i själva verket var atletisk, stark, enormt snabb, uthållig och därmed även väldigt bra på friidrott och annan sport hjälpte föga. Det var möjligtvis kompensatoriska faktorer till det faktum att jag egentligen var just ”fel”. Men aldrig något som gällde eller höjde mitt eget grundvärde. För som tjej var det framför allt viktigt att under låg- och mellanstadiet vara liten, söt och smal och på högstadiet snygg, smal och med lagom begynnande former.

I alla fall var det vad som hade fastnat i mitt huvud.  Och när något fastnar i ens huvud är det väldigt svårt att få bort det. Det hjälpte inte att jag under högstadiet blev ikappväxt av andra, jag kände mig fortfarande alltid ”störst” och därmed fel. Det hjälpte inte heller att jag under gymnasiet fick uppskattning för mitt utseende och min kropp av det andra könet. Som nu hade mognat så pass att de klarade av att säga annat än taskiga kommentarer till en tjej som inte var kollektivt rankad nr 1 bland tjejerna på skolan… Nej, självbilden var fastetsad i pannbenet. Förvisso fick den mig aldrig att få dåligt självförtroende rent allmänt eller att bli särskilt fixerad vid mitt utseendet. Och den hindrade mig heller inte att utnyttja andra gåvor och egenskaper jag förlänats med. Eller att våga ta för mig, bygga mig ett bra liv och gå mina egna vägar utifrån mina intressen. Men den fanns där. Den grundläggande känslan av att inte hålla det rätta ”måttet”.

Och när jag sedan längre fram i livet av randiga skäl och rutiga orsaker – kanske livsstil, kanske hormoner och min PCOS, kanske något annat – på riktigt fick problem med vikten, var det liksom bara en bekräftelse på att min känsla varit rätt från början. Ironiskt och sorgligt. Vem vet, kanske kroppen till sist ställer in sig på den bild huvudet har där inne, fastnaglad på pannbenet? Intressant tanke. Oavsett känns det som en förbannelse och en ojämn kamp den jag kämpar mot alla underbara kilon. Och emellanåt funderar jag på om det är bilden i mitt huvud eller kilona på min kropp som är det största problemet egentligen? Bortsett från när kilona blir sådana att de hindra mig att göra det jag vill, förstås.

Men hur kan jag inte älska och vara nöjd med min kropp, egentligen? Den inte bara låter mig färdas här på jorden med väl fungerande armar och ben, utan är ju även ett hem för ett hjärta fyllt av mod, kärlek och empati och en hjärna som är både skarp och kreativ. (I mina mest egenkära stunder smått brilliant faktiskt, om jag får säga det själv. Och i min egen blogg får jag det. 😉 ) Min kropp har hud som är len, former som är mjuka och kramgoa, en värme som välkomnar och ger trygghet och muskler som fortfarande överraskar med sin styrka när det krävs. Den har burit fram det vackraste på jorden – min son! Mina ögon är både intensivt blåa och uppmärksamma och mina öron låter mig lyssna till andra människor som behöver ha någon att prata med. Och de släpper in naturens musik i min själ. Så hur kan jag INTE älska min kropp?

Jag borde skämmas som emellanåt låter den där fastetsade bilden i huvudet få så mycket makt. Jag borde skämmas som inte alltid förmår se att kilon är underbara i alla varianter. Eller de är åtminstone inte de som avgör om JAG eller DU är underbar. Jag kan och kommer fortsätta sträva efter en balans i livet som jag mår bra av i både kropp och själ. Men vågen är troligtvis inte det bästa mätverktyget.

Och det skriver jag inte bara för att den åter går mot siffror jag har svårt att uttala. Tror jag. 😉

Nu så avslutar jag med några campingbilder från idag. Vad tycker ni är årets tältmodell en flipp eller flopp?

jag5jag4

Tjingeling!

Annika

Annonser

2 thoughts on “Hur kan jag inte älska min kropp?

    • Inser nu att jag kanske aldrig svarade här i bloggen utan bara på Facebook – shame on me!? Ditt blogginlägg var hur so helst jättebra och jag skulle omgående köpa en sådan våg du beskriver om de fanns att hitta!

      Du borde fortsätta bloggen för övrigt! ❤

      Massor av kramar/Annika

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s