Hur missnöjd får man vara när det är lätt?

Mitt förra blogginlägg i just denna blogg hette ”Hur nöjd får man vara när det är svårt?” och skrevs för ungefär ett år sedan. Då var jag onekligen ute på en härlig sightseeing-tur och det mesta var uppåt. Inlägget dessförinnan var ytterligare ett år äldre och även det en glad reseskildring. Så vad passar bättre än att just nu hösten 2015 plocka fram min blogg på nytt och bekänna färg? Inte för att jag vill eller är stolt över vart detta år tagit mig på min resa, utan för att det är så här livet är…

Till skillnad från för ett år sedan finns det just nu inte mycket för någon annan att inspireras av. Eller för mig själv att vara stolt över sett till vikt och hälsostatus. Det gör ont att skriva och det vore lätt att låta bli. Men jag tror inte på förskönande omskrivningar, självcensur, att stoppa huvudet i sanden eller låtsas inför omvärlden att saker är vare sig bättre eller sämre än vad de i verkligheten är. Jag vill möta både helvetet och himmelen på jorden med öppna ögon. Även om jag ibland blir bländad eller mina ögonen svider. Jag lever troligen bara en gång och det är här och nu och min resa genom livet pågår varje sekund med min kropp som farkost såväl när den är nyservad och polerad som när den är eftersatt, feltankad eller krockad. Vi tar oss dit vi tar oss på det sätt vi för stunden kan. That’s it.

Och just nu är både farkosten och resan si så där. De kilon som var så underbara när de under disciplin och ansträngning smälte bort har till stor del hittat tillbaka. Man skulle väl kunna säga att mina underbara kilon åter har blivit bara kilon… Ännu inte fullt lika många, men i mina mörka stunder känns förstås det bara som en tidsfråga. Medan det i mina ljusa och hoppfulla stunder känns som om de bara är här och hälsar på ett litet tag för gammal vänskaps skull, men att det bara är en tidsfråga innan vi skiljs igen på nytt. Som om vi någonsin varit särskilt goda vänner förresten? Ironiskt.

Frågan i rubriken avser dock hur missnöjd jag får vara när det är så lätt att gå upp i vikt så fort jag av någon anledning inte orkar eller förmår hålla fullt fokus på kosten och balansen i livet? Har jag mig själv att skylla? Är jag svag, karaktärslös, lat och likgiltig, dum i huvudet eller bara en allmänt sämre människa som inte kan prioritera rätt i mitt liv? Har jag kanske i själva verket förverkat min rätt att vara missnöjd när jag själv någonstans rår för det hela, genom mina egna val? Som t.ex. när jag valt att ibland bry mig om andra så mycket att jag glömmer mig själv och mina behov? När jag valt att ibland dras med och blir så stimulerad och engagerad eller ansvarstagande på jobbet att jag lägger för mycket energi där, istället för att gå hem och träna, vila eller planera en perfekt balanserad och kolhydratsnål middag för att hålla suget i schack? Eller när jag valt att göra – och äta! – mat som passar övriga familjemedlemmar eller gäster istället för mig själv, för att jag inte orkar/hinner göra dubbelt eller har lyckats införskaffa MatTinas kunskaper eller kreativitet? Kanske borde jag rent av vara nöjd snarare än missnöjd? Jag får ju det resultat mina egna val utlovar. Ka-ching! 😛

Ändå är jag såklart missnöjd och besviken, ibland även uppgiven och framför allt ofta renodlat ledsen att det ska behöva vara så förbannat svårt att hitta och hålla balansen och vikten. Förtvivlad över att mina egna ansträngningar så fort kan svepas bort och utraderas som om de aldrig existerat. Faktiskt även lite skrämd över de krafter som rasar i min kropp och tycks kunna styra min val på ett sätt jag egentligen aldrig sanktionerat. Och då menar jag inte valen att bry mig om andra, måna om min familj, sköta och engagera mig i mitt jobb eller liknande. Utan valen att i konsekvenserna av detta ge efter för hungern, sötsuget och det somliga skulle kalla ”latmasken”.

Det där osynliga inom mig som får mig att inte ge mig ut och träna för att kroppen känns energilös med ben och armar som bly och gäspningar som kommer emellanåt oavsett tidpunkt på dagen. Som säger att jag bara ska ta det lugnt och vila för att orka en dag till. Så som det blir när vågen tippat rejält åt fel håll både rent konkret och metafysiskt och hormoner och biokemi är i olag. Eller det där som får mina tankar att lura mig mot bättre vetande, genom att påstå att jag också kan äta bröd, ta en kaka till kaffet i gott sällskap eller köpa en mjukglass med lakritsströssel. Att det inte är så farligt, eller att jag kan parera det sen genom att äta mindre till middag. Fast jag vet att det faktiskt kommer leda till precis motsatsen. Eller det där ännu mer bedrägliga, när jag har en bra och positiv sinnesstämning inombords lurar tankarna mig att ”jag ju faktiskt duger ändå och lite övervikt är ju egentligen inte så farligt, det handlar bara om sjuka kroppsideal. Huvudsaken man är en bra människa. Så varsågod, unna dig lite lördagsgodis i TV-soffan.” För så är det ju så klart. Också. Men inte som argument för att gå sockerdjävulens ärenden…

För den som aldrig upplevt effekterna av allt detta går det inte att förklara hur en människa som är påläst, klok, välutbildad, skötsam och viljestark i allt annat, ÄNDÅ stundtals kan vara så förtvivlat hjälplös inför det som sker i kroppen och hjärnan. Jag har ingen aning om diagnosen ”sockerberoende” är sann och finns, men jag vet att mekanismerna bakom mina egna problem är oerhört komplicerade och starka. Och svårast av allt är att det inte går att avstå allt som ställer till det. För det finns överallt och i allt. Och det är en helt självklar och normal del av varje människas vanliga vardag och liv i någon mån. Alkohol eller cigaretter är enkelt att utesluta om man vill. Men jag kan inte ens sanera mitt eget hem fullt ut med mindre än att jag överger min familj och lever ensam. Och det liv av försakelse det innebär att alltid vara på sin vakt när det gäller något man måste förhålla sig till flera gånger om dagen livet ut, har dessutom ett högt pris och en baksida.

Så det är inte helt lätt att tvärsäkert säga att en strävan efter livet som ”normalviktig” alltid är bättre än att acceptera ett som överviktig. Båda alternativen bär på sin kamp, sin smärta och sina sorger. Det är inte alltid något som kommer fram när man diskuterar vikt och hälsa. Men det är oerhört komplext att vara människa och leva ett liv, det är ett som är säkert. Och ibland undrar jag på allvar vems kamp det är jag utkämpar. Är det min egen? Eller kanske massmedias, skönhetsidealens, livsmedels- eller kanske läkemedelsindustrins, hälsotrendens eller någon annans? Var går gränsen mellan mig och allt utanför egentligen?

Hur som helst, att jag skriver detta blogginlägg betyder nu inte att någon ska tycka synd om mig eller förfasas över att min blogg inte är en ensidig framgångssaga till ovärderlig inspiration för andra. Det är inte min uppgift här nämligen, det finns så många andra som sköter det mycket bättre. Att jag skriver som det är just nu betyder inte heller att jag ser mig själv som förlorad och hopplös eller sämre än någon annan. Nej då, jag vet vad jag har för värde och styrkor inom olika områden här i livet. Och jag är ju samma människa inuti, vare sig jag har underbara kilon eller bara lite för många kilon. Låt vara att min garderob påstår något helt annat… 😉

Nej, den här bloggen är enbart och endast just min uppriktiga reseskildring av min viktresa genom livet, i en farkost som inte alltid är helt lättmanövrerad. Och vare sig jag lyckas hålla överflödskilon i schack eller ej avser jag skriva som det är. Och ingen, vare sig jag själv eller någon annan ska få döma mig.

Eller dig. Vi är alla underbara, med eller utan extra kilon!

underbara

Tut, tut!
/Annika

.

Annonser

One thought on “Hur missnöjd får man vara när det är lätt?

  1. Pingback: Hur kan jag inte älska min kropp? | Underbara kilon

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s