Hur nöjd får man vara när det är svårt?

Oj, det var enormt länge sedan jag uppdaterade bloggen och öppet dokumenterade min resa mot bättre hälsa/välbefinnande och stabil energi, så här i kampen mot övervikt och ständigt risk för allmän obalans. Nästan ett helt år sedan sist, faktiskt. Jag borde nästan skämmas… Förbered dig på en lång och delvis filosofisk uppdatering kring livet i en människokropp, om du läser vidare! 😉

Jag tror dock många kan ha glädje av att reflektera över det jag skriver, oavsett vikt eller kroppens tillstånd för närvarande. Helt enkelt för att jag tror att fler än jag har ägnat alldeles för mycket tid åt självkritik, förnekelse, kamp och konflikter under livets gång, när det gäller kroppen…

Nåja, här är jag i alla fall – howdy, howdy folks! Bilderna är tagna idag när jag provade några plagg som jag beställt på nätet. Och så har jag testat några filter på ett par av dem – kul!

IMG_4422 kopia

IMG_4452

IMG_4381

IMG_4408

Det mesta som hänt i mitt liv sedan sist tillhör mest vardagen, och är inget märkvärdigt i sig för den utomstående. Inga skilsmässor, dödsfall, barnafödande, bränder eller trissvinster att berätta om, alltså. Men ändå en del utmaningar och förändringar längs livets stig. Som t.ex. en pappa med allt större behov av anhörigstöd, en blivande 9-åring med allt större behov av självständighet men också av trygga och närvarande föräldrar, en make med ett företag som delvis expanderar och utvecklas, en del tappra renoveringsförsök i hemmet, en egen karriär som växlar upp mot nya höjder och kittlande utmaningar, samt därtill en spännande bisyssla som professionell coach med allt fler uppdrag. Så min egen ständiga utmaning i livet att bevara balansen, har sannerligen tuffat på även det senaste året, trots min tystnad. Som jag nu alltså bryter. Tut, tut!

Vikten då. Och cambridgetåget, LCHF, hormoner, 5:2-dieter och gud och hans moster – hur har det gått med allt det där, undrar du kanske nu? Tja, vad ska man säga. Utmaningarna fortsätter hålla sitt grepp om min stackars kropp och sinne, och jag får inte mycket gratis på min resa. En stunds framgång här och ett bakslag där. Men allt fler lärdomar och erfarenheter förstås. Om mig själv, min kropp, mina personliga fallgropar, mina egna behov och mina drivkrafter, mål och genuina drömmar.

Min resa för att en gång för alla försöka lära mig just hur mitt (kropps-)instrument skall spelas, ger mig lika många lektioner i allmän personlig utveckling som jag får i biologi, fysiologi samt hormon- och näringslära. Av allt jag testat hittills mår jag definitivt bäst på en lågkolhydratkost med så mycket rena och oraffinerade råvaror som möjligt utan massa onödiga tillsatser. När livet i övrigt är i balans går det bra att hålla både vikt och hormoner i schack då. Men ibland har jag ”snabbkurat” ner några återkomna och oönskade kilon med hjälp av Cambridge igen, det erkänner jag. Jag har inte råd att sitta på några höga hästar och predika vad som är rätt och klokt och bra etc, etc, etc. längre. Jag får nöja mig med de sätt jag klarar av samtidigt som jag söker min egen balanspunkt. Jag vet ju vad målet är, och det är att till vardags kunna äta för mig lagom mängder sund och näringsriktig kost, men utan att förneka mig alla livets njutningar. Jag tror det går – bara jag lär mig hur jag fungerar på riktigt. Utan massa önsketänkande, jämförande eller bullshit, inblandad. 😛

Ibland är jag dock både en lat och egensinnig elev i livets skola. Vill vara som ”alla andra” och gör saker mot både egna erfarenheter och redan gjorda insikter (jo, ibland inbillar jag mig fortfarande mot bättre vetande styvnackat, att det visst går att klumpa ihop alla de där ”andra lyckligt lottade som till skillnad från mig bara har det sååååå lätt”…). Ungefär som om det skulle funka bara för att jag är trotsig och tjurig eller tycker synd om mig själv…döh? ”Grow up”, liksom, blir det ekande svaret 5-6 kilo senare. Suck. Så berg- och dalbanan fortsätter om än i mindre hissnande åkturer, tack och lov. Jag kommer till sans allt snabbare och gör mina hemläxor om och om igen, med allt mindre protester och ”tycka synd om mig själv-försök”. För de är inte ett dugg synd om mig, egentligen.

IMG_4048

IMG_4064

Min kropp är ju fantastisk! Den bär mig, tar mig dit jag vill, står ut med mig trots en hel del misshandel och försummelse genom åren, och den ställer upp och låter mig bo där inne utan att förvänta sig något tillbaka. Ja, i alla fall inget jag behöver lyssna på om jag inte vill. Och den gör allt detta trots att jag emellanåt både dissar och kritiserar den, klagar på den och jämför den med andra. Jag får inget annat än kärlek och möjligheter tillbaka av den.

Varför har jag inte sett det förr? Tänker jag nu, 43 år gammal och stadigt allt visare och ödmjukare inför livet. Varför har jag ägnat ett halvt liv – om jag nu får önska mig ett på 85-90 år? – till att se min helt fantastiska kropp som något som det framför allt är fel på? Självklart inte jämt och överallt. Men nästan alltid något, någonstans. Det enda jag aldrig varit i konflikt med är nog min hjärna. Jag har alltid tyckt den servat mig bra. 😉

Visserligen har jag i ärlighetens namn aldrig varit så där extremt utséendefixerad eller fåfäng egentligen, och i mångt och mycket tyckt att jag får duga som jag är. Trots allt. Men ändå inte. Extremt schizofrent. När vikten dragit iväg har den kunnat göra det i ett inre försvar av att ”det ju inte är i det yttre det sitter”. Ens värde som människa, alltså. Och eftersom jag inte riktigt kunnat se vad jag gjorde för fel som ledde till viktökning (eller i alla fall inte tagit det till mig eftersom jag upplevde att andra kunde göra likadant med helt andra resultat) så har det varit en skön plattform att stå på. Att man duger ändå. För det gör man ju, så klart. Frågan är bara om det är en plattform som gjort mig själv rättvisa? Eller om den mest varit just ett försvar mot något jag borde ta till mig och inse, för att få det liv jag förtjänar och har möjlighet till?

Och då menar jag inte att målet skulle ha något med en viss vikt att göra, eller en viss kroppstyp, ett visst utséende eller annat i sig egentligen helt oväsentligt. Jag har ingen önskan eller något behov av att se ut som vare sig en barbie, en slank fotomodell eller ens det senaste som börjar proklameras som ideal, en ”strong woman”. Nej, jag menar bara att målet skulle kunna vara så enkelt som att förvalta det liv – och därmed även den kropp just jag fått – på bästa sätt! Eller åtminstone så bra jag förmår och utifrån vad jag vill ha den till. Vilket jag är övertygad om är långt mer än hittills. Och att göra det helt enkelt för att livet är en fantastisk, och så vitt vi vet unik, gåva. En underbar möjlighet att låta vår själ, genom och tillsammans med just vår egen helt unika kropp, få vara med om en galet spännande och magisk resa. Oavsett hur den är skapt, vilka i våra förvridna ögon ”defekter”, tillkortakommanden, fel eller sjukdomar den än må ha, så är den vår alldeles egna, fantastiska boning. Outbytbar. Vårt ända genuint egna färdmedel från den dag vi föds tills den dag vi dör. Ska jag då ägna energi åt att vara i konflikt med den? Hur dum får man vara. Jag har definitivt överskattat min hjärna, på bekostnad av min kropp, haha!? Hur har jag tänkt egentligen – skärpning? 😛

IMG_4246

IMG_4302

Hur som helst. Jag kan välja att gå i kamp och konflikt med min kropp, ignorera den, tortera den, kritisera den, missbruka den, utsätta den för all skit jag kan komma på i jakt på tillfälliga sug, förneka att den behöver vård och omsorg, vägra se den som den är, försöka göra den till något annat eller till och med hata den. Eller så kan jag inte bara acceptera den, utan faktiskt välja att ÄLSKA den tillbaka för att den alltid finns där, för just mig. Bara mig. Oavsett hur jag tar hand om den. Dag ut och dag in. Min kropp. Genom olika åldrar, sjukdomar och livsäventyr. Så har jag inte tänkt på allvar förr! Men något på min resa har fört mig hit, till just de tankarna. Och ju mer jag tänker på det, desto obegripligare blir det för mig själv hur jag kunnat ägna så mycket tid och uppgivenhet till att motarbeta min egen kropp, stället för att försöka samarbeta med den? Jag är bra konstig. Eller var. För jag behöver ju faktiskt inte fortsätta på samma sätt. Tänk. vad skönt och vilken tur!

IMG_4305

Nej, jag inser allt mer att jag, min hjärna och min kropp måste samarbeta. Eller rättare sagt att JAG och hjärnan måste samarbeta med kroppen. Eller att se att vi är ett och samma, alltihop. Och med det menar jag att jag måste sluta vilja ändra på den utan hänsyn till dess förutsättningar – och istället ändras MED den. Utan konflikt, försvar eller önsketänkande. Lyssna på den. För allt är förstås inte alltid bra och optimalt ”med oss”. Det är inte bra eller roligt med stor övervikt till exempel. Eller stressproblem som härjar runt i kroppen.

Så därför kämpar jag på även om det går lite upp och ner. Inte för att jag måste eller är i konflikt med min kropp längre. Inte för att jag inte duger som jag är. Utan helt enkelt för att jag vill göra mer av mitt liv och min kropp än jag tidigare tillåtit mig själv. Därför att jag inte fattat vilken fantastisk gåva just min kropp är. Därför att jag är nyfiken på vart vi kan ta oss tillsammans och vad livet har att erbjuda vidare. Och då måste jag lära mig hur jag och min kropp funkar. På riktigt. Jag har börjat fatta att utan min kropp tar resan slut.

Och jag gillar ju att resa. Det gör vi nog alla. Tut, tut!

Tjing!
/Annika

Annonser

One thought on “Hur nöjd får man vara när det är svårt?

  1. Pingback: Hur missnöjd får man vara när det är lätt? | Underbara kilon

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s