”Förr och nu” – i ord och bild

Jag tycker det är dags nu. Att låta skam och förnekelse träda fram i ljuset, få sig en kärleksfull kram och ett tröstens ord till lindring. Jag orkar det nu, så här i backspegelns förmildrande perspektiv och i triumfens efterdyningar. Visserligen har jag några kilo kvar till min egen uppsatta ”idealvikt”. Men pratar vi välmående och hälsosam vikt, så är jag där jag behöver vara. Och något egentligt viktmål hade jag faktiskt aldrig satt upp. Det är enligt mig bara siffror, och för mig rätt betydelselöst. Sådant kan läkare och fitnessintresserade få ägna sig åt.

Så just nu mår jag bra i min kropp, trots lite mjukdelar och skrynklor. Men där och då var det hemskt. Fyllt av skam, besvikelse, uppgivenhet och ständiga misslyckanden. Samtidigt som det ibland faktiskt inte var så farligt eller jobbigt då heller, egentligen. Det mesta fungerade ju ändå i livet, på något sätt? Familj, jobb, vänner. Innerst inne var jag ju ändå jag, hela tiden. Och för det mesta har jag alltid tyckt att jag är i stora drag en rätt okej människa. Även om övervikten gjorde att jag inte kände igen mig själv i spegeln alla gånger… Men som tur var har aldrig fåfängan varit särskilt stor hos mig, eller någon avgörande drivkraft. Men det har känslan i, och förmågan att använda, kroppen varit, eftersom jag gillar att göra saker fysiskt. Vilket blir allt svårare med ökad övervikt.

Hur blev det egentligen som det blev? En, aktiv, intelligent, frisk och välutbildad människa, med goda grundförutsättningar på alla sätt för att leva hälsosamt och väl. En sportig uppväxt, förkärlek för fysisk aktivitet och friluftsliv även som vuxen, och påläst i de flesta livsstilsfrågor. Och ändå!? Jag har förstås mina teorier. Och ursäkter. Och säkert är de till stor del även både relevanta och sanna också. Konstaterad PCOS, graviditetskilon, småbarnsstress, gener, karriärstress, stillasittande jobb, livspussel med mindre tid för vardagsmotion och träning, samtidigt som åldern började smyga sig på…ja, du kan säkert lägga till många fler möjliga och klassiska faktorer, du med? Och så det där förädiska att det smyger sig på och man blir liksom van, hemmablind och på något sätt duperad att tro att det måste vara så här nu, finns liksom inget att göra åt det som verkligen fungerar. Inte för mig. Kanske för andra. Men inte för mig. Capisce?

För det är svårt om övervikten väl en gång fått fäste. Helvetiskt svårt. Den som aldrig varit där, tror att det bara är att skärpa sig, inse att läran om + och – i energikalkylen gäller. ”Ät rätt” och motionera mer, typ. Ta lite ansvar för hur du ser ut och mår, människa! Men så när man då verkligen försöker går det bra ett tag, trenden vänder och hoppet börjar växa, men snart är det som om en mystisk osynlig hand är där och vrider tillbaka alla små framsteg igen och man är tillbaka i samma läge på nytt – eller ännu värre. Och hela tiden är det som om precis ALLT måste fokusera kring mat och vikt om det alls skall ge någon slags effekt, ens på marginalen. Räkna, väga, mäta, läsa på, jämföra, stenhård disciplin och fullt fokus på mat och vikt hela tiden… Vem orkar hålla på så i längden? Man blir ju knäpp!

Men nu då? Vad är skillnaden den här gången? Förutom att en betydligt större mängd kilon runnit av och vikten äntligen är helt ok för en idag ganska inaktiv och stillasittande 42-årig mamma… Jo, skillnaden den här gången är att jag hittat en kosthållning som tillåter mig att leva, vara mätt och nöjd samt fylld av energi UTAN att vare sig räkna, väga eller mäta hela tiden! Tack vare LCHF har jag fått lugn i min kropp. Suget och den ständiga fokuseringen på mat är borta – halleluja! Och jag behöver inte ägna all ledig tid till att räkna kalorier eller springa på gym, när jag faktiskt hellre umgås i all stillhet om tid finns, med familjen i lugn och ro – eller tillsammans med goda vänner över lite rött vin… Eller bara helt vanligt vatten. Så för första gången känns det som om det kanske finns en chans att det håller, och inte bara blir ännu ett desperat försök till ”bantning” där kampen rasar, tills jag tvingas ge upp och inser att jag varken har tid eller ork att hålla stånd.

Kalla det sockereberoende, kolhydratberoende eller vad ni vill – men min kropp reagerar defintivt väldigt starkt och negativt på den kosthållning vi rekommenderas av livsmedelsverket idag. Hade jag vetat hur kraftigt det påverkar både mina hormoner och min hjärnkemi, hade jag förstått att vissa typer av livsmedel definitivt behövde bort ur min kost för gott när jag slutade spela fotboll i 25-årsåldern och inte längre tränade lika intensivt som förr. Att bara minska på mängden mat och kalorier var inte tricket. Det trodde jag dock i många år. Samtidigt som vikten ökade och kampen blev svårare och svårare.

Jag har mitt verkliga måldatum 2014-12-31. Då kommer jag utvärdera hur det här har gått. Och då kommer jag skriva bloggens sista inlägg. Jag är ödmjuk inför att jag kan falla dit igen. Men nu vet jag att det i så fall beror på VAD jag väljer att äta, och inte på hur mycket eller om jag motionerar tillräckligt. För på den här kosten verkar det finnas en väldigt naturlig reglering i kroppen, som gör att jag helt enkelt inte äter mer än jag behöver? Helt utan att behöva tänka på det, dessutom. Tränar jag och åker skidor t.ex. ökar aptiten och jag äter lite mer. Är jag lat, slö, slapp och ledig blir jag snabbare nöjd på betydligt mindre. Alltid mätt och lagom med energi, alltså. Det är för mig nästan magiskt!

Så, nu ska jag kärleksfullt återknyta till min egen skam och förnekelse, och låta dig ta del av några privata ”hatbilder”, för att sedan därefter glädjas med mig och fira att det faktiskt gick att ändra – vilket de andra bilderna tydligt visar. Hoppas du blir inspirerad eller i alla fall gläds med mig! 🙂

Tut, tut!

DSC00018 IMG_2358 IMG_2363

Trolig ”toppnotering” 2007…     Alldeles i början av Cambridgekuren aug 2012…

IMG_4724 IMG_4817 IMG_4820

3,5 månader efter avslutad kur med direkt övergång till LCHF-kost. Mår bara prima!

IMG_4867 IMG_4878 IMG_4871

3,5 månader efter avslutad kur med direkt övergång till LCHF-kost. Mår bara prima!

DSC00026 IMG_1799 IMG_4671

2007 även här…                        Precis innan Cambridgekurens start resp 3,5 mån efter övergång till LCHF.

Annonser

One thought on “”Förr och nu” – i ord och bild

  1. Pingback: På topp med kokostoppar… | Underbara kilon

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s