Utmaningarna hopar sig…

Okej. Två och en halv vecka har nu gått sedan jag tvärt bröt den ”rena kuren” a la Cambridge och hoppade över på naturlig kost enligt LCHF-modellen. Det har varit lite upp och lite ner. Lite halleluja och lite light-ångest. Lite plus och lite minus. Ja, ungefär som jag väntat mig alltså! Det hela började dock i alla fall mycket lindrigare än jag befarat, med tanke på mitt tvära byte av näringskälla. Något jag redan skrivit om i mitt senaste blogginlägg för en vecka sedan…

Rent fysiskt har jag väl klarat mig lindrigt undan, även om jag nog tror att en del av den här veckans huvudvärk, energisvängningar och igår faktiskt någon oväntad form av magknip, eventuellt kan bero på den snabba kostomläggningen. Eller så var det bara ovanligt mycket som krävde fokus på jobbet samt lite ojämnt matintag? Hur som helst, i mina försök att å ena sidan lita på min egen kropps hungersignaler och att maten innehåller det som behövs –  och därmed våga låta bli att räkna och väga eller ”nojja” över gram, kalorier och näringsinnehåll – och å andra sidan se till att det inte rinner iväg i överdrivet ätande bara för att riktig mat nu är tillåten, så har väl tyvärr en viss mental ångest slagit till emellanåt… Och vid några tillfällen faktiskt även ett rejät ”sug”, trots att jag försöker vara försiktig med kolhydrater (dock ej någon fakir-variant a la extrem LCHF).

Ja, igår blev det faktiskt till och med ett rejält första magplask efter att jag, antagligen alltför hungrig när jag handlade, föll för lite mandlar överdragna med mörk choklad…

– Aj, aj, aj. Inte bra, sa sötsuget genast!

– Oj, oj, oj, verkligen inte bra, replikerade humöret och slog upp dörrarna till alla möjliga hjärnspöken på vid gavel!

Så igår kväll, som en blixt från klarblå himmel, smög de första negativa tankarna och känslorna på månader in bakvägen. Det var ett nyttigt uppvaknande om hur enormt mycket som styrs av vad man stoppar i sig… Så för att inte kasta ved på brasan och börja tycka synd om – eller slå på – mig själv som inte hade ”bättre karaktär än att falla dit så snabbt igen”, så drog jag istället idag på mig joggingskorna och gav mig ut på första springturen på nästan ett år! Det har ju tyvärr hindrats av en besvärlig hälsporre, under en längre tid.

Höstsolen och den klarar, friska luften samt känslan av lätt blodsmak i munnen samtidigt som både ben och puls ändå svarade bra, var faktiskt en befriande kombination! Så idag känner jag kände mig åter lätt och hoppfull, och lägger ingen energi på att gräma mig över den oväntade (eller?) reaktionen efter lite för många – men mycket goda – chokladdoppade mandlar. Och inte för en sekund har jag längtat efter att få byta ut prasslet under mina skosulor mot Cambridgetågets ljudvissla… 😉

Prassel, prassel!
Annika

Annonser

4 thoughts on “Utmaningarna hopar sig…

    • Ja visst är dom! Skaffade dom förra våren när jag var varit igång och joggat ett antal månader trots övervikten. Men jag borde ha gjort det tidigare för de skor jag hade innan var nog inte tillräckligt bra, eftersom jag fick en hälsporre… Så dessa hann knappt användas innan hälen satte mina motionsplaner i karantän. Ja, jogging i alla fall – och det var det som jag tyckte var enklast att satsa på då inte så mkt extra tid försvinner för att det ska bli av. Dessutom något jag är van sen fotbollstiden för många år sedan…

      Men nu kändes det härligt att dra på dem och ge sig ut – och betydligt lättare i flera bemärkelser! 😀

      Tack för peppingen!

      kram
      Annika

  1. HEj! Vilken rolig blogg och duktig du har varit! Bloggar du inte längre?
    Hälsn. från en som ska hoppa på Cambrigdetåget nästa vecka:)

    • Men tack Nadia, och vad roligt att du hittat hit! 🙂

      Och jag bloggar absolut här fortfarande, men det är en lite tillfällig ”sidoblogg” i mitt liv. Mest för att jag själv ska ha lite piska på mig att leva upp till mitt eget viktprojekt och samtidigt göra det lite roligare. Så jag skriver bara när jag känner att jag har något att skriva och har ingen plan för hur ofta eller så. 🙂

      Följ mig gärna om det inspirerar dig – och alla kommentarer får svar även om det inte alltid går så fort! 😉

      Kom ihåg att Cambridge i sig inte löser problemen. Att gå ner i vikt kan alla som bestämmer sig, men det är att hålla den vikt vi vill ha och mår bra av som är det svåra. Om jag själv lyckas vet vi väl endast när mitt projekt ska göra bokslut vid nyår 2014 – det är det mål jag själv satt. Är allt i balans fortfarande väl där, och jag kan leva utan att ha ”onaturligt eller överdrivet fokus” på kosten, så har jag lyckats. 🙂

      Kram och lycka till – duktig du är som bestämt dig!

      Annika

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s