Hos kronofogden?

Jag har alltmer börjat tänka på nästa fas i det här Cambridge-projektet. Livet efter Cambridge. Även min rådgivare har börjat fråga vad jag har för mål och om jag orkar köra ett tag till, eller vill börja det hon kallar fas 2. Fasen då vanlig mat skall börja introduceras igen, enligt Cambridges rekommenderade tallriksmodell. Den ser inte riiiiiiiktigt ut som jag tänkt mig min framtida kosthållning. Även om jag köper vissa bitar och resonemang.

Varje vecka hos Carola får jag med mig en liten utskriven broschyr att ta med hem, med information av olika slag och en del övningar. De första fyra broscherna handlade mest om ”grattis”, pep-talk för att köra på ytterligare en vecka, och ytterligare en till…ja, och så uppmaning till lite egen historieskrivning och beteendeanalys för att reda ut vad som lett till att jag nu behövt en resa till Cambridge. Typ. Månad två blev det allt mer fokus på vad som kallas biologilektioner och näringslära a lá Cambridge. Information om hur kroppen fungerar, vad den behöver och inte.

Nu är jag inne på månad tre och har även broschyren vecka 9 i min samling som tar upp lite om intäkter och utgifter när det gäller kalorier. Jag går helt enkelt i Cambridgeskola, med psykologi, biologi, näringslära och ekonomi som skolämnen. Rätt intressant, faktiskt. Ibland till och med smått roande. Även om innehållet till vissa delar ibland känns lite förlegat och inte helt uppdaterat utifrån aktuell kunskap. T.ex. är det ju helt uppenbart att här finns en väl inbyggd fetträdsla, inte minst när det gäller mättat fett som beskrivs som ”farligt”. Även synen på kolesterol känns lite antik. Men, men. Det skall erkännas att det även finns en hel del bra saker, som jag kan ta till mig. Inte minst att det gäller att lyssna på min kropp och inte stirra mig blind på vad andra kan och inte kan.

Och rådgivaren sa något som på ett sätt var både lite roligt och lite tragiskt. Hon använde liknelsen att har man en gång övertrasserat sitt konto rejält och blivit alltför överviktig, så är man sedan förevigt prickad hos kronofogden. Man måste helt enkelt sköta sig resten av livet om man inte ska åka dit igen. Några tillfälliga utsvävningar kanske andra kan klara, men har man en prick i sitt register får man passa sig. Så det gäller att jag lär mig vad som fungerar för mig, i mitt liv.

Och det är ju det jag vill. För jag vet ju att jag i grund och botten är en både hälsosam och välmående individ. Jag har bara varit lite vilse en tid. Förhoppningsvis kommer jag bli en bättre kartläsare, när jag väl klivit av Cambridgetåget och ska börja köra bil på egen hand igen…

Tut tut!

/Annika

Annonser

Misstag är vägen till framgång

Ja, det må låta som en utsliten klyscha, eller ett ihåligt försök till personligt pep-talk. Lika fullt är det ju precis så det är. Utan misslyckanden, ytterst sällan någon verklig framgång.

Det är ju nämligen så att endast den som provar nya saker, nya sätt och nya vägar får nya resultat. Och just allt detta nya är ju sällan något vi behärskar på en gång – alltså drabbas vi av ett och annat misslyckande eller felspår längs vägen. Och det har sannerligen varken med vare sig intelligens eller utbildningsnivå att göra. Inför det som är nytt och förändrande är vi alla lika. Jag är sannerligen inget undantag. Just därför gillar jag ett uttalande jag läste i en intervju med Henrik Fexeus för nå’t år sedan.

Så länge du kan försöka en gång till med något har du inget misslyckande utan ett resultat. Om det är ett dåligt resultat så dra lärdom av det och gör bättre nästa gång.

Gott så. Vad är det jag har erfarit för misslyckande nu då. Eller snarare, vad har jag upplevt för resultat som jag dragit lärdom av, så att jag gör bättre nästa gång?

Jo, förra veckan under min Cambridge-resa så blev det en del avsteg från det som kallas ”ren kur”. Det började väl med den där missade påsen som gjorde att jag åt en liten lunch med vanlig mat. Men det ena ledde till det andra, och jag tyckte det var så försumbart att jag inte ansåg att det räknades. Jag menar hur farligt kan det vara att knapra några bitar naturgodis, slicka på smörkniven, äta en körsbärstomat, ta en liten ostskiva eller räka o.s.v, när man ligger på ett dagligt kaloriintag om 475 kcal?

Men uppenbarligen satte jag kroppen i ett knepigt mellanläge. Inte nog ”svält” för att bryta ner tillräckligt med mina egna lagrade fettsyror och skjutsa ut i blodet, och inte heller tillräckligt med näringsintag för att må bra. Så viktminskningen bromsade upp en aningen, samtidigt som kroppen led brist på en hel del nödvändigt. Typ. Resultatet var alltså att jag gick på en kur, utan att skörda de ”positiva” effekter som var syftet med den.

Men eftersom ett misslyckande inträffar först när man ger upp, så var detta alltså bara ett tillfälligt lite sämre resultat som jag nu dragit lärdom av! Så den här veckan är jag åter på den helstrikta banan igen, eftersom jag ännu inte är redo att gå över till nästa fas. Snart kanske, men inte riktigt än.

Vi hörs!

/Annika

Idag blev allt en enda soppa…

Ja, eller två om jag ska vara helt ärlig.

Men den tredje uteblev p.g.a. att mitt minne svek mig i morse när jag gav mig av till Strömbäcks Folkhögskola, för den andra av två Ledardagar. Just det, jag glömde helt enkelt att ta med min Cambridge-lunch. Ooops!?

Vad skulle jag då göra? Att vänta till kl. 14 när jag kunde räkna med att vara hemma igen kändes inte lockande efter en frukost på si så där 140 kcal vid 07.00. Nej, det fick bli att göra en snabbvisit i de Normalas land igen… Så jag åt helt enkelt lite vanlig mat, med tonvikt på sådant jag skulle satsat på om jag var klar med kuren. Alltså inga kolhydrater, utan bara lite kyckling, grönsaker, smör och någon slags quinoaröra med fetaost och soltorkade tomater. Portionen jag tog var extremt liten, men smakade förstås ljuvligt.

Magen verkar inte ha misstyckt än så länge och det har inte heller varit några problem att äta min Cambridge-middag som vanligt, eller avstå från annat resten av dagen. Eller jo, jag tog en liten bit Wästgöta Kloster till kaffet nu på kvällen. Så i morgon har jag väl gått upp alla kilon igen! 😉

Nä, ärligt talat känns det rätt bra att inte vara alltför ortodox trots att jag valt att följa ”ren kur”. Jag tror min kropp behöver minnas hur det är med riktig mat. Inte minst lite fett då och då, så gallan inte tar semester helt och hållet. Och hittills verkar jag ju ha haft god effekt av kuren ändå. Trots små avsteg ibland. Låt vara att dagens avvikelse var både oplanerad och lite större än tidigare.

Så dagen bjöd på lite ljuvligt retande av mina utsvultna smaklökar. Men inte nog med det! När maken kom hem hade han en kärleksfull överraskning med sig, dessutom. Tio röda rosor. Bara en så’n sak?

Tro, hopp och kärlek från Cambridgetåget!

Annika

15 kilo på 6 veckor

Ok. Det ser lite overkligt ut i skrift, men det är faktiskt sant. Jag har kastat av mig 15 kilo på 6 veckor, utan att må särskilt dåligt eller ha det nämnvärt tufft.

Allt som behövdes var ett beslut som var välgrundat i mig själv. Ett ”why” som var trovärdigt i varje cell av min kropp. Mina varför har inget med utséende, kläder eller lite allmän åldersnojja att göra. Hade de haft det, hade det självklart också varit okej, och lika bra, förutsatt att de verkligen var de verkliga orsakerna. Men för mig har sådant aldrig fungerat som drivkraft.

Jag behövde nog dansa i närheten av döden för att ta mina egna behov, drömmar och visioner om mitt liv på allvar. Tack mamma, för att du fanns, alltid funnits och faktiskt fortfarande finns i mitt liv trots att du lämnat livet så som vi normalt ser på det. Till och med nu ger du mig gåvor som gör mig till en bättre människa.

15 kilo and still dancing. Vecka 7 på ren kur pågår.

Tjing!

Annika