Oväntad formkurva

Har lite förnöjt börjat ana inträdet i en oväntad formkurva! Rent kroppsligt alltså. Det börjar tamme tusan skymta fram lite gamla kurvor där i mitten igen – tänka sig! 😉

Ja, jag vet inte hur era kroppar är funtade. Kanske är de så där avundsvärt och naturligt slanka och kurviga på samma gång, eller atletiskt välproportionerliga och fasta överallt? Jag gläds med er i så fall. Inga problem.

Men här hemma på min gata i stan, har man minsann tagit ut kurvorna både lite här och där. Dessutom helt utan planritning eller egentliga styrelsemöten i bostadsområdet. Så det så. Fast nu har faktiskt nå’t nygammalt börja träda fram igen. Kanske inte direkt som i sina glansdagar och innan graviditetskilon o.s.v. – nej, se dit är det mil av både kurvor, gropar i vägen och korsningar kvar – men ändå. Jag börjar se en förändring! And I like it! Aha, aha, I like it, aha, aha…

– Pling! Nästa anhalt, Cambridge Hall of Fame… 😉

Ha det gott!

/Annika

Annonser

Första månaden avklarad

I lördags firade jag 4 veckor på ren Cambridgekur. Jag firade med tre olika påsar soppa/shakes. Nice. Kul med variation! Not.

Men, men det har gett resultat och jag kan inte säga att jag mår särskilt dåligt på något sätt rent fysiskt, heller. Ketondriften fungerar väl, jag är inte nämnvärt hungrig, dricker mitt vatten och gör det jag ska, mestadels i godan ro. Och i måndags hos Carola, min Cambridgerådgivare stod vågen på -10,4 kilo. Lite mer än snittet/månad, sa hon. Ok, det var väl bra kanske.

Särskilt som jag måste erkänna att 100% ren kur har jag inte kört egentligen, för då är inte en microsmula annat tillåtet. Och jag har ju faktiskt slickat lite på smörpaketet, njutit lite små ostflagor, samt svalt någon enstaka körsbärstomat och oliv. Jag har t.o.m. provsmakat en pyttebit av den timjansgrillade lammrostbiff jag hade glädjen att få tillaga tillsammans med en riktig kock och resten av Gröna Navets lag under Älska M-tävlingen uppe i Luleå, just i lördags.

Men några verkliga avsteg eller egentliga snedsteg har det inte blivit. Inget onyttigt, sött eller kolhydratrikt. Däremot har jag både tillagat och serverat en hel del smarriga rätter åt andra. I söndags bjöd jag t.ex. kära pappa/morfar på tournedos, ugnsrostad potatis, palsternacka och zuccini  indränkt med olja, vitlök och kryddor samt lätt gratinerad med lite västerbottensost överst. Till det en härlig sallad på olika gröna blad, körsbärstomater, gul och röd parika samt chevreost. Och så rött vin förstås. Men jag höll mig från rubbet. Eller var det möjligen då den där körsbärstomaten slank ner?

Nåja, de lilla oortodoxa tilltagen verkar inte ha påpekat vare sig mitt mående, viktminskningen eller magen negativt. Så min egen domare har friat mig på alla punkter och åtalet är nedlagt. Vad Carola må tycka i frågan förblir okänt, då hon aldrig kallats in att vittna. Bra så.

Tjing från Cambridgetåget!

Annika

Kostdoktorn besöker Cambridge

Ok. Allvar. Nu är det inte så särskilt roligt, faktiskt. Inte så mycket för att jag lider svältens alla helvetens kval, har onaturliga matnojor eller extremt sötsug, så här efter tre avklarade veckor på Cambridge ren kur. Nej, mer för att jag försöker smälta en viss bok samtidigt. Matrevolutionen – ät dig frisk med riktig mat, av ”kostdoktorn” Andreas Eenfeldt.

Att stålsätta mig mot hunger, mathallucinationer, frusenhet, huvudvärk eller bara helt vanlig längtan efter lite riktig mat, det kan jag klara. Åtminstone för en begränsad tid om syftet känns gott. Men egna tvivel är betydligt jobbigare… Tvivel på om det här är ett bra sätt på sikt, eller om det bara kommer förstöra mina möjligheter till en sund kosthållning längre fram, som passar just min kropp och mitt liv.

Jag har ju redan tidigare tagit till mig mycket av kostråden och argumenten som framkommit i kölvattnet av LCHF-debatten. Och även tidigare själv ätit så under ca ett år, med stort välmående och även viktnedgång som följd. Men av någon anledning tappade jag fokus på det hela under mammas sista halvår i kampen mot sin sjukdom. All praktisk och känslomässig stress puttade tillbaka mig i gamla, invanda mönster och köpvanor. I tidsbristens tecken framstår alltför ofta snabba kolhydrater som lösningen. Särskilt om övriga familjen gärna äter detta. Till en början smyger det sig in i form av alltmer halvfabrikat, smörgåsar och mindre bra charkprodukter, för att så småningom även gå över i fikabröd och godis till helgerna eller sociala tillställningar. Ack, så enkelt och ack så tidigt inlärt och befäst. Men ack, så dumt. Särskilt om man som jag tidigt i livet lärde mig att mat faktiskt är ångestdämpande.

Inte så att jag haft ätstörningar på något uttalat sätt. Om man nu inte vill kalla alla som kan hänfalla åt mer eller mindre omedvetet ”tröstätande” emellanåt, för ätstörda? Egentligen är vi ju kanske det. Även om det inte tar de allra mest sjukliga proportionerna, då man börjar frossa ohämmat i smyg och kanske t.o.m. spyr efteråt. Eller något annat extremt. Men lika fullt, alla som äter av andra anledningar än ren och skär hunger och ett kroppsligt näringsbehov är kanske ätstörda? Kulturella normer och sociala konventioner om hur vi ska förhålla oss till mat är egentligen kanske bara dimråder av normalitet som vi har gått vilse i… Kanske?

Nåja, åter till boken Matrevolutionen. Dess innehåll och vetenskapliga argumentation är inte direkt till min nuvarande diets fördel, om man säger så. Och jag är rädd att övergången till den mat boken förespråkar inte kommer bli helt enkel. I alla fall inte om jag skall göra som rådgivare Carola önskar och proklamerar. Bara en sådan sak som att den fördelning av näring som kuren ligger på, trots svältnivåer, har ett alldeles för högt kolhydratinnehåll egentligen, för att vara bra. Vilket troligen betyder att jag kommer ur ketosen så snart jag trappar upp till vanlig kost igen, eftersom man ska fortsätta äta sopporna parallellt enligt Cambridge-modellen. Suck.

Å andra sidan, undrar jag hur jag skulle må om jag tvärbryter Cambridgeprogrammet och började äta naturligt mat direkt? Min mage är ju för det första antagligen rätt ihopdragen vid det här laget och tarmen troligen lite ”avvand” bearbetning av olika sorters mat. För att inte tala om att gallblåsan knappast har haft något att göra på ett tag… Skulle jag få alla möjliga bekymmer? Skulle kroppen skrika efter den där berömda ”återhämtningen” och leda till omedelbar viktuppgång? Enligt Carola som förespråkar Cambridge och ett förändrat betéende, är det mig det är/varit fel på, och följer man programmet så kan man lära sig hålla vikten. Enligt kostdoktorn är det maten det är fel på, och undviker man socker och stärkelse löser sig resten.

Varför ska något så livsnödvändigt som att äta behöva vara förenat med så många olika tips och råd? Hur kan vi människor vara den enda art som inte tycks veta vad vi bör äta? Och hur ska man som lekman veta vad som blir bäst, när inte ens läkare, professorer och forskare är överens? Och i morgon ska jag på ny träff hos Carola och fatta beslut om jag ska köra vidare med ren kur ett tag till eller inte. Viktnedgången hittills, och att jag tycker jag fixar det hela rätt bra, talar ju för att jag gärna kör på ett tag till. Jag är ju långt från målet. Men de mer långsiktiga målen kanske talar för att jag borde avbryta och lita på den ”långa vägen”…

Suck. Dubbelsuck.

Offerrocken ryker

Nu är jag i slutet på tredje veckan av ren kur här i Cambridge. Enligt Carola, min Cambridgerådgivare, skulle vecka tre kunna vara en jobbig vecka då det är först nu man verkligen drabbas av saknad och längtan efter riktig mat, något att tugga på, egna populära favoritsmaker etc. Alltså sådant som ost, smör, vin, mörk choklad, oliver, grillat kött, lax, körbärstomater, röd lök, jordgubbar… Klarar man även denna vecka påstår hon att eventuellt fortsatta veckor blir en ”walk in the park”. Ok, ska försöka smälta tanken på fler veckor alltså? Tja, just nu känns det fullt möjligt, faktiskt.

Noterade -7,2 kg vid andra återbesöket i måndags och det var visst lite bättre än snittet. Jag gillar att vara lite bättre än snittet. I alla fall, i det här sammanhanget. Annars är det inte så viktigt. Eller ja, mindre viktigt än tidigare i livet i alla fall. Jag är tyvärr en sådan som en stor del av livet har haft alltför lätt för att jämföra mig och mina resultat med andras. Rätt dumt, egentligen. Rent av destruktivt, många gånger. Men just nu är jag oerhört tacksam om jag kan få fortsätta vara just lite bättre än snittet. Jag behöver det. Det ger mig hopp om att snart få återvända till ett mer normalt förhållande till det dagliga matintaget och den mer långsiktiga omställningen till ett mer balanserat leverne. Ett som går i takt med min kropps behov.

Jag ser fram emot den dagen jag kan titta tillbaka på det här och säga;

– Tänk att jag gjorde det och att det blev så bra! Vilken tur att jag kastade av mig offerrocken och bejakade mitt eget bästa jag, även kroppsligt.

Själsligt, mentalt och känslomässigt är naturligtvis fantastiskt bra att växa och ta ansvar, bara det, men jag är ju holistiskt lagd och ser till helheten. Och då är kroppen en lika viktig faktor i livet att ta ansvar över.

Mot framtiden!

En bra dag i Cambridge

Idag har varit en stabil och bra dag, hela dagen, på alla sätt och vis. Energi och humör har varit jämt och bra hela dagen och hungern helt uthärdlig. Ja, egentligen inte märkvärdig alls, faktiskt. Så bland många andra saker har jag passat på att jobba lite med de ”hemuppgifter” jag fått av min Cambridgerådgivare. Det kanske kan vara intressant även för någon annan att ta del av. Eller inte.

En av uppgifterna var att reflektera över vad som orsakat min övervikt? Var det okynnesätning, för stora portioner, för lite motion? Ja, helt säkert alltihop. Så. Då var den övningen klar. Check. Det här går ju bra!

Vi hörs!

Mathallucinationer

Jaha, fettförbränningen tycks vara i full gång och jag luktar tydligen lite mer illa nu också, allt enligt älskad sambo/make sedan 23 år. Han borde ju veta. Känns väl så där lite lagom kvasipositivt, på sätt och vis.

Dagarna går i alla fall hur bra som helst. Jag äter frukost vid 09.00, lunch vid 12.30-13.00 och middag vid 17.30 och så ca. 3,5 liter vatten jämt fördelat mellan uppstigning 08.30 och sänggående vid 22-23-tiden. Dagarna går alltså bra. Men kvällarna…suck och stön och arma plåga. Lord have mercy!

Det sas att hungern skulle dämpas efter första veckan och det stämmer väl hyfsat. Men Cambridge-dygnet tycks uppenbarligen ha en annan längd än min egen dygnsklocka? För nog tusan sätter en vansinnig hunger in vid 20-21-tiden varje kväll. Då känns det som om jag skulle kunna döda för den där leverpastejmackan sonen äter till sin kvällskopp te…

Ja, det tycks som om varje kväll har en mystisk period då jag börjar mathallucinera, helt enkelt. Och det är inte om godis, kakor, glass eller ens choklad som dyker upp i fantasierna. Nej, snarare grillad fläskkarré, smör, kycklingklubbor, vinegrettdressing, ost, ägg, makrill i tomatsås och grekisk sallad med överflöd av fetaost och svarta oliver… Jag är skadad, helt enkelt.

Och extra ont har det gjort idag, tretton dagar in i kuren. Aj, tusan, vad jag är hungrig!

Jo-jo, nä-nä inte jag…

Ok, några dagar sedan sista rapporten. Idag var den tolfte dagen på ”ren kur” och jag är still going strong. I måndags var dessutom första återbesöket hos Cambridgerådgivaren Carola. Vägning – nästan -5 kilo på vågen – rådgivning och inköp av nya soppor och shakes. Där fick jag också en ny liten folder med lite pepp och förmaningar om vartannat, samt några arbetsuppgifter att göra.

En uppgift går ut på att reflektera över vad som orsakat min övervikt i första läget. En annan hur jag ska leva sedan för att hålla min framtida nya vikt. Hm. Bra tankeövningar. Så det var fortsatt intressant. Samtidigt som jag nog irriterar Carola lite, tror jag. Dels för att jag frågar/ifrågasätter en del och verkligen vill känna på hennes argument. Men även för att jag enligt henne emellanåt tydligen går på tvären jämfört med alla hennes övriga 6000 medlemmar… Jag anar viss sarkasm när hon säger det. Men jag tycker faktiskt att en del saker som hon tycks utgå ifrån, verkligen inte känns som att de stämmer in på mig. Och jag säger det också. I hennes ögon är jag t.ex. en inbiten jojo-bantare som plågat min kropp ett otal gånger mitt vuxna liv med svältkurer och konstiga dieter som misslyckats. Fast i praktiken har min viktresa varit ganska stadigt uppåtgående utan särskilt mycket protester från min sida…tyvärr.

Ok, 2003 gjorde jag för första gången ett försök att bli av med en hel del oönskade kilon med hjälp av VV och deras cd-skiva. Det fungerade utmärkt. Men att behålla vikten gick väl si sådär, kan man säga. När jag sedan blev gravid och hösten 2005 födde min son barkade det iväg igen rejält. 2010 var jag därför åter less och provade att gå över på LCHF-kost. Ingen fakir-variant eller så, utan bara en ren kostomläggning med borttagande av socker, pasta, mjöl och ris. Gick ner nästan lika mycket som på VV bara av att ändra kosten, men tyvärr från ett sämre utgångsläge, då det fanns ännu mer att ta av denna gång. Det var dock skönt att slippa räkna på maten, ha sockersug eller gå omkring hungrig och bara tänka på mat. Hormonerna lugnade dessutom ner sig och började ticka som en klocka som aldrig förr, och jag mådde över huvud taget jättebra. Själva vikten var egentligen inte huvudsaken för mig, heller. Men hur som helst, alla stress som sedan följde under 2011 bröt åter trenden och jag började ”fuska” med kolhydraterna, först av rent praktiska skäl. Men sen började jag nog även tröstäta emellanåt, för att hantera ångesten kring min mammas sjukdom och stressen på jobbet. Och vem tröstäter kött, fisk, grönsaker, ägg, smör och kokosfett? Typ.

Men that’s it i bantningsväg. Inga Nutrilett, melon-eller jordgubbsdieter, ingen atkins, detox eller räknande på kalorier genom åren, i övrigt. Jag har uppenbarligen lyckligt och naivt bara ätit fel och för mycket på olika sätt hela livet, helt enkelt. Allt för att skaffa mig dessa underbara kilon… Suck.

Nåja, nu är jag för första gången alltså på en svältdiet. I mina ögon något osunt och dumt, som jag alltid tittat snett på. Min förhoppning är att det ska bli en gång och aldrig mer. Att jag ska nå en vikt jag kan bevaka på ett bättre sätt än förut. Det närmsta målet är åtminstone 3 veckor på ren kur. Sen fattar jag nytt beslut om jag fortsätter ett tag till eller går vidare till näsa fas. Och en sak som Carola i alla fall har rätt i och som jag tar till mig till fullo, är att det är mitt eget beteende som på något sätt måste ändras. Min kropp är den den är, men mitt beteende kan jag styra över. Förhoppningsvis.

Tjingeling från Cambridetåget!