Vecka två

Jag har varit på turistbesök i Cambridge en vecka nu. Idag börjar alltså vecka två på ren kur. Vilka intryck har jag med mig så långt? Finns här några nämnvärda sevärdheter, några mörka gränder att undvika eller kanske några spännande uteställen och lata playor? Några 5-stjärniga restauranger kan vi ju snabbt utesluta i alla fall. Hit åker man ju inte direkt för att uppleva en kulinarisk resa.

Ska jag summera den första veckan på ren kur, kan jag väl konstatera att det gått enligt förväntan. Jag hade höga förväntningar på att det skulle gå bra. Jag hade ju bestämt mig och då brukar det bli så. I alla fall tills jag glömmer bort att jag bestämt mig och tror att saker går av sig själv…hmpf. Nåja, den utmaningen har jag inte nått ännu, även om jag är förvissad om att de kommer även denna gång. Big time. Nej, den första veckan har mer handlat om att stå ut med några dagars trötthet, lite huvudvärk och att komma ihåg att dricka vatten. Just nu, så här i inledningen av andra veckan mår jag precis som utlovat faktiskt rätt bra! Har bra med energi, ser att vågen pekar stadigt nedåt och känner mig fortsatt positiv och beslutsam.

Det här är bara en grej som rör mig, och därför ska det inte heller få förstöra eller hindra andra, eller familjen som helhet, från ett vanligt liv. Är därför väldigt stolt över mig själv som utan problem klarat av att både laga och bjuda på middag två dagar i rad, för att få åtnjuta goda vänners och släktingars trevliga sällskap. I går såg det ut så här när jag stod och förberedde en trerätters middag med en italieninspirerad huvudrätt bestående av mozzarellagratinerad fläskytterfilé med grillad paprika, cashewnötter, vitlök och basilika, serverat med en krispig sallad med lite chevré i och ett lite lättare bag-in-box-rödvin till, Cape Original, Shiraz/Cabarnet Sauvignon (givetvis organic). Gästerna sa att maten var jättegod, i alla fall… 🙂

Det enda orosmoln jag egentligen har just nu, är den där gnagande tanken på att jag i grund och botten har en syn på god kosthållning som jag tror kommer gå lite stick i stäv med min reseguide Carola. Jag tror att hon är lite för ”fettskrämd”, även om hon i alla fall verkade se överätandet av kolhydrater som den stora boven, vilket åtminstone stämmer med min egen uppfattning. Men hon menade att LCHF framför allt passar män med tresiffrig vikt som kan tänka sig att avstå frukt och grönt resten av sitt liv. Typ. Något som få kvinnor vill eller klarar, och därför fungerar det sällan i längden för dem. Varpå hon menade att ISO-dieten nog är det jag borde sikta mot, samt att äta något varannan timme och lära mig Cambridges tallriksmodell. Så min oro är väl, att jag när kuren väl är slut kommer styras in på en extremt fettsnålkost, till fördel för protein och fibrer. Är ju inte så säker på att det är det som är bäst för mig.

Jag lär nog få anledning att koppla på lite alternativ rådgivning här framöver för jämförandets skull, och för att hitta en övergång till naturlig mat som passar mig och det jag tror på i längden. Men det är fruktansvärt svårt att veta vad man som lekman ska tro om alla kostråd och olika teorier, som florerar idag. Även om man som jag, försöker sätta sig in i vetenskapen bakom, genom att läsa forskningsartiklar, jämföra olika skolors retorik och argument så fördomsfritt som möjligt etc. Läkarkåren och den medicinska expertisen i sig, är ju uppenbarligen också ganska splittrad. I alla fall bakom ridåerna av de råd de åläggs att ge utåt…

Men summa summarum, vecka ett i Cambridge har varit tillräckligt bra för att jag nu ska kasta mig in i vecka två. Och på måndag ska jag träffa Carola på nytt, och då får vi se vad hon säger.

Vi hörs! 🙂

Annonser

Karaktärstest 1

Dag 5 med bara soppor, shakes och vatten. Eller vänta nu, var det inte idag jag stoppade en liten, stackars, halv cashewnöt i munnen som låg och skräpade, innan jag märkte vad jag gjorde? Ooops! Nu är det nog kört, i morgon står vågen på +5 kilo och den eventuella ketosen är brutalt bruten. Scheisse… Nej, allvarligt talat tror jag inte riktigt det fungerar så. I alla fall inte p.g.a. en halv cashewnöt. En fasligt god cashewnöt dessutom. Precis perfekt saltad och rostad, med så där härligt, alldeles lagom tuggmotstånd och ljuvligt god och mogen i smaken…nej, men vänta lite nu? Stopp! Har jag hunnit skriva att jag fortfarande är hungrig rätt stor del av dagen? Och längtar efter att få tugga på något? Nähä, men det kanske framgick ändå.

Ärligt talat går det väl rätt bra egentligen, än så länge. Så där 15 påsar senare och efter en herrans massa toalettbesök, p.g.a. allt vattendrickande. Men jag är lite besviken över att den utlovade ketosfasen inte känns märkbart annorlunda än de första dagarna. Lite piggare är jag väl kanske och hungern är möjligen lite mindre påtaglig, men något nämnvärt ökat välmående och massa ny energi vet jag inte om jag riktigt upplever. Kanske dröjer det ytterligare någon dag? Eller så är det bara ett marknadsföringsknep för att man ska härda ut. Och sån’t kan jag ju. Ja, härda ut alltså, om jag väl bestämt mig för någonting. Det vet jag att jag kan. Sen om det är det som är att ha karaktär vet jag inte, men någon slags viljestyrka bra att ha just nu, är det i alla fall.

Apropå karaktär. Idag genomgick jag karaktärstest 1, för den här pågående utmaningen. Ett tårtkalas. Min vän Sarahs yngste, fyllde två år. För er som inte visste det, så fungerar det utmärkt att fira med vaniljsmakande shake och några munnar svart kaffe. Jag har testat och överlevt. I morgon ska jag genomgå karaktärstest 2 – hembjudna gäster i huset som ska bjudas på såväl lunch som middag. Det betyder ett par timmar vid spisen, bland förföriska ångor och retfulla livsmedel.

Men jag tänker positivt och är glad åt att åtminstone få äta min soppa i extra trevligt sällskap i morgon… Man får välja vad man fokuserar på här i livet, helt enkelt.

På återhörande!

Ketonfield

Ja, idag är det alltså dag fyra på startkuren, och det sägs att man då ska ha hamnat i ketos, ett milt fettförbränningstillstånd. Det vill säga om man har skött sig bra och inte fuskat. Och väl i ketos ska alltså välmåendet öka igen och energin komma tillbaka. Dessvärre ska visst diverse mystiska odörer kunna uppstå också, inte minst via andedräkten. Fuskat har jag i alla fall sannerligen inte. Jag har minsann hållit mig till mina tre påsar soppa/shakes och en massa liter vatten, så som rekommenderats. Men är jag då i ketos? Jag är lite tveksam, faktiskt…

Kanske sitter jag kvar här i tågvagnen ”skärselden”, för inte har dagen varit så där vidare värst mycket bättre än gårdagen. Vaknade med lätt huvudvärk och har varit rätt hungrig även idag. Och ingen verkar klaga på hur jag luktar heller. Vem trodde väl att man skulle känna lätt besvikelse på grund av en sådan sak? Nej, kanske missade jag avstigningen på perrongen i Ketonfield. Kanske var den inte nog handikappvänlig, och jag får vänta tills vi når Ketonhill? Eller så är jag bara en sådan där vilsen turist här i Cambridge, att jag inte riktigt har fattat var jag är ännu…? Jag är nog faktiskt inte riktigt lika hungrig som igår, trots den sena timmen och inget matintag sedan 17.30-tiden. Mat och mat, förresten. Soppintag.

Jag får nog sova på saken och se om jag luktar lite sämre i morgon kanske. Ja, så får det bli.

Godnatt!

Skärselden

Skärselden. Ja, så kanske man kan kalla dag tre, eftersom den tydligen ska vara den tuffaste i programmet ”ren kur”. Men även den som leder in i den betydligt trivsammare ketosfasen. Väl där ska man visst belönas med både viktnedgång och en härlig energi, och dessutom inte känna samma hunger längre. Låter ju klart lockande får man lov att säga, så här när man lider av lite lätt hjärndimma och en alltmer aggressivt kurrande mage.

Några goda vänner har lovat peppa och stötta, men även kommit med en del råd och varningens fingrar. Allt mottages mycket tacksamt och ödmjukt, ty denna väg äro helt ny för mig. Jag vet ju inte ens själv om den är den rätta. Jag vet bara att stå stilla och stampa (eller snarare gå upp!?), inte känns som något alternativ. Och allt är värt att prova i alla fall en gång, sägs det ju? Någonstans känns det dessutom som om jag kan förtjäna en genväg, för en gångs skull… Duktiga, noggranna Annika behöver en kvick-fix, så det så. Ja, inte så att jag nu tror att det här kommer vara en enklare eller säkrare väg på sikt, men den ger förhoppningsvis ett nytt utgångsläge som känns mer motiverande att jobba vidare med?

Lyckas jag bara återställa och bevara min energi, känns det som att jag äntligen har modet att bygga den framtid jag vill ha. Det är ju så mycket annat som är på rätt väg i livet, trots allt. Jag har äntligen gjort upp med många av mina egna inre hjärnspöken, och är mer beredd än någonsin, både att ta risker och sätta gränser. Det känns som om jag närmar mig min egen inre ”core of potential” allt mer, men att delar av min självbild och framför allt min kropp, liksom släpar efter lite… Svårt att förklara. Hur som helst både vill och behöver jag ha kroppen och hälsan med mig på min resa in i framtiden. Jag har ju så mycket spännande att uträtta.

Men åter till dagens status och tillvaron här i skärselden. Magen låter alltså som en sodastreamer och huvudet är rejält ”durrigt”. Men det är med stolthet jag kan deklarera att jag faktiskt spelade fotboll i alla fall en timme med sonen, även idag. Om än på aningen veka ben. Så jag kan i alla fall konstatera, att antingen gillar helvetet fotboll eller så är skärselden vida överdriven! Nu återstår att se om jag löst rätt biljett och får tillträde till ketosfasen i morgon.

Cambridgetåget meddelar; – Nästa station, Ketonfield. Ankomst enligt beräknat. Samtliga avstigande passagerare vänligen kliv av på perrongen till höger.

Pling! 😉

Huvudvärk

Dag två. Vaknar med otrevlig huvudvärk. Inte särskilt ovanligt, tydligen. Den här dagen förväntas gå i hungerns desperata tecken, dock inte lika illa som tredje dagen, alltså i morgon. Allt enligt broschyren som följde med i ”startpaketet”. Sopplådan. Ok, då vet man vad som gäller i alla fall, alltid något.

I skrivande stund är det dock redan sen kväll, och jag kan meddela att jag fortfarande både lever och troligen är en lika svart-vit, buffé-älskande, trebent air-bag som förut, om någon undrar. Dagen har dock gått över förväntan, trots att jag tappade ut en tredjedel av lunchen och nog svor en ramsa. En som var betydligt längre än man i vanliga fall kan förvänta sig när det gäller en liten, oansenlig pulverpåse… Kanske är det ett tecken på att jag trots allt börjar bli en gourmand, som Carola, min Cambridge-rådgivare, förordar att jag ska bli?

Nej, nu ska jag sova och drömma om dag tre. Jag ids inte ens ladda upp någon bild. Allt känns ju så trist och grått… 😉

Natti natti!

Helvetes-veckan

Idag började det som min Cambridge-rådgivare Carola kallade ”helvetes-veckan”, i samband med mitt första besök hos henne igår. Bra införsäljningsknep, där…! Nåja, jag gissar att retoriken är att de som inte redan här avskräcks helt, troligen förväntar sig något så fruktansvärt att verkligheten sedan ter sig relativt hanterbar? Ja, det återstår väl att se. En vecka med bara massa vatten och tre små ynka portionspåsar med soppor och shakes dagligen, ska i alla fall tydligen göra susen och kickstarta fettförbränningen. Om man överlever.

Den här första dagen har väl inte varit särskilt dramatisk, även om jag nu så här framåt kvällen sitter och summerar det hela med en kraftigt kurrande mage. Så istället för att fördjupa mig i dagsformen tänker jag tillbaka på sådant som rådgivaren tog upp igår. Det var på många sätt ett intressant möte. Och jag gillar intressanta möten, även om de många gånger är både utmanande och jobbiga för min egen världsuppfattning eller självbild.

För det första fick jag höra att jag var extremt stressad, ja, en av de mest stressade medlemmar hon haft för inskrivning faktiskt. Bulls-eye. Ingen nyhet. Även om intrycket kanske förstärktes för dagen av att jag var extremt beslutsam att få komma igång nu när jag väl bestämt mig, och därför hade laddat rejält mentalt. Dessutom ville jag inte vänta en enda dag med inskrivningen, eftersom det skulle förhindra familjen att åka ut till lugnet i huset på landet. Men ändå, bulls-eye. Hon försökte nog mildra omdömet lite med att säga att det oftast inbegrep just dödsfall eller liknande kriser, när man utstrålade sådan stress som jag. Sen pratade hon om att jag, liksom hon själv och många med oss, var sådana där svart-vita personer som behöver bli mer grå. Okej? Kan man få satsa på färgstark, månne? Med svart-vit menade hon att man antingen är jätte-strikt och jätte-duktig, eller helt hämningslös och utan hejd. Men det vi behöver lära oss är att vara stabila, där mitt emellan. Mer grå, helt enkelt. Jaha. Nice.

För att bli mer grå skulle jag se på mig själv som en stol eller pall, med fyra ben. Varje ben representerar ett område jag behöver bevaka, och inget ben får tillåtas bli kortare än något annat. Balans med andra ord. Här är jag helt och fullt med. De fyra benen är inte särskilt förvånande mat, sömn, motion och stress. Om jag så bara slarvar det minsta med ett av benen faller hela pallen omkull. Jo, man tackar, säg nå’t jag inte vet. Jag har nog prövat att vara både pinnved och rutschkana emellanåt de senaste åren. Inget man sitter särskilt stadigt eller gärna på, någon längre tid. Vid det här laget tänker jag medan rådgivaren pratar, att det är tur man är akrobat i livets cirkus. Jag menar, med tanke på hur min egen pall stundom sett ut? Att rumpan blir bred om man missköter sin pall, är väl rätt tur på sitt sätt, kanske. Jag menar, med tanke på att man väl bör landa mjukare med lite naturlig air-bag där bak?

Förutom invigningstalet om svart-vita människor och haltande pallar, så förklarade rådgivar-Carola även att jag var en buffé-människa. Jasså? Ja, jo, det låter väl gott? Med det menade hon att jag gillade buffér och mycket-av-allt-tillställningar. Och att det är lätt att falla in i frosseri när tillfälle bjuds, vare sig det rör sig om fester, middagsbjudningar eller mysiga hemmakvällar. Inte sällan med de ”vita”, striktare perioderna som försök till kompensation, därefter. Hrm…host…hmpf. Eh, jo. Home-run. Tydligen ska jag sträva efter att bli en gourmet-människa istället. Måste man välja, tänker jag?

Så med ovanstående insikter ringande i öronen åkte jag hem igår för att ladda inför den här dagen. Den första dagen på ”helvetes-veckan”. Och just i skrivande stund ter sig kanske inte helvetet alltför ogästvänligt. Men nog vore det trevligt med en liten välkomst-buffé, åtminstone… Gärna med en efterrätt som den här, som jag bjöds på i samband med ledardagar nyligen. 😉

Tjing!

Inskrivning

Så har det hänt. Jag har gjort något jag aldrig trodde skulle hända. Något jag aldrig trodde skulle BEHÖVA hända. Och om det ändå skulle behövas, trodde jag inte jag skulle göra det. Nä, inte jag väl? Jag borde väl fixa det här på egen hand? Och sååååå illa är det väl ändå inte?

Jo, så illa är det. Och jag är döless. 41 år och döless på den återkommande bristen på energi, en hälsporre som inte ger sig, otrivsel vid garderoben och rädslan för en för tidig död, helt i onödan. Det sistnämnda naturligt triggat av min mors nyliga bortgång. Dock inte p.g.a. nämnvärd övervikt, utan snarare var det rökningsrelaterad cancer. Men ändå. Jag är döless och redo att förändra. Så nu har det alltså hänt.

Jag har skrivit in mig som medlem och haft en första träff med en Cambridgerådgivare, Carola på S-H-E i Umeå. En härligt rak och uppriktig tjej måste jag erkänna. Smärtsamt rak och uppriktig…aj, aj, då! Fast sånt gillar jag ju egentligen. Så det kändes ändå helt rätt mitt i allt det där jobbiga. För det är såklart jobbigt att inse, att jag faktiskt stod där och behövde henne. Jag och mina underbara kilon. Hon påstår att jag kommer behöva henne i 24 månader, dessutom. Eller, det är i alla fall den tid man måste räkna med om en förändring ska bli befäst och hållbar. Jag tror henne.

Så för att göra denna tid mer attraktiv, tänkte jag att jag kunde kombinera det med något jag verkligen tycker om – nämligen att skriva och dela med mig! Och om du av någon händelse är intresserad av hur det går för mig, vilka tankar, utmaningar och förhoppningsvis framgångar det här kommer medföra, så är du varmt välkommen att följa den här lilla 24-månadersbloggen! Man kan säga att det är en liten tillfällig avknoppning till min personliga huvudblogg, Too-tickis värld!

Och eftersom det är rätt osäkert hur det hela kommer gå, så känner jag mig rätt lugn mitt i alltihop! 🙂

Så varmt välkommen till Underbara kilon!

/Too-ticki (Annika)