En dyster perrong

Okej. Så här är det. Tåget har gått. Utan mig.

Jag står här på perrongen och undrar vad som hände och när nästa tåg kommer. Nästa tåg på min viktresa. Åh, vad jag önskar att denna station åtminstone hade varit en trevlig, vacker, intressant och livsbejakande hållplats. Och inte en grå, trist, regnig, kall och dyster betongmiljö full av självförakt, energilöshet och missmod. Men här sitter jag tyngd av alldeles för mycket packning som jag inte har någon nytta av. Igen.

Just nu låter jag bara uppgivet regnet strila ner över min trötta kropp och göra kläderna till åtsmitande kalla och osmickrande ormskinn, medan jag tittar mig omkring på den nästan tomma perrongen. Alla andra tycks glatt ha rest vidare, med tydliga resplaner och mål i sikte. Men jag stannar här och väntar. Väntar på en strimma sol från himlen som kan ge mig ny, värmande energi och lust att resa vidare. Väntar på ett tåg med rätt destination. Ett resmål att tro på och se fram emot. Just nu ser jag bara grå, trist, regnvåt betong och suddiga skyltar.

Jag orkar inte boka om min biljett. Vet inte vart jag vill och har faktiskt tappat reslusten helt. Allt känns blött, kallt, ogästvänligt och oinspirerat. Det enda jag har kvar är min uppriktighet. Om den kommer ta mig någonstans återstår att se. Jag ska börja med att försöka fälla upp mitt paraply i alla fall och se om det hjälper. För så här orkar jag inte ha det länge till.

regn_nalle1

*fjuff fjuff*

Annika

 

Annonser

Hur kan jag inte älska min kropp?

Innan du eventuellt läser detta skall en varning utfärdas. Inlägget kan vara färgat av såväl försvarsinställning, visst självbedrägeri som sarkasm. Det är inte säkert. Men risken finns. Det kan dock även vara helt uppriktigt, ärligt och oförvanskat. Eller lite av alltihopa? Så du läser på egen risk – capiché!? (Dagens powerface! 🙂 )

jag3

Om du läste mitt förra inlägg för några dagar sedan skrivet efter ett drygt års uppehåll i viktbloggandet – eller det viktiga bloggandet? – så vet du att jag är allt annat än framgångsrik och stolt över mig själv just nu. Tyvärr åter snarare alltför framtung och självkritisk. Och det trots att jag i framgångens rus så lätt och ledigt lovade mig själv att aldrig mer skulle vågen få krypa upp mot tresiffrigt igen. Eller garderoben innehålla fler tält än kläder. Å nej, den vägen var för evigt lämnad bakom mig och nu skulle jag ju åter med lätt fot – inte lätt på foten alltså – studsade glatt fram på andra trivsammare stigar. Nästan som när jag var ung och allmänt självupptagen…istället för bara allmänt självupptagen. Typ.

Nåja. Som flicka/kvinna skolades jag tidigt i livet in i en osund självmedvetenhet fixerad som läskpapper kring kroppen och alla dess möjliga skavanker och avvikelser från idealet. Så ingen ska komma här och säga att självupptagenheten är självpåtagen. Nej, den är faktiskt påtagligt ovilligt mottagen. För att inte säga rent ut sagt tidigt påtvingad genom brutal socialisation. Och ungefär lika obekväm som en sådan där hemstickad kofta från farmor, som vissa mammor tycker man ska gå till skolan i för att visa sin tacksamhet och goda fostran. Gärna när det är dags för skolfoto till exempel.

Självupptagenheten blir hur som helst ett måste för att man som kvinna ska kunna tygla sin kropp och hålla den inom ramarna. Inte låta den ge sig ut på egen hand för långt. Framför allt inte utanför midjemått, BMI eller byststorlekar som är accepterade. Såvida nu inte det senare är av silikon förstås. Silikon är alltid ett försvarbart skäl för diverse kroppsdelar att sticka ut långt över normala gränser, vare sig det är läppar eller ”boobs”. Bilringar, gäddhäng och dubbelhakor däremot göre sig icke besvär utanför grindarna, utan skall alltid hållas väl instängda och gömda så allmänheten slipper mötas av dem. Eller ta hänsyn till dem.

Uppvuxen på 70-talet kan man ju tycka att jag borde ha sluppit den sortens kroppsfixering och kroppssnojja som många av dagens unga drabbas av med fruktansvärda konsekvenser som följd. Ätstörningar, ångest, operationer både invändigt och utvändigt och en ständig jakt på det perfekta duckfejset eller en ultimat, lagom naturligt avslappnad träningsposé i tajta kläder att lägga upp på Facebook eller Instagram. Herregud, på den tiden jag växte upp lappade ju mammorna de utsvängda manchesterjeansen med stora olikfärgade fyrkanter över knäna, stickade oönskade tröjor av restgarn och de blommiga eller långrandiga pojkskjortorna hade kragar stora som rabarberblad. Ingen kunde väl ens skönja hur kropparna var skapta under dessa kreationer? För att inte tala om hur 80-talets axelvaddar, jätteörhängen och pudelfrisyrer effektivt flyttade fokus från resten av Guds avbild…

Ändå blev jag tidigt ack så medveten om att jag inte var av rätt storlek, format och modell. Under låg-, och mellanstadiet var jag för lång och därmed per automatik för tung. En tjej får ju inte vara störst i klassen, det går ju inte förstår väl alla. Trots att vi nog vet att det inte är något ovanligt scenario och enbart handlar om olika utvecklingstakt? Men proportionalitet inom matematiken var ju något man lärde sig om betydligt senare så allt handlade om konstanter. Framför allt i  mitt fall att jag var konstant ”fel” eftersom andra alltid tycktes mindre och nättare. Näpnare. Att jag i själva verket var atletisk, stark, enormt snabb, uthållig och därmed även väldigt bra på friidrott och annan sport hjälpte föga. Det var möjligtvis kompensatoriska faktorer till det faktum att jag egentligen var just ”fel”. Men aldrig något som gällde eller höjde mitt eget grundvärde. För som tjej var det framför allt viktigt att under låg- och mellanstadiet vara liten, söt och smal och på högstadiet snygg, smal och med lagom begynnande former.

I alla fall var det vad som hade fastnat i mitt huvud.  Och när något fastnar i ens huvud är det väldigt svårt att få bort det. Det hjälpte inte att jag under högstadiet blev ikappväxt av andra, jag kände mig fortfarande alltid ”störst” och därmed fel. Det hjälpte inte heller att jag under gymnasiet fick uppskattning för mitt utseende och min kropp av det andra könet. Som nu hade mognat så pass att de klarade av att säga annat än taskiga kommentarer till en tjej som inte var kollektivt rankad nr 1 bland tjejerna på skolan… Nej, självbilden var fastetsad i pannbenet. Förvisso fick den mig aldrig att få dåligt självförtroende rent allmänt eller att bli särskilt fixerad vid mitt utseendet. Och den hindrade mig heller inte att utnyttja andra gåvor och egenskaper jag förlänats med. Eller att våga ta för mig, bygga mig ett bra liv och gå mina egna vägar utifrån mina intressen. Men den fanns där. Den grundläggande känslan av att inte hålla det rätta ”måttet”.

Och när jag sedan längre fram i livet av randiga skäl och rutiga orsaker – kanske livsstil, kanske hormoner och min PCOS, kanske något annat – på riktigt fick problem med vikten, var det liksom bara en bekräftelse på att min känsla varit rätt från början. Ironiskt och sorgligt. Vem vet, kanske kroppen till sist ställer in sig på den bild huvudet har där inne, fastnaglad på pannbenet? Intressant tanke. Oavsett känns det som en förbannelse och en ojämn kamp den jag kämpar mot alla underbara kilon. Och emellanåt funderar jag på om det är bilden i mitt huvud eller kilona på min kropp som är det största problemet egentligen? Bortsett från när kilona blir sådana att de hindra mig att göra det jag vill, förstås.

Men hur kan jag inte älska och vara nöjd med min kropp, egentligen? Den inte bara låter mig färdas här på jorden med väl fungerande armar och ben, utan är ju även ett hem för ett hjärta fyllt av mod, kärlek och empati och en hjärna som är både skarp och kreativ. (I mina mest egenkära stunder smått brilliant faktiskt, om jag får säga det själv. Och i min egen blogg får jag det. 😉 ) Min kropp har hud som är len, former som är mjuka och kramgoa, en värme som välkomnar och ger trygghet och muskler som fortfarande överraskar med sin styrka när det krävs. Den har burit fram det vackraste på jorden – min son! Mina ögon är både intensivt blåa och uppmärksamma och mina öron låter mig lyssna till andra människor som behöver ha någon att prata med. Och de släpper in naturens musik i min själ. Så hur kan jag INTE älska min kropp?

Jag borde skämmas som emellanåt låter den där fastetsade bilden i huvudet få så mycket makt. Jag borde skämmas som inte alltid förmår se att kilon är underbara i alla varianter. Eller de är åtminstone inte de som avgör om JAG eller DU är underbar. Jag kan och kommer fortsätta sträva efter en balans i livet som jag mår bra av i både kropp och själ. Men vågen är troligtvis inte det bästa mätverktyget.

Och det skriver jag inte bara för att den åter går mot siffror jag har svårt att uttala. Tror jag. 😉

Nu så avslutar jag med några campingbilder från idag. Vad tycker ni är årets tältmodell en flipp eller flopp?

jag5jag4

Tjingeling!

Annika

Hur missnöjd får man vara när det är lätt?

Mitt förra blogginlägg i just denna blogg hette ”Hur nöjd får man vara när det är svårt?” och skrevs för ungefär ett år sedan. Då var jag onekligen ute på en härlig sightseeing-tur och det mesta var uppåt. Inlägget dessförinnan var ytterligare ett år äldre och även det en glad reseskildring. Så vad passar bättre än att just nu hösten 2015 plocka fram min blogg på nytt och bekänna färg? Inte för att jag vill eller är stolt över vart detta år tagit mig på min resa, utan för att det är så här livet är…

Till skillnad från för ett år sedan finns det just nu inte mycket för någon annan att inspireras av. Eller för mig själv att vara stolt över sett till vikt och hälsostatus. Det gör ont att skriva och det vore lätt att låta bli. Men jag tror inte på förskönande omskrivningar, självcensur, att stoppa huvudet i sanden eller låtsas inför omvärlden att saker är vare sig bättre eller sämre än vad de i verkligheten är. Jag vill möta både helvetet och himmelen på jorden med öppna ögon. Även om jag ibland blir bländad eller mina ögonen svider. Jag lever troligen bara en gång och det är här och nu och min resa genom livet pågår varje sekund med min kropp som farkost såväl när den är nyservad och polerad som när den är eftersatt, feltankad eller krockad. Vi tar oss dit vi tar oss på det sätt vi för stunden kan. That’s it.

Och just nu är både farkosten och resan si så där. De kilon som var så underbara när de under disciplin och ansträngning smälte bort har till stor del hittat tillbaka. Man skulle väl kunna säga att mina underbara kilon åter har blivit bara kilon… Ännu inte fullt lika många, men i mina mörka stunder känns förstås det bara som en tidsfråga. Medan det i mina ljusa och hoppfulla stunder känns som om de bara är här och hälsar på ett litet tag för gammal vänskaps skull, men att det bara är en tidsfråga innan vi skiljs igen på nytt. Som om vi någonsin varit särskilt goda vänner förresten? Ironiskt.

Frågan i rubriken avser dock hur missnöjd jag får vara när det är så lätt att gå upp i vikt så fort jag av någon anledning inte orkar eller förmår hålla fullt fokus på kosten och balansen i livet? Har jag mig själv att skylla? Är jag svag, karaktärslös, lat och likgiltig, dum i huvudet eller bara en allmänt sämre människa som inte kan prioritera rätt i mitt liv? Har jag kanske i själva verket förverkat min rätt att vara missnöjd när jag själv någonstans rår för det hela, genom mina egna val? Som t.ex. när jag valt att ibland bry mig om andra så mycket att jag glömmer mig själv och mina behov? När jag valt att ibland dras med och blir så stimulerad och engagerad eller ansvarstagande på jobbet att jag lägger för mycket energi där, istället för att gå hem och träna, vila eller planera en perfekt balanserad och kolhydratsnål middag för att hålla suget i schack? Eller när jag valt att göra – och äta! – mat som passar övriga familjemedlemmar eller gäster istället för mig själv, för att jag inte orkar/hinner göra dubbelt eller har lyckats införskaffa MatTinas kunskaper eller kreativitet? Kanske borde jag rent av vara nöjd snarare än missnöjd? Jag får ju det resultat mina egna val utlovar. Ka-ching! 😛

Ändå är jag såklart missnöjd och besviken, ibland även uppgiven och framför allt ofta renodlat ledsen att det ska behöva vara så förbannat svårt att hitta och hålla balansen och vikten. Förtvivlad över att mina egna ansträngningar så fort kan svepas bort och utraderas som om de aldrig existerat. Faktiskt även lite skrämd över de krafter som rasar i min kropp och tycks kunna styra min val på ett sätt jag egentligen aldrig sanktionerat. Och då menar jag inte valen att bry mig om andra, måna om min familj, sköta och engagera mig i mitt jobb eller liknande. Utan valen att i konsekvenserna av detta ge efter för hungern, sötsuget och det somliga skulle kalla ”latmasken”.

Det där osynliga inom mig som får mig att inte ge mig ut och träna för att kroppen känns energilös med ben och armar som bly och gäspningar som kommer emellanåt oavsett tidpunkt på dagen. Som säger att jag bara ska ta det lugnt och vila för att orka en dag till. Så som det blir när vågen tippat rejält åt fel håll både rent konkret och metafysiskt och hormoner och biokemi är i olag. Eller det där som får mina tankar att lura mig mot bättre vetande, genom att påstå att jag också kan äta bröd, ta en kaka till kaffet i gott sällskap eller köpa en mjukglass med lakritsströssel. Att det inte är så farligt, eller att jag kan parera det sen genom att äta mindre till middag. Fast jag vet att det faktiskt kommer leda till precis motsatsen. Eller det där ännu mer bedrägliga, när jag har en bra och positiv sinnesstämning inombords lurar tankarna mig att ”jag ju faktiskt duger ändå och lite övervikt är ju egentligen inte så farligt, det handlar bara om sjuka kroppsideal. Huvudsaken man är en bra människa. Så varsågod, unna dig lite lördagsgodis i TV-soffan.” För så är det ju så klart. Också. Men inte som argument för att gå sockerdjävulens ärenden…

För den som aldrig upplevt effekterna av allt detta går det inte att förklara hur en människa som är påläst, klok, välutbildad, skötsam och viljestark i allt annat, ÄNDÅ stundtals kan vara så förtvivlat hjälplös inför det som sker i kroppen och hjärnan. Jag har ingen aning om diagnosen ”sockerberoende” är sann och finns, men jag vet att mekanismerna bakom mina egna problem är oerhört komplicerade och starka. Och svårast av allt är att det inte går att avstå allt som ställer till det. För det finns överallt och i allt. Och det är en helt självklar och normal del av varje människas vanliga vardag och liv i någon mån. Alkohol eller cigaretter är enkelt att utesluta om man vill. Men jag kan inte ens sanera mitt eget hem fullt ut med mindre än att jag överger min familj och lever ensam. Och det liv av försakelse det innebär att alltid vara på sin vakt när det gäller något man måste förhålla sig till flera gånger om dagen livet ut, har dessutom ett högt pris och en baksida.

Så det är inte helt lätt att tvärsäkert säga att en strävan efter livet som ”normalviktig” alltid är bättre än att acceptera ett som överviktig. Båda alternativen bär på sin kamp, sin smärta och sina sorger. Det är inte alltid något som kommer fram när man diskuterar vikt och hälsa. Men det är oerhört komplext att vara människa och leva ett liv, det är ett som är säkert. Och ibland undrar jag på allvar vems kamp det är jag utkämpar. Är det min egen? Eller kanske massmedias, skönhetsidealens, livsmedels- eller kanske läkemedelsindustrins, hälsotrendens eller någon annans? Var går gränsen mellan mig och allt utanför egentligen?

Hur som helst, att jag skriver detta blogginlägg betyder nu inte att någon ska tycka synd om mig eller förfasas över att min blogg inte är en ensidig framgångssaga till ovärderlig inspiration för andra. Det är inte min uppgift här nämligen, det finns så många andra som sköter det mycket bättre. Att jag skriver som det är just nu betyder inte heller att jag ser mig själv som förlorad och hopplös eller sämre än någon annan. Nej då, jag vet vad jag har för värde och styrkor inom olika områden här i livet. Och jag är ju samma människa inuti, vare sig jag har underbara kilon eller bara lite för många kilon. Låt vara att min garderob påstår något helt annat… 😉

Nej, den här bloggen är enbart och endast just min uppriktiga reseskildring av min viktresa genom livet, i en farkost som inte alltid är helt lättmanövrerad. Och vare sig jag lyckas hålla överflödskilon i schack eller ej avser jag skriva som det är. Och ingen, vare sig jag själv eller någon annan ska få döma mig.

Eller dig. Vi är alla underbara, med eller utan extra kilon!

underbara

Tut, tut!
/Annika

.

Hur nöjd får man vara när det är svårt?

Oj, det var enormt länge sedan jag uppdaterade bloggen och öppet dokumenterade min resa mot bättre hälsa/välbefinnande och stabil energi, så här i kampen mot övervikt och ständigt risk för allmän obalans. Nästan ett helt år sedan sist, faktiskt. Jag borde nästan skämmas… Förbered dig på en lång och delvis filosofisk uppdatering kring livet i en människokropp, om du läser vidare! 😉

Jag tror dock många kan ha glädje av att reflektera över det jag skriver, oavsett vikt eller kroppens tillstånd för närvarande. Helt enkelt för att jag tror att fler än jag har ägnat alldeles för mycket tid åt självkritik, förnekelse, kamp och konflikter under livets gång, när det gäller kroppen…

Nåja, här är jag i alla fall – howdy, howdy folks! Bilderna är tagna idag när jag provade några plagg som jag beställt på nätet. Och så har jag testat några filter på ett par av dem – kul!

IMG_4422 kopia

IMG_4452

IMG_4381

IMG_4408

Det mesta som hänt i mitt liv sedan sist tillhör mest vardagen, och är inget märkvärdigt i sig för den utomstående. Inga skilsmässor, dödsfall, barnafödande, bränder eller trissvinster att berätta om, alltså. Men ändå en del utmaningar och förändringar längs livets stig. Som t.ex. en pappa med allt större behov av anhörigstöd, en blivande 9-åring med allt större behov av självständighet men också av trygga och närvarande föräldrar, en make med ett företag som delvis expanderar och utvecklas, en del tappra renoveringsförsök i hemmet, en egen karriär som växlar upp mot nya höjder och kittlande utmaningar, samt därtill en spännande bisyssla som professionell coach med allt fler uppdrag. Så min egen ständiga utmaning i livet att bevara balansen, har sannerligen tuffat på även det senaste året, trots min tystnad. Som jag nu alltså bryter. Tut, tut!

Vikten då. Och cambridgetåget, LCHF, hormoner, 5:2-dieter och gud och hans moster – hur har det gått med allt det där, undrar du kanske nu? Tja, vad ska man säga. Utmaningarna fortsätter hålla sitt grepp om min stackars kropp och sinne, och jag får inte mycket gratis på min resa. En stunds framgång här och ett bakslag där. Men allt fler lärdomar och erfarenheter förstås. Om mig själv, min kropp, mina personliga fallgropar, mina egna behov och mina drivkrafter, mål och genuina drömmar.

Min resa för att en gång för alla försöka lära mig just hur mitt (kropps-)instrument skall spelas, ger mig lika många lektioner i allmän personlig utveckling som jag får i biologi, fysiologi samt hormon- och näringslära. Av allt jag testat hittills mår jag definitivt bäst på en lågkolhydratkost med så mycket rena och oraffinerade råvaror som möjligt utan massa onödiga tillsatser. När livet i övrigt är i balans går det bra att hålla både vikt och hormoner i schack då. Men ibland har jag ”snabbkurat” ner några återkomna och oönskade kilon med hjälp av Cambridge igen, det erkänner jag. Jag har inte råd att sitta på några höga hästar och predika vad som är rätt och klokt och bra etc, etc, etc. längre. Jag får nöja mig med de sätt jag klarar av samtidigt som jag söker min egen balanspunkt. Jag vet ju vad målet är, och det är att till vardags kunna äta för mig lagom mängder sund och näringsriktig kost, men utan att förneka mig alla livets njutningar. Jag tror det går – bara jag lär mig hur jag fungerar på riktigt. Utan massa önsketänkande, jämförande eller bullshit, inblandad. 😛

Ibland är jag dock både en lat och egensinnig elev i livets skola. Vill vara som ”alla andra” och gör saker mot både egna erfarenheter och redan gjorda insikter (jo, ibland inbillar jag mig fortfarande mot bättre vetande styvnackat, att det visst går att klumpa ihop alla de där ”andra lyckligt lottade som till skillnad från mig bara har det sååååå lätt”…). Ungefär som om det skulle funka bara för att jag är trotsig och tjurig eller tycker synd om mig själv…döh? ”Grow up”, liksom, blir det ekande svaret 5-6 kilo senare. Suck. Så berg- och dalbanan fortsätter om än i mindre hissnande åkturer, tack och lov. Jag kommer till sans allt snabbare och gör mina hemläxor om och om igen, med allt mindre protester och ”tycka synd om mig själv-försök”. För de är inte ett dugg synd om mig, egentligen.

IMG_4048

IMG_4064

Min kropp är ju fantastisk! Den bär mig, tar mig dit jag vill, står ut med mig trots en hel del misshandel och försummelse genom åren, och den ställer upp och låter mig bo där inne utan att förvänta sig något tillbaka. Ja, i alla fall inget jag behöver lyssna på om jag inte vill. Och den gör allt detta trots att jag emellanåt både dissar och kritiserar den, klagar på den och jämför den med andra. Jag får inget annat än kärlek och möjligheter tillbaka av den.

Varför har jag inte sett det förr? Tänker jag nu, 43 år gammal och stadigt allt visare och ödmjukare inför livet. Varför har jag ägnat ett halvt liv – om jag nu får önska mig ett på 85-90 år? – till att se min helt fantastiska kropp som något som det framför allt är fel på? Självklart inte jämt och överallt. Men nästan alltid något, någonstans. Det enda jag aldrig varit i konflikt med är nog min hjärna. Jag har alltid tyckt den servat mig bra. 😉

Visserligen har jag i ärlighetens namn aldrig varit så där extremt utséendefixerad eller fåfäng egentligen, och i mångt och mycket tyckt att jag får duga som jag är. Trots allt. Men ändå inte. Extremt schizofrent. När vikten dragit iväg har den kunnat göra det i ett inre försvar av att ”det ju inte är i det yttre det sitter”. Ens värde som människa, alltså. Och eftersom jag inte riktigt kunnat se vad jag gjorde för fel som ledde till viktökning (eller i alla fall inte tagit det till mig eftersom jag upplevde att andra kunde göra likadant med helt andra resultat) så har det varit en skön plattform att stå på. Att man duger ändå. För det gör man ju, så klart. Frågan är bara om det är en plattform som gjort mig själv rättvisa? Eller om den mest varit just ett försvar mot något jag borde ta till mig och inse, för att få det liv jag förtjänar och har möjlighet till?

Och då menar jag inte att målet skulle ha något med en viss vikt att göra, eller en viss kroppstyp, ett visst utséende eller annat i sig egentligen helt oväsentligt. Jag har ingen önskan eller något behov av att se ut som vare sig en barbie, en slank fotomodell eller ens det senaste som börjar proklameras som ideal, en ”strong woman”. Nej, jag menar bara att målet skulle kunna vara så enkelt som att förvalta det liv – och därmed även den kropp just jag fått – på bästa sätt! Eller åtminstone så bra jag förmår och utifrån vad jag vill ha den till. Vilket jag är övertygad om är långt mer än hittills. Och att göra det helt enkelt för att livet är en fantastisk, och så vitt vi vet unik, gåva. En underbar möjlighet att låta vår själ, genom och tillsammans med just vår egen helt unika kropp, få vara med om en galet spännande och magisk resa. Oavsett hur den är skapt, vilka i våra förvridna ögon ”defekter”, tillkortakommanden, fel eller sjukdomar den än må ha, så är den vår alldeles egna, fantastiska boning. Outbytbar. Vårt ända genuint egna färdmedel från den dag vi föds tills den dag vi dör. Ska jag då ägna energi åt att vara i konflikt med den? Hur dum får man vara. Jag har definitivt överskattat min hjärna, på bekostnad av min kropp, haha!? Hur har jag tänkt egentligen – skärpning? 😛

IMG_4246

IMG_4302

Hur som helst. Jag kan välja att gå i kamp och konflikt med min kropp, ignorera den, tortera den, kritisera den, missbruka den, utsätta den för all skit jag kan komma på i jakt på tillfälliga sug, förneka att den behöver vård och omsorg, vägra se den som den är, försöka göra den till något annat eller till och med hata den. Eller så kan jag inte bara acceptera den, utan faktiskt välja att ÄLSKA den tillbaka för att den alltid finns där, för just mig. Bara mig. Oavsett hur jag tar hand om den. Dag ut och dag in. Min kropp. Genom olika åldrar, sjukdomar och livsäventyr. Så har jag inte tänkt på allvar förr! Men något på min resa har fört mig hit, till just de tankarna. Och ju mer jag tänker på det, desto obegripligare blir det för mig själv hur jag kunnat ägna så mycket tid och uppgivenhet till att motarbeta min egen kropp, stället för att försöka samarbeta med den? Jag är bra konstig. Eller var. För jag behöver ju faktiskt inte fortsätta på samma sätt. Tänk. vad skönt och vilken tur!

IMG_4305

Nej, jag inser allt mer att jag, min hjärna och min kropp måste samarbeta. Eller rättare sagt att JAG och hjärnan måste samarbeta med kroppen. Eller att se att vi är ett och samma, alltihop. Och med det menar jag att jag måste sluta vilja ändra på den utan hänsyn till dess förutsättningar – och istället ändras MED den. Utan konflikt, försvar eller önsketänkande. Lyssna på den. För allt är förstås inte alltid bra och optimalt ”med oss”. Det är inte bra eller roligt med stor övervikt till exempel. Eller stressproblem som härjar runt i kroppen.

Så därför kämpar jag på även om det går lite upp och ner. Inte för att jag måste eller är i konflikt med min kropp längre. Inte för att jag inte duger som jag är. Utan helt enkelt för att jag vill göra mer av mitt liv och min kropp än jag tidigare tillåtit mig själv. Därför att jag inte fattat vilken fantastisk gåva just min kropp är. Därför att jag är nyfiken på vart vi kan ta oss tillsammans och vad livet har att erbjuda vidare. Och då måste jag lära mig hur jag och min kropp funkar. På riktigt. Jag har börjat fatta att utan min kropp tar resan slut.

Och jag gillar ju att resa. Det gör vi nog alla. Tut, tut!

Tjing!
/Annika

En hållbar och hälsosam formula!

Jag är den förste att försvara allas vår mänskliga rätt att både tycka och tro vad vi vill. Jag står också ofta upp för devisen att ”sanningen” i mångt och mycket är en subjektiv konstruktion, snarare än en objektiv absolut realitet. Detta trots mitt eget vetenskapligt skolade och kritiska tänkande. Så du som läser detta behöver inte känna dig ifrågasatt, om du har en annan uppfattning. Det här är bara min story, mina erfarenheter och mina tillfälliga slutsatser. Och inte minst mitt liv och mitt försök att göra något bra av det rent hälsomässigt. Jag vill inte sitta här med massa ursäkter eller bara stoppa huvudet i sanden. Not my kind of style, liksom.

struts

Jag vill t.ex. orka och kunna vara ute på många fisketurer med min son även i framtiden, tillbringa många år med min älskade make eller varför inte bara få njuta av sköna skidturer, inramade endast av mina egna tankar och naturen. Och jag vill faktiskt även kunna klä mig lite festligt ibland utan att behöva söka på varuhusens tältavdelning – där det ofta är svårt att hitta särskilt mycket fint att välja mellan… Och allt detta utan en ständig kamp som rasar i kropp och knopp.

IMG_9365

IMG_8892

IMG_5577

IMG_7282

Cambridgetågets höghastighets (läs svältkost) och (kropps-)miljövidriga framfart, har därför för länge sedan bytts ut mot ett par mer sunda och slitstarka LCHF-dojjor. Sådana där som man faktiskt kan gå i princip hur länge man vill utan att få skavsår. Dessutom samtidigt som man både hinner njuta av utsikt, frisk luft, (mat-)upplevelser längs vägen och får en starkare och friskar kropp för varje kilometer. Ja, det är vad jag tror och känner i alla fall. Sen kan det ju ändå hända att jag faller död ner i morgon, p.g.a. ett oväntat stup längs vägen? Nåja, inget jag kan gå och tänka på hela dagarna. En dag ska jag dö – men alla andra tänker jag leva!

De senaste månaderna har jag nog befunnit mig lite i ett alplandskap, sprängfyllt av höga ibland hisnande berg och djupa grönskande dalar, de flesta vackra och värda att bestiga, men en del tunga och påfrestande att gå uppför. En del dalgångar har sett lockande ut uppifrån men visat sig ha mycket lite av värde att erbjuda väl där, och då är förstås nästa uppförsbacke extra jobbig. Vikten har pendlat upp och ner +/- 3 kg och kosthållningen har emellanåt halkat över min egen toleransnivå av kolhydrater. En nivå som jag fortfarande håller på att försöka lära mig känna av och förhålla mig till. Eftersom jag inte ägnar tid åt att föra vare sig matdagbok eller väga och räkna kalorier/näringsinnehåll när jag äter, är det så klart inte alltid helt lätt. Men när jag gått över min egen gräns är det åtminstone alltför tydligt. Häxan surtant hälsar på.

IMG_7510

Och tankar som att det där höghastighetståget i Cambridgeland kanske inte var så dumt ändå, kan till exempel dyka upp. Låt vara att jag var instängd i en trång, unken kupé, inte kände mig fullt ut delaktig i livet där utanför och upplevde att tågets resplan egentligen styrde var jag hamnade, istället för vart jag själv ville… Men det var ju på sitt sätt ändå enkelt. Ja, det är sådant sockersuget och den ständiga kampen mot ohälsosam vikt och brist på rätt sorts energi i kroppen, kan leda till. Allt blir liksom förtvivlat svart-vitt och det är lätt att tro att det enda val man till slut har för att hålla vikt och hälsa i styr, är att göra om livet till en tråkigt, svart-vit stumfilm. Eller som Carola på S-H-E rekommenderade, ”att bli mer grå”…mer lagom i allt. Men det går ju inte om man som jag älskar färger och nog även är rätt färgstark själv? Verkligen ingen snygg skådespelare i svart-vitt, liksom. Och att agera stum ligger nog inte heller riktigt för mig…? 😛

Tur då att inget av detta är något jag upplever, så länge jag inte kliver över den gräns där sockersuget börjar dribbla med min hjärnkemi och mina hormoner!  Skönt att veta att jag har massor av möjligheter att fritt unna mig, komponera fantastisk, varierande och god mat, göra tillfälliga avsteg när jag finner det värt det eller helt enkelt bara välja att äta när hungern säger till – men i övrigt inte alls tänka på mat och ändå kunna hålla vikten, bevara energin samt känna allmänt ökat välmående.  Bara jag i tillräcklig grad håller borta det som gör att insulinet triggas igång och sockerdjävulen börjar lägga sig i det hela… Håller mig till det som är både gott och bra för mig.

IMG_4476

IMG_3581

IMG_4376Jag och sambon håller förresten just nu på att testa hur vi reagerar på den kraftigt uppmärksammade 5:2-dieten, som ett komplement. Jag befinner mig visserligen på en hyfsat stadig platå viktmässigt och känner mig absolut tillfreds, men vet att det inte skulle skada med ytterligare 8-10 kg viktnedgång. Förutsatt att det är just fettet som ryker och inte muskler, förstås. Jag är alltså inom definitionen ”hälsosam vikt”, men tror att min individuella idealvikt är något lägre egentligen. Och nu när jag äntligen börjat begripa vad som varit fel sett till hur just jag fungerar, så känns det ju plötsligt inte orealistiskt att se sig själv där. Inget måste, men något peppande att sträva mot, liksom. Ja, vi får väl se. Hur som helst känns 5:2 väldigt enkelt och faktiskt även ”skönt” i kroppen, så långt. Och både jag och sambon har sett en förändring redan efter tredje veckan på ett par kilon.

Jag avslutar här med en länk till Kostdoktorns senaste inlägg som jag tyckte var så himla bra summerat. Han har för övrigt lånat delar av det från vetenskapsjournalisten Ann Fernholms blogg, som också är läsvärd enligt mig.

Hej så länge, nu knatar jag vidare mot mitt måldatum 2014-12-31 – kommentera gärna om du har något att säga eller fråga! 🙂

kram
Annika

På topp med kokostoppar…

Jag har nu passerat 1-årsdagen – och därmed halvtid – för mitt projekt ”underbarakilon”.  Alltså mitt försök att en gång för alla få kontroll på vikt och hälsa, innan det är för sent och för svårt. Ja, för svårt i alla fall. Det sägs ju att allt blir så mycket svårare efter 40, och jag är ju redan där…med lite råge. Galet. Hur gick det till, egentligen? Nåja, det är ju naturligt att åldern ökar med åren, men det ska väl inte behöva innebära att även vikten ökar…

Det här blogginlägget borde kanske var en halvtidsutvärdering med tillbakablickar, nulägesbeskrivning och framåtsyftande pepp-talk. Men nope, det ska handla om kokostoppar. Men du som inte varit med mig från början kan ju alltid hoppa till starten på min blogg för att se hur allt började och kanske även läsa om mina tankar när jag tog mig an den så kallade helvetes-veckan. Eller varför inte inspireras av mitt blogginlägg om förr och nu eller dra nytta av mina 10 bästa grundprinciper för god mat och hälsa. Sen kan du återkomma hit och läsa om kokostoppar och andra viktiga saker. 😉

Så här ett år efter att jag drog igång mitt seriösa försök att vända skutan rätt och segla vidare i livet med dumpad barlast, har jag förstås lärt mig ett och annat om mig själv. Ja, det mesta visste jag kanske redan innan, men utan att riktigt ta det på allvar. Ungefär som med blinkersen på bilen. Klart man ska blinka innan man svänger, även på en öde landsväg utan andra bilar i sikte senaste halvtimmen. Men ibland fuskar man ändå och bara vrider på ratten. Toché! Busted! Inte bra. För en dag är kanske den där viktiga ryggmärgsreflexen lite försvagad även när den verkligen hade behövts, och fusket leder till konsekvenser som man verkligen inte hade tänkt sig. BOOM!!! KRASCH!!! BADAAAANG!!!

Och så står man där med sin fjärde kokostopp på väg in i munnen… Och sockerdjävulen viskar förrädiskt i örat – Mums-mums… Mums-mums…ta en till, de är ju så lätta och fluffiga, så betydelselösa! Och vem skulle märka det?

IMG_9104IMG_9098IMG_9100  

Ja, så där kan det också vara i min min hörna av tillvaron, ett år in i mitt lilla projekt. Ingen ko på hal is kanske. Jag menar, vad är väl en kokostopp – eller fyra – att skriva ett blogginlägg om. Inget egentligen.

Anledningen att jag ändå gör det, är för att exponera hur de till synes oskyldiga, och för de flesta helt normala sakerna, kan ställa till det rejält för vissa andra. Och jag vet att det inte beror på bristande karaktär, lättja eller okunskap, utan är en rent biokemisk process. Så med tanke på hur lätt det är att det ena leder till det andra – om man kämpar med sötsug och är känslig för kolhydrater – så vet jag vid det här laget, att jag leker med elden redan när den förta kokostoppen närmar sig läpparna. Jag vet att jag klarar av – åtminstone hittills – att få mig själv på banan igen. Men jag vet även att det egentligen är ytterst sällan det är värt det.

Och tänk dessutom, vad tillvaron vore mycket lättare om det inte fanns hyllrader av ”kokostoppar” överallt när man går och handlar? Samtidigt som man får leta både länge och väl efter många andra bra och nyttiga saker utan tillsatt socker, diverse andra onödiga tillsatser och påhitt eller mystiska ingredienser. Nog är det väl ändå lite bakvänt ordnat i våra livsmedelsbutiker? Nästan lite som om man skulle ha alkohol i hushållskranarna och gömma vattnet och de fräscha och naturliga råvarorna på Systembolaget? Lite överdriven jämförelse kanske, men ibland känns det nästan så. I alla fall i ångestdyningarna efter fyra kokostoppar. Då, när jag desperat försöker hitta något eller någon att skylla på. 😉

Nåja, jag är åter på banan och har dessutom precis påbörjat min första vecka med 5:2-metoden på försök. Får se om den kan bidra med ytterligare hälsovinster. För på topp med kokostoppar lär jag nog aldrig kunna bli. Även om de var förföriskt goda! 🙂

Tjingeling!

8 månader senare…

Ja, nu är det drygt 8 månader sedan jag abrupt hoppade av Cambridgetåget och fortsatte knata på med ett par LCHF-dojjor på fötterna istället. Vardagsfokus har hamnat på annat än att hålla liv i bloggen – och kosten. Kanske är det även därför det stundom varit svårare att hålla mig själv på spåret också?

Vikten är fortsatt stabil men går inte neråt, vilket jag fortfarande vill om min ”målvikt” ska nås. Gissar att jag kanske fuskar för ofta med mörk choklad, rödvin eller bara äter lite mer kalorier än jag behöver och gör av med, egentligen? Kan även beror på att jag haft en och annan period då fettdriften tyvärr brutits helt p.g.a. alltför stora avsteg från kosthållningen. Eller så föredrar min kropp helt enkelt bara att vila på den här nivån ett tag för att vänja sig, vad vet jag?

Men lite frustrerad är jag emellanåt. Saknar känslan av att det händer något som jag själv kan ta åt mig äran av. Men det är i alla fall roligt att prova kläder igen – alltid något! Har hittat en ny favorit-online-butik, Bon Prix! Så fåfäng som jag är just nu, har jag nog faktiskt aldrig varit förrut, haha? Jag har till och med fastnat i fiffa-naglarna-träsket! Herregud…? Nåja, skönhet är förgängligt i alla fall i dess mer ytliga form, så man kan ju se det här som sista chansen, kanske, 42 år och allt som man är! 😛

IMG_7282   IMG_7176

IMG_6906   IMG_7121

Hur som helst är det ju lite svårt att veta varför vikten står still, när man inte håller koll, mäter, väger eller beräknar allt hela tiden, eller väljer en modell likt Cambridge som ger ett givet och exakt intag. Men det var ju å andra sidan också själva vitsen med att välja just LCHF. Ja, bortsett från att jag tror på grundprinciperna förstås.

Jag vill ju inte behöva nojja på siffror och matematik, när det handlar om att äta och leva så att jag mår bra. Det håller inte i längden för mig, och gör att fokus hamnar på annat än det jag vill och tycker är meningsfullt. Vilket ju är själva välmåendet och att ha energi för allt jag vill göra och uppleva här i livet. Och dit hör inte att räkna kalorier, väga varje tugga på guldvåg eller leva på pulverpåsar… Men att åka Vasaloppet gör det, så i våras anmälde jag mig till Öppet spår 2014. Oh, shit…? 😉

Vasaloppet

Men helt lätt är det ändå inte det här med LCHF heller, ska jag erkänna. Gamla invanda beteendemönster, personliga akilleshälar och merparten av övriga samhällets konventioner och syn på ”normalitet”, gör att utmaningarna stundom är många – även sedan man som jag bestämt sig. Inte blir det lättare heller av att ha ett barn i huset som inte gillar mycket av det jag vill tillaga och önskar att även han skulle äta. För att inte tala om hur svårt det blir när skola och fritids förser barnen med snabba kolhydrater och hälsovådligt margarin – även om jag själv skulle orka och lyckas hålla borta onödiga kolhydrater, för mycket socker och de värsta hälsoriskerna… Frågan är bara vad jag ska göra åt det!

Så inspirationen är väl kanske inte helt på topp. Status quo, ger liksom inte heller samma kick eller uppmuntran. Även om jag förstås inser att i förlängningen är det ju precis det allt handlar om – paradoxalt, va? Nåja. Jag får vara lite snäll mot mig själv och inse att våren åter har varit tuff och fylld av oväntade utmaningar och stress på jobbet, så jag har gjort det bra som inte lagt på mig 10 kilo eller mer igen. Det hade ju varit fullt realistiskt om jag återgått till min gamla vanliga kosthållning under samma förutsättningar. Och tappade kilon har en tendens att var extra snabba när det gäller att fastna på nytt  – det är så man kan tro det finns ett fettminne eller en fettmagnet i kroppen. Och i och för sig gör det ju det på sätt och vis…

Som tur var har ju även även min hjärna ett minne, vilket fungerar rätt bra som motvikt! 😛

Tjing!

Mina 10 bästa grundprinciper för god mat och hälsa

Jag vill gärna undvika diskussioner om rätt och fel när det gäller mat och hälsa. Inte för att jag saknar åsikter, för det gör jag sällan, men för att det här är ett väldigt känsligt och svårt område att ge sig in i. Parametrarna som styr är så oändligt många och orsak och verkan svåra att med säkerhet slå fast. Inte ens det forskande etablissemanget är ju särskilt överens, om vi ska vara ärliga. Och framgångssagor tycks det finnas inom alla läger. Vill man kan man med andra ord hitta stöd för i princip vilken kosthållning som helst!

Jag anser att var och en måste få hitta sin egen väg. Även om den är korkad. Även om den är dömd att misslyckas. Även om den är ett undantag eller ett lyckokast. Vi får helt enkelt leva med både våra egna framgångar och misslyckanden här i livet, oavsett vilken väg vi väljer att gå. Jag har valt LCHF. Om verkligheten och min kropp och mitt mående på sikt skulle säga att det var ett dumt val får jag göra ett nytt och annat, den dagen. Just nu får jag precis den respons och det mående som jag såååå länge har behövt men inte uppnått, trots otaliga försök. Och det är lätt. Bäst av allt är att det är så LÄTT, folks! Ja, i alla fall för mig då. Just nu.

Jag följer mina egna 10 enkla grundprinciper.

1. Dricker regelbundet vatten under dagen, gärna med citron/lime samt lite salt i

2. Undviker mjöl och alla spannmålsprodukter helt

3. Undviker socker (omöjligt att undvika helt då det finns i det mesta)

4. Minimalt intag av ris och potatis samt övriga rotsaker (enstaka undantag görs)

5. Undviker att dricka mjölk samt alla lätta mejeriprodukter (gärna feta dock som grädde, creme fraiche, rysk yoghurt, ostar mm!)

6. Undviker frukt (anser det vara ”godis” som mest triggar blodsockret och saknar det faktiskt inte)

7. Bannlyser margarin, sötningsmedel, smakförstärkare, modifierad stärkelse och onödiga tillsatser av allehanda slag (här får rimligheten råda, vissa handlar faktiskt om matsäkerhet!)

8. Undviker i största möjliga mån halvfabrikat med oidentifierbara ingredienser

9. Börjar varje morgon med ett glas ekologisk vetegräs från Basbalans samt tar dagligt kosttillskott i form av D-vitamin, magnesium och zink

10. Äter när och så mycket jag vill i övrigt – men ser till att NJUTA av varje tugga!

Så med dessa grundregler väl förankrad inombords äter jag mig enkelt nöjd och glad varje dag – och massa god och fräsch mat dessutom! Äter protein ungefär som förr, med omväxlande kött, fisk, skaldjur, fågel, quorn, svamp och inte minst ägg – som ju är ett fantastiskt baslivsmedel enligt mig! Äter rätt sällan rött kött ska erkännas, utan hellre fläsk eller lamm, men det beror nog mest på mina smakpreferenser. Fisk flera gånger i veckan, då jag älskar fisk! Och fågel i form av kyckling eller kalkon är vanligt förekommande. Quorn är ett trevlig vegetariskt alternativ ibland också, både istället för köttfärs och som filér eller grytbitar. Till detta generöst med sallad och ovanjordgrönsaker i alla färger och former samt alltid generöst med något fett tillbehör i form av någon god smakrik röra, sås, dressing eller liknande. Men alltså inget kolhydrat- eller stärkelserikt tillbehör i övrigt på tallriken, och ingen macka bredvid. Och så långt det går väljer jag säsongsbetonade, ekologiska och närproducerade råvaror.

Vill jag ha något extra gott eller lyxa till det lite njuter jag t.ex. av färska, osötade bärefterrätter (fr.a. hallon) med grädde eller rysk yoghurt till, mörk choklad (minst 70%), rött vin och någon enstaka gång en skiva Finn Crisp att lägga brieosten på. Men ärligt talat, har jag ju inte ens det där suget efter ”något gott” kvar längre! Jag njuter däremot enormt av många rena smaker och naturliga kryddor som jag förut aldrig ens la märke till, p.g.a bedövade och förstörda smaklökar av allt sockerätande.

Här kommer lite samlade vardagsbilder från ”restaurang Annika”!

Mums på er, allihopa! 🙂

IMG_4376 IMG_4476 IMG_4844 IMG_2242 IMG_3714 IMG_2245 IMG_3093 IMG_3484

IMG_5349

”Förr och nu” – i ord och bild

Jag tycker det är dags nu. Att låta skam och förnekelse träda fram i ljuset, få sig en kärleksfull kram och ett tröstens ord till lindring. Jag orkar det nu, så här i backspegelns förmildrande perspektiv och i triumfens efterdyningar. Visserligen har jag några kilo kvar till min egen uppsatta ”idealvikt”. Men pratar vi välmående och hälsosam vikt, så är jag där jag behöver vara. Och något egentligt viktmål hade jag faktiskt aldrig satt upp. Det är enligt mig bara siffror, och för mig rätt betydelselöst. Sådant kan läkare och fitnessintresserade få ägna sig åt.

Så just nu mår jag bra i min kropp, trots lite mjukdelar och skrynklor. Men där och då var det hemskt. Fyllt av skam, besvikelse, uppgivenhet och ständiga misslyckanden. Samtidigt som det ibland faktiskt inte var så farligt eller jobbigt då heller, egentligen. Det mesta fungerade ju ändå i livet, på något sätt? Familj, jobb, vänner. Innerst inne var jag ju ändå jag, hela tiden. Och för det mesta har jag alltid tyckt att jag är i stora drag en rätt okej människa. Även om övervikten gjorde att jag inte kände igen mig själv i spegeln alla gånger… Men som tur var har aldrig fåfängan varit särskilt stor hos mig, eller någon avgörande drivkraft. Men det har känslan i, och förmågan att använda, kroppen varit, eftersom jag gillar att göra saker fysiskt. Vilket blir allt svårare med ökad övervikt.

Hur blev det egentligen som det blev? En, aktiv, intelligent, frisk och välutbildad människa, med goda grundförutsättningar på alla sätt för att leva hälsosamt och väl. En sportig uppväxt, förkärlek för fysisk aktivitet och friluftsliv även som vuxen, och påläst i de flesta livsstilsfrågor. Och ändå!? Jag har förstås mina teorier. Och ursäkter. Och säkert är de till stor del även både relevanta och sanna också. Konstaterad PCOS, graviditetskilon, småbarnsstress, gener, karriärstress, stillasittande jobb, livspussel med mindre tid för vardagsmotion och träning, samtidigt som åldern började smyga sig på…ja, du kan säkert lägga till många fler möjliga och klassiska faktorer, du med? Och så det där förädiska att det smyger sig på och man blir liksom van, hemmablind och på något sätt duperad att tro att det måste vara så här nu, finns liksom inget att göra åt det som verkligen fungerar. Inte för mig. Kanske för andra. Men inte för mig. Capisce?

För det är svårt om övervikten väl en gång fått fäste. Helvetiskt svårt. Den som aldrig varit där, tror att det bara är att skärpa sig, inse att läran om + och – i energikalkylen gäller. ”Ät rätt” och motionera mer, typ. Ta lite ansvar för hur du ser ut och mår, människa! Men så när man då verkligen försöker går det bra ett tag, trenden vänder och hoppet börjar växa, men snart är det som om en mystisk osynlig hand är där och vrider tillbaka alla små framsteg igen och man är tillbaka i samma läge på nytt – eller ännu värre. Och hela tiden är det som om precis ALLT måste fokusera kring mat och vikt om det alls skall ge någon slags effekt, ens på marginalen. Räkna, väga, mäta, läsa på, jämföra, stenhård disciplin och fullt fokus på mat och vikt hela tiden… Vem orkar hålla på så i längden? Man blir ju knäpp!

Men nu då? Vad är skillnaden den här gången? Förutom att en betydligt större mängd kilon runnit av och vikten äntligen är helt ok för en idag ganska inaktiv och stillasittande 42-årig mamma… Jo, skillnaden den här gången är att jag hittat en kosthållning som tillåter mig att leva, vara mätt och nöjd samt fylld av energi UTAN att vare sig räkna, väga eller mäta hela tiden! Tack vare LCHF har jag fått lugn i min kropp. Suget och den ständiga fokuseringen på mat är borta – halleluja! Och jag behöver inte ägna all ledig tid till att räkna kalorier eller springa på gym, när jag faktiskt hellre umgås i all stillhet om tid finns, med familjen i lugn och ro – eller tillsammans med goda vänner över lite rött vin… Eller bara helt vanligt vatten. Så för första gången känns det som om det kanske finns en chans att det håller, och inte bara blir ännu ett desperat försök till ”bantning” där kampen rasar, tills jag tvingas ge upp och inser att jag varken har tid eller ork att hålla stånd.

Kalla det sockereberoende, kolhydratberoende eller vad ni vill – men min kropp reagerar defintivt väldigt starkt och negativt på den kosthållning vi rekommenderas av livsmedelsverket idag. Hade jag vetat hur kraftigt det påverkar både mina hormoner och min hjärnkemi, hade jag förstått att vissa typer av livsmedel definitivt behövde bort ur min kost för gott när jag slutade spela fotboll i 25-årsåldern och inte längre tränade lika intensivt som förr. Att bara minska på mängden mat och kalorier var inte tricket. Det trodde jag dock i många år. Samtidigt som vikten ökade och kampen blev svårare och svårare.

Jag har mitt verkliga måldatum 2014-12-31. Då kommer jag utvärdera hur det här har gått. Och då kommer jag skriva bloggens sista inlägg. Jag är ödmjuk inför att jag kan falla dit igen. Men nu vet jag att det i så fall beror på VAD jag väljer att äta, och inte på hur mycket eller om jag motionerar tillräckligt. För på den här kosten verkar det finnas en väldigt naturlig reglering i kroppen, som gör att jag helt enkelt inte äter mer än jag behöver? Helt utan att behöva tänka på det, dessutom. Tränar jag och åker skidor t.ex. ökar aptiten och jag äter lite mer. Är jag lat, slö, slapp och ledig blir jag snabbare nöjd på betydligt mindre. Alltid mätt och lagom med energi, alltså. Det är för mig nästan magiskt!

Så, nu ska jag kärleksfullt återknyta till min egen skam och förnekelse, och låta dig ta del av några privata ”hatbilder”, för att sedan därefter glädjas med mig och fira att det faktiskt gick att ändra – vilket de andra bilderna tydligt visar. Hoppas du blir inspirerad eller i alla fall gläds med mig! 🙂

Tut, tut!

DSC00018 IMG_2358 IMG_2363

Trolig ”toppnotering” 2007…     Alldeles i början av Cambridgekuren aug 2012…

IMG_4724 IMG_4817 IMG_4820

3,5 månader efter avslutad kur med direkt övergång till LCHF-kost. Mår bara prima!

IMG_4867 IMG_4878 IMG_4871

3,5 månader efter avslutad kur med direkt övergång till LCHF-kost. Mår bara prima!

DSC00026 IMG_1799 IMG_4671

2007 även här…                        Precis innan Cambridgekurens start resp 3,5 mån efter övergång till LCHF.

Om att lära sig gå i ett par LCHF-dojjor

Oooops!? Två månader sedan jag skrev något sist om min skumpiga Cambridge-resa… Eller vad man nu ska kalla det när man avslutat kuren och övergått till att sträva efter att äta en LCHF-kost istället? Men har jag föresatt mig att blogga om detta i 24 månader, ska jag göra det också. Oavsett hur det går med själva projektet…så, skärpning!

Så, hur går det då? Så här snart tre månader efter att jag hoppade av Cambridge-tåget och satte på LCHF-dojjorna, för att lära mig gå på egen hand igen (helst utan att vare sig vricka fötterna eller gå vilse på nytt, förstås)? Jodå, man tackar som frågar, det går väl ömsom upp och ömsom ner. Både bokstavligt och bildligt.

Inga jättekatastrofer har väl skett på viktfronten, men det har verkligen inte fortsatt neråt heller. Vilket jag fortfarande har som mål – åtminstone 5-8 kg till… Jag ligger stadigt och pendlar 1-2,5 kg över lägstanoteringen när jag klev av kuren, och är tacksam att det inte är värre efter jul- och nyårshelgen, då vissa…hrm…host, host…”medvetet oplanerade avsteg” gjordes från lågkolhydratkosten. Om man säger så. Inget hejdlöst frosseri, eller totalt övergivande av den, men lite mindre strikt och ett och annat kalkylerat avsteg. T.ex. för att få åtnjuta syster Malins fantastiska karelska piroger under julhelgen.

Det enda LCHF-lika med karelska piroger, är väl att de doppas i en smör-mjölkblandning innan de gräddas, samt sedan ätes med mängder av smält smör… Tänk att något om ser så oansenligt ut kan vara så ljuvligt gott! Det smakar dessutom barndom för mig – MUMS!

IMG_4218

Så, på själv viktfronten är det rent siffermässigt hyfsat stabilt, vilket förstås är positivt i sig. Men det är ju trots allt bara siffror, och det jag verkligen vill åt är ju välmåendet och en hållbar livsstil som inte innebär alltför mycket kamp i vardagen. Och där är ju ju inte än. Nej. Just det. Här kämpas det på alldeles frenetiskt och varje dag är fylld av utmaningar för att inte halka dit igen och tänka ”ja, men det är väl inte så farligt” eller ”jag kan vara mer noggrann i morgon igen” eller ”bara det här lilla gör väl ingen skillnad” etc etc… Men jag vet att det är precis vad det gör!

Det är det där ”lilla” som får mig ur balans och sätter igång det där ”stora”. Kaoset. Sockerdjävulen. Missmodet. Hopplösheten. Nu skiter jag i det här och tröstäter ihjäl mig… Fy, fan vad gott! Ett överviktigt svullo-lik är ju inte mer död än ett pinnsmalt och tanigt skelett, eller för den delen ett likstelt muskelknippe? Ursäkta mina groteska metaforer men, ja, ni förstår. Eller det kanske inte just Du gör, och då är det bara att gratulera – du har dragit i livets lyckohjul och vunnit! Grattis! Eller så har du alltid levt 100% helt perfekt, alltid hälsosamt, utan tillfälligt osunda vanor med djupdyk i smörgåsar, snabbmat, godis och kakor. Inte heller någonsin satt dig själv i stressiga, pressade situationer eller drabbats av tillfälliga, känslomässiga svackor… För har du gjort det eller drabbats av något av allt detta och ändå har koll på vikten, så måste det ju finnas någon annan mer grundläggande skillnad – eller? Nåja. It is what it is. Jag måste lika fullt ta ansvar för mitt, oavsett orsak och bakgrund.

Så, summa summarum, snart lika långt efter jag avslutade min Cambridgekur som den pågick, så är väl läget instabilt stabilt kan man säga. Jag väntar just nu på att få hämta ut mina nya, fina längdskidor av märket rossignol och funderar på om jag ska våga sätta upp ett mål för mig själv. Det vore roligt att anmäla sig till en mindre delsträcka av årets 7-milalopp. 1,5 mil vore väl inte helt omöjligt även om man är ringrostig och ur form just idag? Hur illa skulle det kunna gå? Hm, tål att tänkas på. 😉

längdskidorSwisch, så länge!

Annika